Trålarna tog torsken

Inte minsta lilla torsk följer med upp vid provtrålningen utanför Uddevalla. De en gång så rika bestånden längs den svenska västkusten är nästan helt borta sedan mer än tio år. Men det finns ett hoppfullt undantag: Öresund.

Artikel 2011-4 Mats Hellmark

DET RASSLAR REJÄLT när trålborden - två tunga metallskivor - far iväg från aktern på Hålabben, Havsfiskelaboratoriets specialbyggda minitrålare.

På 17 meters djup är de nere och spänner ut öppningen i nätet; trålen börjar sitt halvtimmeslånga drag över Havstensfjorden strax utanför Uddevalla.

- Hastigheten är A och O, säger Peter Jakobson som styr. 1,8 knop, varken mer eller mindre. Annars blir resultaten inte jämförbara.

Han och kollegan, forskningsledaren Anders Svenson, skulle egentligen ha stannat i hamnen i Lysekil i dag om det inte vore för min skull. Med vindstyrkor över 16 meter i sekunden går det inte att tråla ute på öppna havet med Hålabben. Men här, inomskärs, kan vi testa ett drag.

EN ENDA GÅNG HAR JAG fiskat torsk förut. Märkligt nog precis i närheten. Ett par kompisar tog med mig ut i en liten båt från Sundsandvik några kilometer härifrån.

Jag minns känslan av överflöd: backarna fylldes snabbt av stora glänsande fiskar: bara att dra upp och håva in. Jämfört med mina erfarenheter av svårflörtade gäddor och abborrar på ostkusten kändes fiskelyckan närmast overklig.

Det här var tidigt på 90-talet, då det fortfarande fanns gott om torsk i kusthavet. Vändningen kom vid millennieskiftet, berättar Anders Svenson:

- De stora fiskarna försvann, nästan från det ena året till det andra. Det verkar vara så det fungerar, förloppet var liknande när de legendariska torskbestånden utanför Kanada kraschade 1992. Det ser ut som om det finns en hel del fisk, men den samlar sig i mindre områden år för år. Till slut tar trålarna den sista ansamlingen och sedan hittar torskarna som finns kvar inte varandra. Lekbestånden är borta.

Senare års forskning har visat att torsken är mer bunden till specifika lekområden än man tidigare förstått. Har man väl fiskat ut ett bestånd är det svårt att återkolonisera området.

Efter en halvtimme och ett halvt hektar fjordbotten halas trålen upp. En välpackad men liten nätkasse droppar havsvatten över däcket. Mest syns tång, sjöstjärnor och bottenskräp. Peter och Anders stjälper ut innehållet på sorteringsbordet, rensar skräp, väger och mäter fiskarna. Plattfisken sandskädda står för mer än hälften av fångsten: 2,5 kilo. Skarpsill, skrubba, smörbult, tånglake och piggvar är andra arter. Totalvikten slutar på 4,5 kilo. Inte en enda matfisk i ätbar storlek.

- Vore jag yrkesfiskare skulle jag gråta över den här fångsten, säger Peter.

Men det är inte bara yrkesfiskare som sörjer. För många bohusläningar blir de tomma kustvattnen ett sorts trauma. Som om havet inte levde längre.

Resultaten från Hålabben ifrågasätts ibland: fel på redskapen, för liten trål, fel platsval.

- Men vi vet att det inte handlar om sådant. Förra året provtrålade vi för första gången i Öresund med den här båten. Skillnaden var gigantisk. Här kan vi i bästa fall få upp ett halvt kilo små torskar på ett tråldrag. Där fick vi 300 kilo på samma tid, säger Anders Svenson.

Räknar man alla arter låg Hålabbens snittfångst i Öresund på 450 kilo, hundra gånger mer än den vi just dragit upp.

DEN TYDLIGASTE SKILLNADEN mellan områdena är stoppet för bottentrålning i Öresund, som rått sedan 1932. Förbudet har inget med naturvård att göra, utan kom till för att skydda den täta båttrafiken i sundet. Men effekten på ekosystemen är ändå tydlig.

