Huggsexa om Afrikas fisk

I Mauretanien konkurrerar moderna europeiska trålare med lokalbefolkningens motorkanoter. Fiskeriavtalet med det fattiga ökenlandet är EUs största och har fått mycket kritik. Men det nya som slöts i somras har väckt hopp i hela Västafrika - och motstånd i Sydeuropa.

Småskaligt kustnära fiske i Mauretanien

Foto:

Foto: Håkan Lindgren
Artikel 2012-5 Mats Hellmark

DE ÖPPNA motorkanoterna balanserar in genom höga vågor och landar i bränningarna på stranden i Mauretaniens huvudstad Nouakchott.  Det ser dramatiskt ut, och är det också. Dödsfall är vanliga bland fiskarna och staden saknar skyddad hamn. Fiskförsäljerskor och bärare flockas runt båtarna, och snart langas korgar med lokala fiskar som thiof och dorade upp till fiskmarknaden strax ovanför.

Aktiviteten är hög och fiskdoften stark. Men några större mängder rör det sig inte om. Varken i exporthallen eller i den öppna lokala marknaden intill.

- Vi får mindre fisk och tjänar mindre. Allt blir dyrare, till och med den lilla sardinellan som även de fattiga brukade ha råd med, säger Ibrahima Sarr, som leder de lokala hantverksfiskarnas förening.

Vattnen utanför Mauretanien tillhör världens rikaste, men sedan 60-talet har allt fler och allt större främmande båtar fiskat ned bestånden och skrapat bottnarna. En stor subventionerad europeisk flotta trängs med bland andra japanska, kinesiska, ryska och sydamerikanska trålare.

Det finns direkt olagligt fiske, men de flesta betalar för sig: eu genom avtal som ger landet 110 miljoner euro per år, andra via privata uppgörelser med regeringen. Men de pengarna märker Sarr och hans kolleger inget av. Det är bara näten som blir lättare.

Längs stranden ligger färggrant målade kanoter, »piroger«, på rad. Varje båt har en besättning på ett tiotal personer och det kan behövas ett par dygn till havs för att få hundra kilo fisk. Eftersom fångsterna minskat måste båtarna gå längre ut och ta större risker.

Det mesta som pirogerna fiskar säljs på export, eftersom det lönar sig bäst.

- Det har blivit ett talesätt att det enda mauretanierna märker av fisken är lukten. Alla fina sorter går på export, säger Nedwa Moctar Nech som följt oss till stranden.

Hennes organisation M2000 arbetar för kvinnorna inom fiskesektorn. De spelar en nyckelroll för lokal förädling och försäljning av fisk, men som sista ledet får de ofta ta smällarna. Under sommaren stod arbetet i organisationens kooperativ La Sirène stilla under en månad eftersom man inte fick någon fisk alls att jobba med.

Fiskbristen är allvarlig eftersom hela regionen balanserar på svältgränsen efter ett par års torka. Men paradoxalt nog äter mauretanierna måttligt med fisk även annars (i genomsnitt sex kilo per person och år). Landet är mer än dubbelt så stort som Sverige men består nästan bara av öken innanför den 75 mil långa kustremsan. Resurser saknas för att förädla, transportera och kyla. De dominerande folkgrupperna föredrar också traditionell nomadmat som getkött och kamelmjölk.

Många av fiskarna och försäljarna längs stranden här i Nouakchott kommer från grannlandet Senegal, som har ett mer utvecklat fiske. Det finns mindre mauretanska folkgrupper som imraguen med gamla och hållbara fisketraditioner (se artikel på sidan 36), men de lever långt från städerna och fiskar mest för husbehov.

- Egentligen borde ett land som vårt med bara tre miljoner invånare kunna leva gott på fisket. Men som många andra afrikanska länder har vi problem med korruption. Även om avtal som det med EU ger stora pengar så ser vi inte vart de går, säger Nedwa.

Det har inte hjälpt att avtalen döpts om till partnerskap och att pengar öronmärkts för utveckling av lokalt fiske. Kritiken om nykolonialism och resursstöld består och satsningarna har inte nått fram. Men det nya avtalet ser annorlunda ut. Det skrevs på i juli efter över ett år av förhandlingar och ska just träda i kraft när Sveriges Natur besöker Mauretanien.

