Skygg vintergäst

Vacker och hemlighetsfull. Alfågeln har alltid varit en doldis, trots miljoner övervintrare i Östersjön. Nu minskar bestånden snabbt och drastiskt, kanske på grund av klimatförändringar.

Artikel 2012-1 Mats Hellmark

ALLA SMÅ FÅGLAR DE kommer till land, men allen den kommer al-al-aldrig.« Den gamla roslagsramsan om alfågeln (allen) som Gunnar Brusewitz återberättat handlar både om lätet och beteendet. Ser man en alfågel på land kan man vara rätt säker på att den är sjuk. Oftast oljeskadad. Normalt håller den sig långt ut till havs.

»Al-al-aldrig« härmar lätet, den där klagande treklangen som bildar ett klassiskt skärgårdssoundtrack. Särskilt på senvåren när fåglarna samlas i väldiga flockar inför avresan mot häckningsplatser långt upp i norra Ryssland.

- I slutet av april kommer den stora ansamlingen. De äter upp sig på de grunda vattnen, sedan en kväll i maj börjar de flyga i större och större cirklar. Fler och fler ansluter och helt plötsligt drar de i väg. Det är ett skådespel, berättar Sten Söderlund.

Han har sett föreställningen många gånger under 40 år som naturbevakare och tillsynsman på Skärgårdsstiftelsen. I dag är han pensionär och kan ta med mig och fotografen och ornitologen Roine Karlsson på alfågelexkursion från hemmabryggan i Furusund.

På senhösten har fåglarna kommit tillbaka från Arktis. Men för att hitta dem får man leta lite, åtminstone blåsiga dagar som den här. Alfåglar samlas helst på stilla blankvatten, något som också ställer till det vid oljeutsläpp. De lugna fläckarna sänder fel signaler: bra dykläge snarare än livsfara.

Men Sten vet var han har sina fåglar, även i gropig sjö. När vi kommer ut på Gräsköfjärden på väg mot Söderöra och Blidölandet ser vi vita blänk mellan mörkgrå vågdalar. En liten flock på tio-femton alfåglar, mest hannar. I kikaren växer detaljerna i den vackra vinterdräkten fram: mycket vitt, svart smoking, svartbrun teckning som en monokel runt ögat och långa svarta stjärtspröt, vippande som en elegant promenadkäpp.

Flocken lyfter när vi närmar oss och flyger undan med snabba låga vingslag, strax över vattenytan.

- Alfåglar är märkligt skygga. Jämför med vitkindade gäss, dem får man nästan ducka för, säger Roine Karlsson.

Vitt mot mörka vågor ger skarpa kontraster, ögat klarar det men kameran trilskas. Men hellre avstånd och tele än de onaturligt närgångna alfågelsmöten Roine varit med om. Som när han fotograferade för Sveriges Natur på Gotland 1998 - bilder av oljeskadade djur som tappat all kraft och flykt­förmåga.

Det behövs inga stora utsläpp för att slå ut alfåglar, det räcker med en snål skeppare som tömmer sina tankar på avfallsolja för att slå ut hela flockar. Även en liten oljefläck i fjäderdräkten släpper in kylan, precis som om en dykare får hål i sin våtdräkt.

Oljan är fortfarande ett hot, trots utsläppsförbud i Östersjön. Men på senare år har både ejdrar och alfåglar minskat kraftigare än vad oljeutsläppen kan förklara. Stens sambo Magdalena Rinaldo räknar ejderbon på Lygna, norr om Svenska högarna, i en inventeringsserie som sträcker sig ända tillbaka till 1850-talet.

- Under en tolvårsperiod har antalet bon minskat från 1500 till 27. Det har funnits svackor tidigare, under krigen, men aldrig så här dramatiskt, säger Sten.

Roine räknar gudingar (ejderhannar) i Söderarmskärgården och ser samma utveckling. För tio år sedan kom han upp i nästan 2000 individer, förra året var de färre än 200.

- När man kommer ut på våren är det ruggigt tyst på många ställen där det brukade sjuda av liv, med tusentals alfåglar och ejdrar.

STÖRRE SVENSKA OCH internationella inventeringar bekräftar bilden av kraftig nedgång för både ejder och alfågel. Leif Nilsson vid Lunds universitet har lett inventeringar av sjöfåglar i Östersjön i mer än 40 år, bland annat inom ramen för internationella midvinterinventeringar och Sowbas (Status of wintering waterbird populations in the Baltic sea). Vid den första storinventeringen 1992-93 fann man 1,4 miljoner alfåglar i svenska vatten, i första hand på grundområden ute till havs som Midsjöbankarna och Hoburgs bank söder om Gotland. Vid den senaste räkningen var siffran långt under en halv miljon.

