Ramsöns siste bonde

På en liten ö i västerhavet lever Åke Aronsson, med ena benet kvar i det gamla bondesamhället. Naturen är ständigt närvarande för Ramsöns ende, och kanske siste, bofaste.

Artikel 2012-3 Ann-Christin Mathiasson

DEN LIGGER ENDAST ett pilkast från land. Båtresan från Timmervik tar bara några minuter och snart står vi där på Ön, som på håll såg liten och karg ut, men som nu tycks betydligt större och frodigare.

Ramsöns stränder är täckta med gräs, drivved och strandad tång. Ännu finns spår av fjolårets komockor. Flocken med herefordkor, som om somrarna håller Ramsöns marker öppna, har ännu inte skeppats hit från land. Men om bara några timmar är det dags.

Blåskimrande musselskal sprakar under kängorna och tärnorna varnar högljutt när vi följer den upptrampade stigen inåt ön.

- Man får se upp så man inte blir hackad i huvudet, skrattar Ole Aasheim från Västkuststiftelsen, som skjutsat oss över sundet. Tärnorna är folkilskna så här års.

Den rödmålade 1700-talsgården ligger intill ett berg, väl skyddad från västanvinden. I hela sitt liv har Åke Aronsson, öns ende fastboende, bott i föräldrahemmet. Stilla vintrar har kommit och farit så som de alltid har gjort. Med spetsgardiner och pelargoner i fönstren och trasmattor i prydliga rader är det inte mycket som ser annorlunda ut från tiden då Åkes föräldrar levde.

- Jag har köpt lite nya möbler, annars är här sig likt, säger Åke och välkomnar oss in genom den låga dörren.

På vardagsrummets väggar finns fotografier av fåglar. Påskbonaden i papp hänger kvar, trots att vi är inne i maj. Snart ska Åke byta, för efter varje årstid och högtid kommer en ny. Bokhyllans böcker om skogsgläntor, fyrar och kusthav vittnar om att det här är ett liv där naturen får plats.

- Ja, det blir så när man bor härute. Allt kommer nära, säger Åke när vi slår oss ner vid köksbordet.

83-årige Åke är den sjätte generationen i rakt nedstigande led som bor i stugan på Ramsön. Sedan 1700-talet, kanske längre än så, har hans släkt bott på den lilla ön i Hakefjorden, i Jörlanda socken några mil norr om Göteborg. Familjen försörjde sig på jordbruk och fiske.

- Korna gav så mycket mjölk att vi inte kunde ta hand om allt. Det blev till att kärna smör och sälja vid kajen på Marstrand, minns Åke.

Åkes ansikte bär spår av berättelser lika ålderdomliga som stenarna i gärdesgårdarna och landskapet som omger dem. Den som levt hela sitt liv vid havet är präglad. Havsvidderna kan anas i språket, i gesterna.

Innan elektricitet och telefon kom till Ramsön på 60-talet var det batteriradio och fotogenlampor som gällde. Fast batteriet till radion var tvunget att laddas titt som tätt. För att kunna göra det fick man ta sig ända till Jörlanda, så nog hände det många gånger att det inte »ble å«. Kvällarna ägnades åt att binda garn till fiskenäten. Och i frånvaron av radio- och teve-skval berättades det historier.

- Det var de gamle som berättade, men jag tyckte inte det var så intressant. De var mest tjötiga, säger Åke med ett skratt.

Men ändå, han minns dem väl, historierna de berättade framför den knäppande skymningsbrasan.

Som till exempel den om liket som drev iland i viken nedanför Åkes stuga. Farfadern tog av sin tröja och täckte över kroppen. På natten knackade det på fönstret. Där stod liket, med tröjan på, och tackade för omtanken. »Tack, nu behöver jag inte frysa. Och du, det blir storm i natt. Det är bäst att flytta båten till andra sidan viken«. Farfadern tackade för varningen och gick ner till viken. Kroppen låg kvar, men han flyttade båten. Och tur var väl det. För den natten blev det en fruktansvärd storm.

MORAKLOCKAN ANNO 1867 tickar och Åke ser ut genom fönstret, på måsarna som samlats i viken.

I dag lever berättelserna på ett annat sätt än då. Åke ser på teve om kvällarna. Sedan 2001, då enda grannen flyttade i land, är han den ende fastboende på ön. Mor Sara gick bort 1970 och tio år senare var det pappa Arons tur. De två äldre bröderna lämnade ön redan i mitten av 40-talet. Åke var den som blev kvar.

