Det var bättre förr

De allra flesta har glömt hur mycket fisk det fanns, alldeles nyss. Förutom fiskare och forskare är det få som har koll på hur havet mår under ytan.

Skribent Carl-Axel Fall

Tonfisk, svärdfisk och stör i svenska vatten. Låter det bekant? För en och annan 80-åring kan det kanske göra det. Så sent som 1964 fångades tonfisk på spö i Öresund. Och inte sällan syntes svärdfisk i samma sund då. Stören, fisken som en gång försåg världen med rysk kaviar, försvann dock från de svenska haven tidigare. Den sista vilda stören fångades 1937. 

För hundra år sedan kunde svenska bönder som hade en bäck på sina marker bygga en ålfälla och bära hem tiotals kilo sprattlande ål efter mörka oktobernätter. Havets protein vandrade av sig själv upp till dem, åtskilliga mil från kusten.

I dag sliter naturvårdare och myndigheter för att ålen ska överleva.

Störarna, tonfisken och svärdfisken pratar vi inte längre om. Det finns dock andra arter som vi känner för, inte minst som mat. För 40 år sedan kunde göteborgarna ta spårvagnen ut till Långedrag, gå ut på de yttre klipporna och landa fina torskar på spinnspö. I dag är torsken näst intill utrotad i Katte­gatt eller Skagerack.

En man som föjt fisket i Västerhavet med spö i handen sedan 50-talet är Olof Johansson, fiskejournalist, författare och central person i Sportfiskesverige i decennier. I sin nya bok Född fiskare beskriver han bland annat havsfiskets uppgång och fall:

»Jag har fiskat utanför många länders kuster och överallt hört samma historia om att det var bättre förr. Men jag har aldrig sett en kollaps i fisket så total som längs vår västkust. Ingenstans har jag fiskat i vatten så tysta och döda som mina hemmavatten utanför Bohuslän under 2000-talet. Ingenstans har jag hört berättas om sådan skillnad mellan hur det var förr och hur det är i dag.«

Olof Johansson tecknar sorgesånger kring det sinande livet i havet. För inte så länge sedan kunde rockor, hajar, hälleflundror och kummel hamna i lyckliga fiskares båtar. Ett sportfiske som han verkligen saknar är det efter bleka (lyrtorsk) på utsjögrunden stilla sommarkvällar.

Men hur ska vi få dagens barn att förstå hur det var för bara en generation sedan? Den internationellt kände fiskeriforskaren Daniel Pauly myntade på 90-talet uttrycket shifting baselines. Kort uttryckt betyder det att varje generation formar sin egen uppfattning om vad som är normalt.

– Det finns ingen levande som i dag skulle kunna berätta om hur det en gång var, när havet mådde som bäst. Men jag har själv minnen från Olskrogstorget på 40-talet. Där stod fem–sex fiskförsäljare och de hade mängder av arter till försäljning, säger Olof Johansson.

Han menar att 50-talets hav borde kunna vara något att sikta emot, då hade vi fortfarande ett rikt fiske med en stor artvariation.

Inoom fisket har man länge talat om allmänningens tragedi. Ingen har haft förvaltaransvar för havens rikedomar, det har bara gällt att ta vad som bjuds hela tiden, vilket fått fiskeflottan att exellera i ett ansvarslöst dammsugarrace. Lägg därtill glömskan och det faktum att fiskar är både kalla och våta och inte framkallar starka känslor som andra djur ofta gör. Ja, då kan man lättare förstå vad som hänt.

Ellen Bruno är sakkunnig för marina ekosystem och fiske på Naturskyddsföreningen. På frågan om när havet var okej svarar hon:

– Man kan nog säga att havet var okej för hundra år sedan, och jag tror att vi kan få ett okej hav igen, men det blir inte detsamma som då. För mig är ett okej hav ett hav med populationer, naturliga åldersstrukturer och maximal utbredning också av säl, fåglar och valar.

Hon påpekar att Östersjöns torskboom på 80-talet inte var normal eftersom det då på grund av miljögifter nästan inte fanns några sälar.

Vilka är då ljuspunkterna? Vilka åtgärder kan fungera?

– Vi kan bara förvalta yrkesfisket, båttrafiken och utsläppen. Och dessa måste anpassa sig efter de naturliga förutsättningar som finns. Det är hög tid att införa försiktighetsprincipen och bästa möjliga teknik, också på havet, säger Ellen Bruno.

Olof Johansson ser också vissa ljuspunkter.

– Fiskeförbuden har ju faktiskt fungerat i många fall. Till exempel har fiskeförbudet i Hakefjorden nu lett till att det återigen finns ett hyggligt bestånd av piggvar där.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Carl-Axel Fall
Artikeln publicerades i