Forskaren Henrik Svedäng vid Havsmiljöinstitutet jämförde konsekvenserna av olika fiskemetoder i Kattegatt och Öresund i en eu-rapport 2010:

- I Kattegatt kan man tala om en total kollaps. Inte bara för torsk utan för de flesta bottenlevande fiskarter. Situationen

i Öresund är en helt annan, betydligt bättre än i både Kattegatt och Skagerrak. Bohuskusten som var produktiv tidigare har också utarmats helt, möjligen finns rester av ett lek­bestånd i Gullmaren. Det är rimligt att koppla skillnaden till trålningsförbudet, även om det förstås inte kan ses som ett regelrätt experiment.

En slutsats i rapporten är att ett tekniskt mindre avancerat fiske som det med fasta nät i Öresund kan gynna ekosystemen som helhet och ändå ge högre avkastning i fisket på sikt.

Jämfört med 60- och 70-tal beräknar forskarna att mindre än fem procent av torskbeståndet finns kvar i Kattegatt, i Skagerrak runt 20. Fisketrycket är huvudproblemet, enligt forskaren Max Cardinale vid Havsfiskelaboratoriet.

- Båda bestånden består dessutom mest av juvenil, ung, fisk. Andelen större fisk är väldigt liten.

Utfiskningen längs västkusten är sista stadiet av en erosions­process genom successivt ökat fisketryck. Utvecklingen började med långrevsfiske för 150 år sedan, tog fart med motortrålarna i början av 1900-talet och intensifierades med industrifisket från 50-talet och framåt.

Läser man Peter Nilssons artikelserie om utfiskningen i 2001 års Sveriges Natur eller Isabella Lövins reportagebok Tyst hav från 2007 kan man följa slutfasen: en till synes huvudlös kapplöpning efter det sista av en allmänt tillgänglig naturresurs. Subventioner gynnade allt större, effektivare (och bränsletörstigare) trålare som måste ta upp allt mer fisk för att kunna betala sina investeringar. Fiskeriverket som myndighet stöttade fiskenäringen kortsiktigt snarare än förvaltade bestånden. Varningssignaler som den kanadensiska kraschen klingade ohörda.

År 2000 nystartade Henrik Svedäng Havsfiskelaboratoriets provtrålningar. Då hade de legat nere i 20 år. Sista året, 1980, hade snittfångsten legat på 200 kilo torsk per timme.

Resultatet från de första dragen i februari 2000 blev en chock: snittfångst absurda 0,4 kilo per timme, fördelat på sex små torskar. Trålen lämnades in för kontroll, men var felfri. Fortsatt fiske gav något mer torsk, men snittet för året nådde inte över två kilo. Hundra gånger lägre än 1980.

Fiskkrisen stod högt på agendan i början av 2000-talet och ett svenskt torskfiskestopp infördes, men i dag verkar snarast uppgivenhet råda. Trots utarmningen tillåter EU fiske i Kattegatt och Skagerrak, om än med sänkta kvoter. Ett än större problem är bifångster av torsk i andra trålfisken, stora mängder slängs tillbaks i havet döda.

Kanske handlar det om tillvänjning: det som den kanadensiske marinbiologen Daniel Pauly kallat för »shifting baselines«. En ny generation glömmer fort hur rikt havet en gång var och utgår från det nya läget som »normalt«.

Kan vi vända utvecklingen? Precis som Max Cardinale talar Henrik Svedäng först och främst om sänkt fisketryck.

- Det kan ske på olika sätt. Regleringar som marina reservat och fredningar är ett. Tyvärr är det ett ganska trubbigt redskap eftersom fisken rör sig och det krävs stora områden för att ge effekt.

Sorteringsrister, som skiljer ut större och mindre fiskar ur trålen, är en annan väg. Men det är svårt att få till internationella överenskommelser.

Kvoter har avigsidor som bifångster och kan manipuleras, men Henrik Svedäng menar att danskarna lyckats få ned det totala fisketrycket med hjälp av individuella, säljbara kvoter.

- Fast det allra bästa vore naturligtvis ett totalt moratorium för torsk.

Trålningsförbud då? Som i Öresund?

- Då måste Danmark och andra länder vara med och det blir nog svårt. Sverige kan förstås propagera, och införa det inom vår ekonomiska zon. Men det är inte direkt något som diskuteras i dag.

EN SOM TAGIT STRID för att stoppa bottentrålningen både i Sverige och internationellt är dykaren Kjell Andersson, som också är ordförande i miljöorganisationen Öresundsfonden. Han menar att metoden borde klassas som tillstånds­pliktig miljöfarlig verksamhet.

