Tillbaka i skogen

Journalisten och kritikern Po Tidholm bytte storstan mot landet. På köpet fick han gemenskap och en skog som han vågar älska.

Artikel 2011-5 Mats Hellmark

Po Tidholm är känd som musiktyckare och kulturkritiker med vass penna - ofta kontroversiell och med starka åsikter i glesbygdsfrågor. Men han har sällan mött så hårda reaktioner som när han skrivit långa granskande reportage om skog. Särskilt DN-artiklarna om Sveaskogs avverkning i Sörfligget vid byn Valvträsk i Norrbotten 2004.

- Delvis handlade det om ren smutskastning. Sveaskogs informationschef ringde upp chefredaktören Jan Wifstrand och försökte misskreditera mig. Bland annat sa han att jag var partisk eftersom jag är medlem i Naturskyddsföreningen. Wifstrand viftade bort det, men det var väldigt obehagligt.

Sörfligget gav inblick i maktlösheten människor känner i många norrländska kommuner, och en känsla för den sociala dimensionen i spelet om skogen. Den kan vara väl så viktig som den traditionella motsättningen mellan artskydd och bolagens avkastningskrav.

Egentligen var det bara 31 hektar som byborna ville skydda. Inte på grund av höga naturvärden utan för att bevara det sista intakta skogsberget i ett lapptäcke av stora kalavverkningar. Här fanns en vacker hundraårig tallskog som var lätt att gå i: ett älskat strövområde och en förutsättning för vildmarksturism i området.

- Skogen ger inga jobb längre, folk får inte ens ta ved. Det sista folk har kvar är att fiska, jaga och ta med turister ut. Men när de aktiva i byn kallade Sörfligget för "social nyckelbiotop" och hänvisade till FSC-reglerna blev bolagets reaktion stenhård. Sånt gällde bara utvecklingsländer …

Sveaskog ville till varje pris undvika ett prejudikat som kunde starta uppror mot kalavverkningarna i hela Norrland, tror Po Tidholm.

- Naturskyddsföreningen stödde byborna, men sattes också under stark press att inte driva den sociala aspekten.

Sedan elva år tillbaka bor han själv i en skogstrakt med andra förutsättningar: Trönö utanför Söderhamn. Det första vi ser på vägen från hans gamla hälsingegård mot byns fäbodvall ett par mil bort är en metallskylt vid kyrkan med texten "Årets by 2004".

Po skrattar lite generat när jag frågar om den.

- Vårt "claim to fame". Vi säger på varenda byalagsmöte att vi ska skruva ned den, den har suttit alldeles för länge.

Trakten har självförtroende nog utan att skylta med gamla meriter. Han berättar om en levande bygd med stark företagartradition, aktivt föreningsliv (700 av knappt 900 invånare är med i byalaget) och ett varmt socialt klimat där människor gärna samarbetar. Till exempel om brandvärnet och det planerade bioenergiprojektet som kanske aldrig blir av nu när regeringen ändrat förutsättningarna.

- Jag trodde att jag skulle få roa mig själv när jag flyttade hit år 2000, men fick tätare kontaktnät än i Stockholm. Där hängde jag på Hannas krog mest varenda kväll, här möts man vid lanthandelns charkdisk.

Det var mer Stockholmsleda än längtan till landet bakom flytten, men gemenskapen han mötte förändrade hans perspektiv som journalist.

- Jag växte upp på landet också, utanför Arbrå, men där var det inte så mycket kontakt mellan gårdarna.

En förklaring till Trönöandan är att det mesta av marken fortfarande ägs privat. När andra sålde skog billigt till stora bolag behöll bönderna här sin - och tjänade gott på det.

I dag betyder ägandet inte så mycket rikedom som lokalt inflytande. Det är svårt att skövla marker där ens grannar jagar eller plockar svamp. Och skogen ger fortfarande jobb här, inte 30 eller 100 mil bort.

- Skillnaden är jättestor jämfört med platser som Valvträsk där det bara finns bolagsskog. Både när det gäller arbetstillfällen och boendemiljö.

Vi svänger upp mot en liten sjö med en rad timmerhus vid vattnet. Ett silvergrått med kraftiga stockar hörde ursprungligen till Pos gård och för några år sedan köpte han tillbaka det.

- Ska du inte renovera, säger folk. Men det är ju just det jag gjort. Lyft ladugården och bytt bottensyllar, rätat upp taket på fäboden. Nu står den länge, men modernare ska den inte bli.

Skogen på andra sidan sjön är naturreservat. Vi tar båten över det höststilla vattnet, bara ett svagt vinande från elmotorn bryter tystnaden.

Kanske är Po den flitigaste gästen här. Ibland ensam, ibland med fru och barn. Han fastnade för området några år efter flytten och hittar lika bra i de snåriga blandskogspartierna med mycket asp som på de gamla strandvallarna av klappersten. De höglänta delarna påminner om fjällskog, tycker han.

- Du ser hur mycket lavar det finns. Men jag är ingen expert, så jag vet inte vilka som är sällsynta.

Men svamparna har han koll på. Ica-kassen fylls snabbt med skarpt gula kantareller, svart trumpetsvamp, trattkantareller och karl johan.

Han ser mycket älgspillning här, ibland också från björn. Tjäder, orre, järpe och ovanliga hackspettar som spillkråka och gråspett häckar och småfåglar är ofta helt orädda för människor.

Skogen fyller ett stort existentiellt behov för Po och många andra. Men att förälska sig i en fin skog är att ta en risk.

- I produktionsskogsbrukets värld betyder det att den är avverkningsmogen. Vid nästa besök kan den vara borta. Men den här skogen vågar jag verkligen älska. Att stå här och veta att den kommer att finnas kvar ger mig ett sådant lugn.

Engagemanget för skog delar han med sin pappa, poeten Thomas Tidholm, som är aktiv inom nätverket Skydda skogen och ofta krigar med skogsnäringen i spalterna.

- Fast vi tycker olika på många sätt. För honom är naturen något okränkbart. Jag respekterar den hållningen men är själv inte mot skogsbruk generellt.

Ett problem är att många skogsägare tror att staten kräver trakthyggesbruk, menar han. Och att gamla mer skonsamma tekniker som blädning (utglesning) eller att jobba med häst i skogen dömts ut som omoderna.

Men attityderna ändras hos de yngre. Mindervärdeskomplexet i förhållande till moderniteten och staden har minskat: fler hämtar inspiration ur äldre tiders kunskap igen och miljölösningar behöver inte förknippas med flummighet.

- Det fanns en tid när till och med bergvärme ansågs skumt, och den som hade solpaneler odlade nog hasch också ...

Redan innan Po Tidholm flyttade från Stockholm skrev han mycket om glesbygdsfrågor. Solidariteten satt i från uppväxten. Skogen är bara ett exempel där han ser ett kolonialt mönster: landsbygden levererar råvaror, energi och naturupplevelser till storstadsregionerna på deras villkor men får inte mycket tillbaka i form av infrastruktur och resurser.

Den heta svenska vargdebatten är delvis ett resultat av den motsättningen, menar han. Den går inte att lösa med att kasta ut köttben som vargjakt. Istället måste man ta itu med sådant som service, vägar, skolor och arbetstillfällen.

- Nu legitimerar regeringen istället ett hatbeteende, en machokultur. De som vill jaga varg representerar ett särintresse som inte talar för alla på landet. Åtminstone inte för mig …

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.