Grundprincipen är att det måste finnas ett överskott att sälja. Det värdefullaste fisket (bläckfisk) reserveras helt för inhemska fiskare, gränsen för bottentrålning flyttas längre ut från kusten, två procent av den bottenlevande fisken som tas upp reserveras för lokal konsumtion och sextio procent av de europeiska båtarnas besättning ska ha mauretanskt ursprung. Dessutom ska de nya hårdare villkoren gälla alla främmande båtar i mauretanska vatten.

- Jämför man med privata aktörer som ryssar och kineser så har EU-avtalet stora fördelar. Här finns i alla fall ett regelverk som respekteras av båda sidor och en öppenhet om villkoren - även om vi fått kämpa för den, säger Nedwa.

Ordföranden i sektionen för småskaligt fiske inom Mauretaniens fiskarorganisation fnp, Sid’Ahmed Abeid, är också positiv till det nya avtalet. Både han och Nedwa menar att förändringarna till stor del beror på Isabella Lövins arbete i Europaparlamentet.

Både fnp och M2000 har samarbetat med Naturskyddsföreningen, som också får del av berömmet: 2009 kom Lövin (som då var frilansjournalist) och Mikael Cullberg till Mauretanien och flera andra västafrikanska länder för att skriva en rapport för föreningen. Den väckte opinion mot slutenheten i avtalen, utfiskningen och stödet som inte når fram.

- Det gamla avtalet hjälpte inte Mauretanien. Men nu tror jag det bästa för båda parter är att fortsätta samarbetet, säger Sid’Ahmed.

 

EN TREDJEDEL AV MAURETANIENS invånare bor i Nouakchott, men tyngdpunkten för fiske och ekonomi finns i landets andra stad, Nouadhibou. Härifrån exporteras järnmalm som bryts i inlandet och här finns skyddade hamnar.

Ett par dagar senare står vi i stadens stora hamn för småskaligt fiske. Ungefär 4 000 piroger trängs i klasar runt utskjutande pirer, turbanklädda besättningar gör i ordning nät eller små plasttunnor för bläckfisksfiske och tråcklar sig ut mot öppet vatten.

Det nya EU-avtalet är populärt, särskilt att mauretanierna slipper konkurrens om de lönsamma bläckfiskarna (som ingen äter här). Bättre eget fiske hägrar, men samtidigt finns en oro för vad som ska hända om några dagar när det träder i kraft. Spanjorerna hotar med bojkott och ryssarna vill inte följa EU-avtalets hårdare villkor. Försvinner de utländska båtarna förlorar Nouadhibou tusentals arbetstillfällen.

- Man kan säga att hela Mauretanien lever av fisket i Nouadhibou. Alla har släkt och vänner inåt landet eller söderut och skickar pengar. Solidariteten är som ett räddande regn i torkan, säger Mokhtar Ould Soueid Surine som är vice ordförande i FNP:s småskaliga sektion.

Han tar med oss ut i en pirog. Längst in i hamnbassängen ligger rostiga mauretanska kustbåtar, längre ut kinesiska trålare. Masterna av gamla vrak sticker upp här och var. Stora ryska eller baltiska fiskfabriker syns som hägringar vid horisonten.

- Ryssarna har alltid fiskat på pelagiska, rörliga arter. Det skapar mindre problem än de europeiska båtarna som trålar bottnar och förstör habitaten för bottenlevande arter, säger Mokhtar som också är kritisk till bristen på konkret hjälp från EU. Japanerna däremot har byggt fryshus och marknader.

En strid ström av piroger levererar fisk till fiskmjölsfabriker med rykande skorstenar. Mjölet går på export till Sydeuropa, Ryssland och olika asiatiska länder för att användas till djurfoder och fiskodlingar.

 

I INDUSTRIHAMNEN några kvarter bort har den mauretansk-kinesiska trålaren Arpeco IV just lagt till. Båten har varit ute en månad och den mauretanska besättningen lossar en stor frusen last under överinseende av kinesiska kontrollanter. Det kinesiska företaget Poly Hon Done slöt ett kontroversiellt 25-årigt avtal om fisket med mauretanska staten i fjol värt 100 miljoner dollar. Eftersom båtarna räknas som mauretanska slipper man förmodligen EU-avtalets hårdare regler.