- Gården gav aldrig några större inkomster, men på något vis bar det sig. I unga år var jag ute med trålare och drog upp fisk längs hela västkusten. Lumpen gjorde jag i Karlskrona och ett tag jobbade jag på ett hönseri inåt fastlandet. Så lite annat har jag ju sett.

Åke längtar aldrig bort och han känner sig sällan ensam.

- Nej, jag är så van vid att bo här själv, så jag störs inte av det. Jag sköter gården, lyssnar på radion och njuter av naturen. Och sen är det ju så många som hälsar på.

Varje årstid har sina naturupplevelser. Frostbrutna vintrar samlas småfåglarna utanför köksfönstret. Inifrån stugvärmen kan Åke följa talgoxarna, blåmesarna och gulsparvarna som flyger i skytteltrafik mellan fågelhuset och talgbollen. Men gråsparv ser han aldrig längre.

Med våren kommer måsen. Det är samma mås som återvänder och den lägger sig alltid att ruva på samma ställe, vid gärdesgården intill Åkes hus. Den är så van vid Åke att den inte ens lämnar redet när han närmar sig.

- Men kommer någon annan, då lyfter hon direkt.

Livet på en ö utan fast landförbindelse är inte alltid så enkelt. Vardagliga bestyr, som att handla, kräver både planering och tur med vädret. Förr tog Åke båten till fastlandet och moppen till Jörlanda när han skulle handla. Numera får han skjuts. Av släktingar eller grannar i Timmervik.

- Jag brukar hämta posten på fastlandet ett par gånger i veckan. Har de inte sett mig vid brevlådan på ett tag brukar de ringa för att höra om allt är bra.

Det värsta med vintrarna är när isen varken bär eller brister. Då får Åke vackert vänta tills isen lagt till sig eller tunnats ut. Efter 83 vintrar har han dock lärt sig en del. Frysen är alltid välfylld utifall att.

MÅSARNAS SKRÄN HÖRS GENOM väggarna och ljudet blir desto skarpare när vi en stund senare stiger ut genom ytterdörren. För den ovane tycks de väl högljudda, men Åke bara skrattar och säger att värre blir det när de får ungar.

Vi vandrar österut, mot garaget, Åke ska visa oss Grållen.

- Det är årsmodell femtiofyra. En engelsk Ferguson, säger han stolt och slår ut med sina väderbitna fiskarhänder.

Grållen kom till Ramsön isvintern 1969. Sedan dess har den hängt med både på åkern och i skogen. Och inte minst vid strandstädningen. Varje vår spänner Åke för släpet och ger sig ut. Förr kunde han hitta spännande saker, bland annat en låda med nödraketer och en mina som militären fick spränga på Keholmen. Numera är det mest plast och skräp.

- En gång drev en frysbox i land nere i víka. Det är inte klokt vad folk slänger.

Åke ser bekymrad ut, för han vill gärna ha det fint omkring sig. Stormfällda stenar från gärdesgårdarna lägger han prydligt tillbaka, och lien används fortfarande på plättar dit kornas mular inte når.

För 15 år sedan hade han egna djur, nu är det Västkust­stiftelsen som sköter korna och sörjer för att Ramsöns marker hålls öppna. Åkrar och ängar ser likadana ut som på 1800-talet och de gröngrå gärdesgårdarna som slingrar sig fram genom landskapet är uråldriga. Inte konstigt då att ön redan 1968 blev klassad som naturreservat.

De senaste åren har omvärldens intresse för Åke och Ramsön ökat. Det har skrivits en del i tidningarna och filmer har spelats in om Åkes liv.

- Det är väl för att jag är den ende som bor kvar som kan berätta om hur det var här förr, tror Åke.

För det blir inte riktigt samma sak när brorsönerna Kent och Håkan tar över. Åke är som sagt den sjätte generationen som bott hela sitt liv i stugan på Ramsön. Och vem vill bo här i dag annat än som sommargäst?

Vi söker oss neråt vattnet och ställer oss på klipporna. För nu är de här, korna vi väntat på. De har kommit till en vindpinad västerhavsö där varje träd och klippa bär ett namn. Råmanden hörs genom vinden. Åke språkar med färjkarlen, som med käppar försöker få korna iland.

- Dom kom tidigt i år, korna.

- Ja, dom gjorde det.

Kornas ankomst, ett nytt skede. Snart fylls de sju fritidshusen med sommargäster och båtar far fram över fjorden. Ensamheten blir det inte så mycket med. Men Åke vet att det kommer en tid för den också.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.