Sålda hav ska rädda fisken

HAV * Kan marknadskrafterna rädda fisken i havet? Säljbara kvoter är en del av förslaget till reform av EUs gemensamma fiskeripolitik. Den gamla är ett präktigt misslyckande.

Artikel 2011-5 Mats Hellmark

Parterna brukar sällan tala samma språk i den europeiska fiskepolitiken. Nationella intressen drar åt olika håll och forskarnas maningar om försiktighet väger lätt jämfört med politiska intressen och sysselsättningsmål.

Men en sak verkar alla parter eniga om: den gemensamma fiskeripolitiken (CFP) har hittills varit ett totalt misslyckande.

I dag är 88 procent av bestånden överfiskade och 30 procent av bestånden balanserar på gränsen till kollaps, trots att stora pengar pumpats in i exempelvis skrotning av fartyg. Fartygen har blivit färre men eftersom de nya är tekniskt mer avancerade har fiskekapaciteten ändå ökat varje år.

Till och med Europeiska kommissionen medger att man misslyckats med sin fiskeripolitik. Inga av målen har uppnåtts: varken att skydda bestånden, att säkra en hållbar mat­resurs eller att skapa goda livsvillkor i kustområdena.

Därför pågår sedan 2007 en process för att reformera de grundläggande lagarna (basförordningen) inom CFP.

I juli presenterade kommissionen ett förslag som ska kompletteras under hösten (bland annat med förslag för hur subventioner ska användas framöver). Under 2012 kommer förslaget sedan att valsas genom EUs beslutsmaskineri för att i bästa fall träda i kraft 1 januari 2013.

Men diskussionens vågor går redan höga, bland annat när det gäller förslaget att fördela fiskerättigheter till fiskare som sedan kan sälja dem vidare. Systemet kallas ITQ, Individually Transferrable Quotas.

Förhoppningen är att överförbara kvoter ska sänka det totala fisketrycket och öka ansvarstagandet bland fiskarna. Kritikerna menar att man istället ger bort en naturresurs gratis och på köpet får en ökad storskalighet i fisket.

Sedan 2002 kan länder frivilligt fördela kvoter inom det pelagiska fisket (fiskar som lever fritt rörligt i öppna havet, inte nära botten eller kustzonen). Fiskekommissionären Maria Damanaki framhåller gärna det danska exemplet som förebild. Där minskade den pelagiska fiskeflottan med 50 procent på fem år sedan man infört överförbara kvoter, samtidigt som inkomsterna ökade.

Irland är ett exempel på länder som är kritiska till förslaget: ITQ skulle leda till att fisket tas över av stora företag utan koppling till kustområdena menar man och hänvisar till det engelska fisket som till stora delar sålts ut till spanska intressen sedan kvoter infördes.

- Problemet med att släppa initiativet till marknaden är att man sällan vet vad man får, det blir ungefär som i pensionssystemen, säger Markus Knigge som arbetar för Ocean 2012, en koalition av 137 olika organisationer (bland andra Naturskyddsföreningen) med målet att stoppa överfisket inom EU.

- Det är också svårt att vrida tillbaka klockan när systemet inte fungerar bra. Island försöker till exempel köpa tillbaka rättigheter som man skänkt bort tidigare, eftersom man insett att det behövs mer nationell kontroll, säger Knigge.

Ellen Bruno är Naturskyddsföreningens sakkunniga inom området Marina ekosystem och fiske. Effekterna av överförbara kvoter beror på hur reglerna utformas, menar hon.

- Det viktiga är att de tar hänsyn till och premierar de fiskare som fiskar med miljövänliga fiskemetoder. Egentligen finns ju redan möjligheten att sälja kvoter, skillnaden är att systemet ska bli obligatoriskt nu. Man kan fråga sig varför. Förslaget innebär att en gemensam resurs privatiseras, och ger ingen självklar lösning på överfisket.

Föreningen ser positiva sidor i reform­förslaget men tycker att det är för svagt som helhet. Till exempel behövs kraftigare åtgärder mot problemet att för många detaljerade beslut fattas på alltför hög politisk nivå. Konsekvensen av det är både kortsiktighet och tröghet.

En annan viktig fråga är utkast, alltså att fiskarna slänger tillbaka död eller döende fisk av arter man inte får fånga (ibland större mängder än den faktiska fångsten). EUs fiskekommissionär Maria Damanaki har drivit på för att förbjuda utkast, men endast vissa kommersiellt fiskade arter listas.

- Utkastet är bara ett symptom på att fiskare använder dåliga fiskemetoder. För att komma åt det krävs förbud mot destruktiva fiskemetoder såsom bottentrålning eller som ett sämre alternativ ett heltäckande förbud mot utkast. Det skulle gynna selektiva redskap som inte fångar "fel" arter och fiskungar, eftersom fiskare inte vill fylla sin båt med "skräpfisk", säger Ellen Bruno.

Ett stort problem i fiskeripolitiken har varit att politikerna genomgående beslutat om fiskekvoter som är högre än vad EUs vetenskapliga råd (ICES) bedömt som hållbart. I genomsnitt 48 procent över den hållbara nivån.

Därför har det nya förslaget en skarpare formulering än dagens (att besluten ska fattas "baserat på vetenskaplig rådgivning"). Enligt det nya förslaget ska fisket istället bedrivas "samstämmigt med vetenskaplig rådgivning".

- Språkbruket är viktigt, men man kan vara ännu tydligare. I USA får kvoterna "inte överskrida vetenskaplig rådgivning". Våra politiker påstår att det skulle krossa fiskeindustrin om man släpper kontrollen till vetenskaps­männen på det sättet. Men det har fungerat i både USA och Nya Zeeland, säger Markus Knigge.

Irländaren Paul Connolly är förste vice ordförande i EUs vetenskapliga råd ICES (Internationella havsforskningsrådet) och ska leda organisationen 2013 när den nya fiskeripolitiken ska införas.

- Det är en viktig uppgift i den nya fiskeripolitiken att kvoterna sätts mer i linje med vår vetenskapliga rådgivning. I dag väger sociala och ekonomiska avgöranden tyngre, säger han.

Ett problem för ICES är att man inte får in tillräckligt underlag av rådata från vissa länder. Två av de största fiske­nationerna, Frankrike och Spanien, underlåter exempelvis ofta att lämna uppgifter.

- När det kommer till förhandlingar hävdar regeringar sedan att det saknas tillräcklig vetenskaplig bevisning för att bestånden minskar och talar för en högre kvot.

När det gäller utkastproblematiken tror Paul Connolly att ett förbud är svårt att uppnå.

- Jag föredrar att tala om kraftig reducering. Det svåra är att hitta en teknisk nivå där man minskar utkastet utan att samtidigt minska den önskade fångsten alltför mycket.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.