Viskningar och tranrop

Molnen vandrar över himlen. Ibland kommer några måsar. Humlor surrar. Två kvällar och nätter ska vi sitta i gömslet vid den lilla myren. Vår värd säger att vi har 80 procents chans att se björn.

Artikel 2011-5 Carl-Axel Fall

KOJAN ÄR INTE STOR. Tre meter lång och kanske två och en halv meter bred. Här ska vi tillbringa de närmaste 40 timmarna. Just innan jag ska gå in kommer reflexmässigt tanken att gå bakom en buske och lätta på trycket.

- Nej, allt sånt får du göra inne. Vi ska inte skrämma björnen med en massa människodoft, viskar värden Filip Hedberg utan att koppla in stämbanden.

Största ytan av kojan upptas av två britsar. Man kan inte stå upprätt och tyvärr inte heller sitta med rak rygg. Både Gert, min kompis som lockat mig med hit, och jag är ganska långa.

Varmt, trångt och - tyst. Här gäller det att hålla igen. Ju tystare vi kan vara desto större chans är det att få se björn. Försiktiga viskningar då och då går bra, men absolut inget mer.

- En björn kan komma tio minuter efter jag gått härifrån, men det troligaste är att det dröjer. Min statistik visar att den som stannar två dygn i vistet och är tyst har 80 procents chans att se björn. Sitter man bara i ett dygn är chansen bara kring 10 procent, viskar Filip, stänger dörren och vinkar farväl.

Kojan ligger vid en liten myr i skogarna några mil norr om Edsbyn. Fuktiga tuvor, vitmossor, hjortronblommor och några magra tallar. Här har Filip fixat lite björnmat i form av honung och melass.

Det är två veckor kvar till midsommar och just dessa dagar råder en riktig värmebölja. Termometern visar 27,3 grader inne och nästan lika mycket ute.

Redan efter en halvtimme kommer ett gäng måsar och kråkor. De provsmakar av godsakerna och vi får ett bra tillfälle att testa skärpeinställningen på våra optiska don.

Sen lugnt.

Klockan halv åtta brer vi oss några leverpastejsmörgåsar. Jag läser en debattbok i klimatfrågan. Skickar sms till min fru. Det finns en i hörna kojan där man får tillräcklig kontakt för att få iväg ett sms. Sen hör jag i min öronsnäcka Tomas Tengby diskutera om lata stockholmare i radions Ring P1.

GERT OCH JAG VISKAR IBLAND till varandra, men mest är vi tysta. Det börjar kännas riktigt skönt. Visst är vi instängda, men detta ger också en frihet. Tiden har stängts av.

Måsarna kommer med jämna mellanrum. Tankarna går och de uppehåller sig inte kring något som helst väsentligt. Jag funderar egentligen mest på hur jag ska beskriva denna väntan. Då viskar Gert:

- Det är som 40 timmars teve utan program.

Det är en bra beskrivning. Men nog sänds det ändå en del därifrån myren. En vindpust blir intressant. Att solen går i moln blir nästan ett nyhetsinslag. Framåt elvatiden bäddas myren in i ett mystiskt dunkel.

GERT SOMNAR. Vi avlöser sedan varandra med en och en halv timmas avbrott ungefär. När ljuset kommer åter ser jag något som rör sig tvärs över myren. Något orange. Under en halv sekund tänker jag: BJÖRN! Sen ser jag att det är en räv med en fyllig päls som kollar in myren.

En liten stund senare landar plötsligt två tranor. De kliver runt några steg, stannar sedan och spanar intensivt innan de bökar runt i marken. En groda får sätta livet till. Paret trumpetar med jämna mellanrum. Tranropen är som ödesmättade trumpetstötar av Miles Davies. I tubkikaren kan jag se de orangea ögonen blänka. Det här var ett riktigt bra teveprogram, men sändningstiden kanske inte den bästa.

Sedan följer en halvsovande tid. Framåt åttatiden är vi ganska vakna igen. Kaffe. Bok. Och burken i hörnet får lite människospillning.

