Att skåda är att njuta

»När fågeln väl är inhängd och klar - är jag mig själv igen« skriver Eva Stenvång Lindqvist i sin krönika.

Krönika 2012-3 Eva Stenvång Lindqvist, journalist och författare

Att skåda fågel är att njuta. I alla fall för mig. Njuta med ögon och öron - och lite med känseln också ibland, som när den sköna års­tidens mjuka vindar rufsar om i håret medan tubkikaren riktas mot ett stycke öländsk fågelrikedom.

Det tillhör livets ljuvligaste stunder att stå nära havsglittret och med okularets hjälp komma skärfläckorna riktigt nära. Långbenta skönheter med smäckra kroppar, raffinerat välklädda i svart och vitt. De ger ett världsvant intryck där de med behagfulla rörelser letar efter delikatesser på strandens smörgåsbord av småkryp. Diplomaterna bland mängden vadare i diskretare dräkter och kostymer och med ett inte lika elegant bordsskick.

Egentligen är det mot dessa jag skulle rikta tubkikaren. Enbart. Jag borde granska varje fjäder, näbb och benpar i jakt på någon detalj som visar att det inte är en kärrsnäppa eller grönbena som står där utan en felflugen raritet.

Ärligt talat tappar jag lätt koncentrationen under sådana arbetspass. Fåglarna tar ofta en tupplur, och då försvinner artskiljande näbbar och huvuden in i pösiga dunbolster. Däremellan förflyttar de sig och nästan alltid längre bort. Vill det sig illa kan de då försvinna nästan helt i okularets trögflytande värmedaller.

Kanske lika bra det. Då kan jag med gott samvete njuta av att fågelskådningens estetik förstärks av tärnor som bryter vatten­spegeln med vassa näbbar för att fånga småfisk, paranta gravänder vars röda näbbar lyser i solen och större strandpipare som gärna poserar på nära håll.

Ljudmiljön är en njutning i sig. Gravänderna skrockar trivsamt, hämplingarna småpratar ivrigt när de passerar, strandpipare och rödbenor ackompanjerar de skrin som hörs från trutar och måsar.

Jag är nog inte ens skådare då. Bara livsnjutare.

Möjligen är det mer kvinnligt än manligt att »bara vara« på en fågellokal. Jag vet inte, bara att jag själv inte kan avstå från detta slags fågelskådning. Eller icke-skådning.

Ändå finns det tillfällen då jag till egen och andras förvåning förvandlas till en skådare av den riktigt hårdkokta typen. Det sker när larmsystemet BMS (Bird Message Service) avslöjar att en fågel som jag inte sett i Sverige finns på dragbart avstånd. Det vill säga, det finns chans att hinna fram innan den flugit sin kos. I mitt fall innefattar begreppet dragbar även lift med någon som har körkort, för det har inte jag.

Jag kan nu bli mer målinriktad än Zlatan, samtidigt som förvandlingen tar sig rent fysiska uttryck. Blicken blir stirrig och spänd, enligt vännerna, jag svarar korthugget på tilltal och blir till slut tvärtyst.

Den nya personligheten passar den miljöbov som jag samtidigt blivit, eftersom resan sker med bil.

Men någon last ska man ju ha. För att citera en känd bok: »Den som är utan synd må kasta första stenen.«

När fågeln väl är inhängd och klar - ännu ett uttryck från hårdskådarnas värld - är jag mig själv igen och gottar mig åt andra fåglar som finns där jag oväntat hamnat. För en förbisedd effekt av den här sortens expeditioner är att man kommer till ställen man knappt visste fanns, och kan få väldigt fina upplevelser »på köpet«.

Ett av mina finaste fågelminnen är från en magisk gryning som i all hast kom att tillbringas någonstans på Österlen, där en sällsynt sparv tagit nattkvist i ett buskage. I takt med att juninatten ljusnade till dag vaknade den ena solisten efter den andra och bjöd under ljuvliga timmar på den vackraste försommarkonsert jag någonsin lyssnat till.

Jag hade aldrig upplevt detta utan sparven.

Som jag förresten aldrig såg. Men det har sällan betytt så lite.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.