- Tendensen är tyvärr densamma i hela området, säger Leif Nilsson.

1992/93 skattades alfågelbeståndet i Östersjön till 4,2 miljoner av ett beräknat totalbestånd i nordvästeuropa på 4,7 miljoner. Den senaste totalskattningen ligger på 1,5 miljoner.

Brist på b-vitamin, tiamin, har diskuterats mycket när det gäller sjöfågeldöden, liksom övergödning. Klart är att mussel­ätandet är en gemensam nämnare för drabbade arter som ejder, alfågel, sjöorre och svärta. Kjell Larsson är professor i ekologi vid Högskolan på Gotland och forskar på samspelet mellan bottenfauna och musselätande änder:

- Alfågelns nedgång i Östersjön de senaste 20 åren ligger någonstans mellan 65 och 90 procent. Faktiskt ännu värre än för ejder där bestånden verkar ha halverats. En stor del av världens alfågelbestånd övervintrar i Östersjön, så vi har ett globalt ansvar för fågeln, säger han.

Han tror att en bidragande orsak till nedgången kan vara att musslornas födokvalitet försämrats i samband med höjda vintertemperaturer.

Större delen av alfåglarna från Östersjön häckar glest vid små sjöar på den ryska tundran (det finns också ett litet bestånd i de svenska fjällen). Vatteninsekter och ett långsamt simmande kräftdjur som lever i fisktomma sjöar är stapelföda sommartid. Man har inte hittat något allmänt problem i de områden där fåglarna häckar som skulle kunna förklara nedgången.

Men en framgångsrik häckning kräver att fåglarna ätit upp sig rejält under vintern och våren. Och då är födans kvalitet viktig.

- Näringskällor som musslor är generellt sett näringsfattiga eftersom de till stor del består av skal. Fåglarna sväljer dem hela och krossar skalen i magen. En alfågel som väger ett kilo behöver äta ett kilo musslor om dagen för att upprätthålla sin näringsnivå. Om näringsinnehållet sjunker i musslorna kan den inte kompensera genom att dyka efter fler eftersom matsmältningssystemet inte klarar av mer skal.

Larsson och hans forskarlag ser stora skillnader i musslornas kvalitet mellan olika områden. Varmare bottentemperaturer får musslorna att gå ur sin vinterdvala och börja metabolisera, andas. Eftersom det finns väldigt lite alger att filtrera på vintern tar musslorna av kroppens resurser och går ner i vikt. De får mindre kött helt enkelt.

- Det behöver inte vara så att musslorna själva mår dåligt. Men det påverkar vilket utfall fåglarna får av sina dykningar. Bottentemperaturerna i södra Östersjön har höjts med ett par grader, tillräckligt för att se en effekt. Med kommande ­klimatförändringar kan man förvänta sig ytterligare temperaturhöjningar.

Musselkvaliteten kan vara en förklaring till nedgången. Men flera faktorer samspelar, och vissa är lättare att påverka än klimatförändringar. Till exempel oljeutsläppen som fortfarande dödar tiotusentals fåglar varje år. En av de mest trafikerade fartygsrutterna i Östersjön går genom västra delen av Natura 2000-området Hoburgs bank där hundratusentals alfåglar övervintrar.

- Den dragningen borde ändras. Det blir alltid utsläpp där många fartyg går, och även små oljevolymer dödar. Alfågeln är långlivad (10-20 år) och har låg ungproduktion. Det gör överlevnaden av vuxna fåglar viktig, säger Kjell Larsson.

Alfåglar drunknar också i fisknät och det förekommer fortfarande jakt i Finland och på Åland.

TROTS NEDGÅNGEN FINNS DET ännu goda förutsättningar att se och höra alfågel om man tar sig utåt havsbandet. Sten Söderlund pekar ut naturreservatet Linkudden på sydöstra Blidö, ett fint skådarställe på våren.

- Många som åker långfärdsskridsko utgår från Bromskärs brygga i närheten. En fin vinterdag kan flera tusen åkare höra alfåglarnas sång.

Men en dag som denna är vi nästan ensamma i skärgården. Vi ser en stor flock på avstånd och går in i en vik. Det visar sig vara viggar och knipor när vi kommer närmare. Båten skrämmer dem inte lika lätt, först när en havsörn seglar in utifrån fjärden lyfter de som på given signal.

Det molnar på, vinden ökar lite och vi går tillbaka mot Furusund. Ett par sångsvanar slår följe med båten en stund. Då och då ser vi spridda alfågelgrupper på avstånd. Sten summerar: totalt har vi sett ett åttiotal.

Strax därefter sveper tre alfåglar in framför fören: en bruntonad hona och två hannar. Jag höjer kikaren och kan följa flykten på nära håll några sekunder. De långa stjärtspröten vajar i vinden som en hälsning.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.