Jag sitter på McDonalds framför en Happy meal-låda och tänker på Kierkegaard. Filosofen som såg ångesten som människans främsta drivkraft. Och är det inte så vi har levt? Rastlöst, hela tiden på väg. Den väster­ländska urbana människans existens är på ett sätt uppbyggd kring den drivkraften. Att komma framåt, utveckla, förfina. Kanske för att vi inte har ro att göra tvärtom. Växla ner, ta det lugnt. Det ligger inte för oss.

Mänskligheten har länge kunnat plocka frukterna ur denna rastlöshet. Hjulet. Förbränningsmotorn. Diskmaskinen. Snabbmaten. Men vad händer när vi för första gången i historien måste stanna upp? Utmaningen i dag med den globala uppvärmningens flåsningar i nacken är ju knappast att göra mer. Snarare att göra mindre. Att avstå.

Men hur det ska gå till när hela vårt väsen har lärt oss något annat? I människans gener ligger den ständiga driften att vilja få det bättre. Och för oss, som inte har religionens mer andliga värden som en självklar del av vår vardag, är en stor del av drivkraften kopplad till materiella ting. Vi jobbar över för att kunna ta familjen till Thailand. Vi belånar huset för att kunna köpa en ny bil. Och när vi har som mest bråttom i vårt dagliga värv låter vi våra barn inta sin föda ur en pappkartong med en medföljande leksak av plast.

Det är inte lätt att avstå. Det är mycket lättare att ta för sig. Våra mor- och farföräldrar tillhör en generation som gjort den omtumlande resan från att plocka upp hästskit från gatorna som bränsle, till att sitta uppkopplad i en andels­lägenhet i Spanien och chatta med barnbarnen.

Själv är jag född 1970. Mina föräldrar tog vid där deras föräldrar slutade. Lite bättre utbildning, lite roligare jobb. Lite mindre slit. Min och nästa generation kommer vara de första som inte längre kan ta strävan mot ett materiellt sett bättre liv som självklar. Det är inte längre är en väg framåt. Det är en väg rakt in i en återvändsgränd som i sitt värsta scenario faktiskt kan resultera i att vi förlorar världen, så som vi känner den. Vi kan visserligen välja att stänga våra öron och försöka fly undan bruset, rapporterna, vittnesmålen. Men vi kommer förr eller senare inte undan det faktum att vi måste ställa om vårt eget förhållningssätt. Och jag undrar, där jag sitter och rör runt i pappersmuggen med plastlock, hur det ska gå till? När extra allt inte längre är ett alternativ. När vi måste downsiza i stället för att satsa. När vi måste välja bort i stället för att välja till. Det är en omställning som går tvärs emot hela vårt innersta väsen. Och i den stunden handlar det om en helt annan typ av ångest.

Hur ska vi kunna hitta belöning i långsamhet och avståndstagande? Det finns embryon som strävar mot en sådan riktning. Moderna alternativrörelser som Transition Towns och Anti Wall Street presenterar budskap som »live simply so others may simple live«. Men de utgör fortfarande något av­vikande, något radikalt. I mångas ögon säkert lika verklighetsfrämmande som friganernas letande i sopcontainrarna efter fullt ätlig, men utgången, mat.

Jag vet inte hur det ska gå till. Varifrån kickarna ska komma. Jag tror många har svårt för att känna en tillfredsställelse i ett liv som går ut på att välja bort. Men jag tror samtidigt att vi, den västerländska människan, måste börja försöka lära oss att hitta andra utlopp för vår inre ångest.

När blicken faller på plastleksaken framför mig på bordet, känns den trots sina glada färger inte som någon leksak. Snarare som en symbol för ett liv som är på väg att snurra runt i den där återvändsgränden och fortsätta ut på andra sidan, mot något nytt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.