Värmen kommer. Hittills har jag varit laddad och hela tiden trott på björn. Nu börjar den känslan försvinna.

Köttbullar direkt ur påsen blir vår lunch. Luften står stilla. Nu är det bara att vänta på kvällssvalkan. Jag växlar om med en bok och ibland radio. Vet inte riktigt hur det går till men nu går vi båda in i en riktigt introvert fas.

TIDEN GÅR, TANKESKÄRPAN LIKASÅ. Skymningen sänker sig vid 23-tiden. Myren tappar sina färger, men det går ändå att se hyggligt. Gert sover. Vid 23,30-tiden ser jag något stort som rör sig därute. Det dröjer några sekunder innan jag är klar nog att inse att vi fått en vinstlott. Vi har en nalle cirka trettio meter framför oss!

Jag ruskar liv i Gert som snabbt fattar galoppen. Jag har björnen i min tubkikare och kan se den länge i de trötta ögonen. Det måste vara en gammal björn. Kombinationen av tyngd och smidighet är fascinerande.

Klick! Gerts kamera går igång. Björnen knycker på huvudet och kikar mot kojan. För någon sekund tror jag att den ska vända på ramen och springa iväg. Men snart fortsätter den att äta.

Efter en stund, en kvart kanske, lämnar den myren och går upp i skogsbrynet och rotar i marken. Huvudet sticker fram bakom en sten och vi kan se den en bra stund till. Troligen har björnen hittat ett jordgetingbo. Men fotoläget är över.

Vi är upprymda. Detta var en upplevelse, svår att beskriva som naturupplevelser ofta är, men björn IRL är något helt annat än på teve.

Nu kan vi sova en stund i lugn och ro. Vid tio-tiden den tredje dagen kommer Filip och hämtar oss. Vi håller honom på halster genom att vara tysta flera minuter innan vi säger något om nattens möte.

VI ÄR NU NÖJDA NATURTURISTER. Filip Hedberg har drivit sin björnspaning som ett företag i många år. För en rimlig peng får vi bo i hans koja och får stor möjlighet att se björn. Det är en fair deal.

I Sverige finns i dag mellan 2-3000 naturturismföretag. Hur många av dem som håller till i skogen är det ingen som säkert vet, men många av de verksamheter som företagen arbetar med hör hemma där: Jakt och fiske, vandring, guidning, kajak, kanot, forsränning, hästar och hundspann.

Det finns inte heller säkra siffror om hur naturturismen utvecklas, men indikationen är tillväxt. Det man vet är att företagen inom svenska Ekoturismföreningen har ökat varje år i tio års tid och fortsätter så främst tack vare fler utländska besökare.

Men det finns också svårigheter. Per Jiborn på Svenska Ekoturistföreningen menar att många av företagen har behov av att stärka själva affärsdelen.

- Naturturismen behöver också öka sin samverkan med övriga turistnäringen. Mer samarbete kring marknadsföring och transporter, säger han.

- Men många lever trots allt på detta. Och en del företag är väldigt duktiga och har god lönsamhet. Inte minst finns det företag som arbetar framgångsrikt med rovdjursskådning. Det är kul att se att rovdjuren skapar värden.

Professor Peter Fredman på Etour turistforskning i Östersund påpekar att naturturismen ändå är mindre känslig för ekonomin då det är relativt billiga arrangemang.

Filip Hedberg får med sina två kojor, sin kunskap om björnarna i trakten plus en gnutta marknadsföring hyggliga inkomster och bidrar på så sätt till att bygden hålls vid liv. Filip kombinerar i dag björnskådningen med ett jobb som säljare.

Förutsättningen för naturturismen är själva naturupplevelsen. Men det måste finnas något i botten som drar. Att bara gå ut och titta sig omkring fungerar inte.

Vi väntade och väntade och fick till sist vår belöning. Dramaturgin var helt rätt avvägd. Men utan björn hade vi nog inte varit så förtjusta som vi ändå blev där i Hälsingeskogen.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.