- Sverige skulle kunna bli först med att miljöpröva fisket, vilket är nödvändigt om även kommande generationer ska kunna fiska.

Jag träffar honom på jobbet vid Lunds universitet teknisk geologi, där han visar egna filmer av bottentrålningens effekter. Vi ser utslagna lekbottnar, sedimentförflyttningar och trålbordsspår som skurit djupa sår. Det är inte bara naturvärden som förstörs, även kulturskatter som gamla vrak slits sönder av upprepade drag.

Forskarna Watling och Norse som studerat effekter på en rad olika bottenekosystem jämför bottentrålning med kalhuggning av skogar.

- Miljöförstöring under ytan syns inte på samma sätt som på land, man kommer undan med mycket mer, säger Kjell Andersson.

Som alternativ till den destruktiva bottentrålningen med stora bifångster och subventionerat bränsleslöseri vill han se mer av det småskaliga kustfiske som Henrik Svedäng förordade i EU-rapporten. Tyvärr tynar det i dag.

Jag kan se skillnaden i metod och torsktillgång med egna ögon när jag följer med garnfiskaren Anders Hansen ut på Öresund. Hans tolvmetersbåt Ankie är en av sex som fortfarande har kajplats i det gamla fiskeläget Lomma strax norr om Malmö. Annars dominerar fritidsbåtar.

Turning Torso försvinner akterut, snart syns första bojen med svart flagga. Anders rullar upp nätet genom självhalaren - två stora svarta gummitrissor. Första torsken dunsar ner på sorteringsbordet: halvmeterstor, grönsilverglänsande. Två, tre, fyra - snart tappar jag räkningen. Garnet ger uppåt 30 torskar, alla i storleksordningen 40 cm eller större. Den största kanske är 70.

- En bra start, myser Anders.

Erfarenheten har betydelse för placering av näten, men mycket är tur. Faktorer att räkna med är strömriktningen, »slick« (tång) som kan sätta igen garnet och mängden krabbor (som äter upp torsken).

Det är lätt att se fördelarna med fasta nät: maskstorleken styr fångsten - de riktigt stora och riktigt små torskarna som är viktiga för återväxten följer inte med upp. Botten lämnas ostörd och bifångsten av andra arter är minimal.

Fyra garn senare tuffar vi tillbaka mot Lomma, långsamt för att spara bränsle. Anders fyller i fiskeloggen: 212 kilo hel torsk, 182 kilo efter rensning. Borde ge runt 3 000 kronor. Det mesta säljer han till en stor uppköpare från Göteborg. Priset är lågt, på grund av konkurrensen från trålarna. Men lokala fiskhandlare köper stora fiskar och då kan kilopriset klättra en bit över 20 kronor. I affären fyrdubblas priserna.

- Det känns trist att det säljs mer fisk som rest ett par varv runt jorden än lokalt fiskad i affärerna. Men det är klart att konsumenter drar sig när svensk torskfilé kostar som oxfilé från Brasilien …

Anders fiskar ensam, det är svårt att få lönsamhet med fler ombord.

- Det här är inget man blir rik på direkt, men jag gillar spänningen. Man vet aldrig hur mycket fisk man får.

NÅGRA VECKOR SENARE ringer jag upp Anders Svenson för att kolla slutresultatet av Havsfiskelaboratoriets provtrålning. De har faktiskt fått en del torsk efter mitt besök.

- I snitt 100-150 individer per drag. Men så har det varit vissa andra år också.

Kruxet är att fiskarna är purunga och mycket små, mellan sex och tio centimeter. Större, könsmogna individer saknas helt. Fiskarna kommer antagligen med strömmarna utifrån Nordsjön och överlevnaden är osäker. När forskarna sett liknande ökningar av ungtorsk tidigare har de inte bildat nya bestånd vid kusten utan vandrat tillbaka till Nordsjön för lek.

Framöver planeras dna-analyser för att se vilka bestånd torskarna kommer från. Och kanske kan man på sikt ersätta förlorade bestånd med utsättningar som präglas på en ny lekplats.

- Men så länge vuxna fiskar saknas helt här är det fortsatt kris …

Läs mer: Naturskyddsföreningens rapport om bottentrålning.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.