Alla vi pratar med har åsikter om kineserna, från spekulationer om att samarbetet egentligen handlar om vapen och ilska över villkoren till glädje över nya arbetstillfällen. Det kinesiska företaget bygger en stor ny industrihamn och en frysfabrik, men har också rivit en hel stadsdel där 3 000 mauretanier bodde för att bygga ett stängt bostadsområde för kineser. Vi åker förbi den jättelika rivningstomten. Mitt i förödelsen reser sig en liten moské som man inte fått röra.

- Vi kan samarbeta med alla, men det har alltid varit svårt med kineser eftersom de inte vill släppa något ansvar till mauretanier. En fördel är att de landar fångsten här i Nouadhibou. Det ger bättre koll på bestånden, säger affärsmannen och skeppsägaren Brahim Ben Ahmed.

Själv hoppas han på fortsatt samarbete med Europa och lovordar Isabella Lövin för hennes arbete med det nya avtalet.

 

AHMEDOU OULD BEIYH ÄR EN pensionerad fiskekapten som slutade 2005. Då hade han jobbat i 40 år på båtar från sju olika länder. I dag använder Greenpeace hans långa erfarenhet för undersökningar om tillståndet i havet. 

- När jag började i mitten på 60-talet hade staten just börjat sälja rätten att fiska. Då fanns gott om fisk och havet mådde bra, men det började snart gå fel. De främmande flottorna trålade sönder bottnarna och tog stora bifångster som kastades ut.

Biomassan har minskat kraftigt och många arter har försvunnit helt, även inom det skyddade området i nationalparken Banc d’Arguin.

- Jag är rädd för att de ansvarslösa metoderna kan leda till att all värdefull fisk försvinner på sikt.

Sista stoppet i Nouadhibou är hos det rådgivande forskningsinstitutet Imrop som föreslår gränser för fisket, till exempel genom periodiska biologiska fiskestopp. Vicedirektören Mahfoud Taleb Sidi ser också positiva sidor i det nya EU-avtalet: bättre kontroll på hur mycket som faktiskt fiskas, minskat tryck på den känsliga bläckfisken och stopp för trålning nära land. Men i princip är han också kritisk till bottentrålning som metod:

- Det borde undvikas helt. Hantverksmässigt småskaligt fiske och andra mer selektiva metoder är bättre för miljön.

Några veckor senare frågar jag Isabella Lövin hur det gått med Mauretanienavtalet. Det visar sig att de europeiska fartygen strejkar. Spanjorerna vill riva upp hela avtalet och de spanska båtarna får till och med statsbidrag på sex miljoner euro för att ligga still.

- Men jag tror inte det håller i längden, till slut får de nog ta skeden i vacker hand. Fjärravtalen är förstås en balansgång, men i bästa fall kan de lotsa i rätt riktning. Utan EU finns risken att allt fiske säljs ut till kinesiska bolag utan tydliga principer, säger hon.

Mauretanienavtalet är något av en testballong, flera av eus fiskeavtal med västafrikanska länder ska snart omförhandlas. Samtidigt går det stora reformarbetet av hela fiskeripolitiken in på slutvarvet (läs artikel på sidan 39). De dramatiska vågorna på stranden i Nouakchott svallar hela vägen till Bryssel.

 

Nätverk för öppenhet

Den lokale journalisten Jedna Deida har hjälpt oss med visum och andra tillstånd för att rapportera från Mauretanien, som har komplicerad byråkrati men tveksam demokrati. Nuvarande presidenten Aziz är en general som tog makten i en statskupp 2008.

- Trots allt finns en högre tolerans för kritisk journalistik här än i grannländerna, berättar Jedna som är koordinator för Rejoprao, ett nätverk av journalister som skriver om fiske i alla de västafrikanska länderna.

Nätverkets gemensamma blogg handlar om hållbart fiske och driver på för öppenhet kring avtalen.

- Vi har kommit ganska långt, men hanteringen av pengar är känslig. Mycket försvinner på vägen och det finns också de som menar att européerna inte har så stort intresse av att infrastrukturen faktiskt förbättras. Så länge den är svag kommer Mauretanien att fortsätta vara beroende.

 

Läs mer:
Hur går det med avtalen och EUs nya fiskeripolitik? Följ utvecklingen på webbplatserna cfp-reformwatch.eu , www.cape-cffa.org och rejoprao.blog4ever.com.

Naturskyddsföreningen stöder både de småskaliga fiskarna inom FNP, M2000 och journalistnätverket Rejoprao genom organisationen CFFA - Coalition for fair fisheries arrangements.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.