SOM FLICKA PLOCKADE HON SNÄCKOR på stranden av Tjärnö, bar hem dem i skokartonger, sorterade och tog reda på artnamn. Och trots att syokonsulenten inte kände till yrket marinbiolog när det var dags för prao, höll Kerstin fast vid sin dröm. Numera kan hon berätta den sensationella historien om hur nya arter av strand­snäckor och tång kan utvecklas på ett tusental år, ett betydligt snabbare tempo än man tidigare trodde var möjligt.

Vi sitter i det enkla arbetsrummet i Lovéncentrat för marina vetenskaper på Tjärnö, någon mil från Strömstad och ett snäckkast från barndomens strand. Här arbetar Kerstin Johannesson, och bor sedan 1980 permanent med sin familj, på samma tomt där hon tillbringade barndomens somrar.

Hennes plats på jorden är – havet.

KERSTIN VAR FÖRESTÅNDARE på Tjärnö i början på 2000-talet, en tid av kamp för att verksamheten skulle överleva. I dag är vardagen annorlunda. Både forskningen och Kerstin är efterfrågade, hon som centralgestalt i en rad havsforskningsprojekt. Hennes förmåga att »med ett rakt, jordnära och okomplicerat sätt prata med alla, från barn till prinsessor och ministrar«, var ett av skälen till att personalen vid Tjärnö utsåg henne till sin diplomerade »hederschef«.

Sin drivkraft beskriver Kerstin Johannesson som att »det är så himla kul«. Kanske har också arvet från föräldrarna, som båda var lärare, satt spår i Kerstins pedagogiska sätt att förmedla sin kunskap.

– Jag tror att man måste ha en sorts inneboende glädje och entusiasm när man ska arbeta med studenter och forskare. Men det är viktigt att komma ihåg att alla inte blir som Zlatan, toppforskare inom sitt område, utan att forskning är ett lagarbete.

Hon sattes på prov som coach med lagdelar som sannerligen inte var särskilt samspelta när förvaltning och skötselplaner för Sveriges första marina nationalpark, Kosterhavet, skulle utformas. Yrkesfiskarna var rädda att det skulle bli stopp för allt fiske. De litade inte på myndigheterna och staten. Naturvårdarna kritiserade att fiske, till och med trålning, skulle tillåtas. Kerstin stod mitt i snålblåsten med en fast övertygelse att det var möjligt att hitta ett samspel som fungerade.

– Som tur var fanns det modiga fiskare som tordes stå emot näringens tryck och positiva lokalpolitiker som vågade.

Men fungerar verkligen idén med en avgränsad park i det gränslösa havet?

– Ja, jag ser Kosterhavet som ett första steg, ett gott exempel på hur hela vårt kusthav borde förvaltas.

Hur ser du på en annans gränsdragning, den mellan att vara forskare och engagerad naturvårdare?

– Det är klart att det har sina sidor. Jag ska ju förse myndigheter med ett objektivt sakunderlag om havsmiljön, men känner samtidigt ett ansvar att fungera som naturens och framtida generationers försvarsadvokat…

För havets framtid är kartläggning, restaurering och förvaltning nyckelbegrepp. En stor brist som politikerna borde åtgärda är att havet saknar detaljerad karta, utom för områden som man vill exploatera – bygga vindkraftverk och dra elkablar.

– Om det fanns en detaljkarta över svenska vatten, skulle det gå att planera fiske, naturskydd och andra aktiviteter på ett helt annat sätt än idag, säger Kerstin. Hon anser att den mest framkomliga vägen för att rädda naturens långsiktiga förmåga att föda oss, är att rädda lokala bestånd av de vanliga arterna. Om vi lyckas, kommer de sällsynta att följa med på köpet. I debatten brukar de arter hon syftar på kallas bjälklagsarter. Det är den praktisk sinnade Kerstin, med en snickare till farfar, som myntat begreppet. Inom Naturskyddsföreningen är det omdebatterat. En sällsynt art, som vitryggig hackspett, kan fungerar som larmklocka för att en miljö med många andra arter håller på att försvinna. Det är inte heller givet vilken betydelse alla arter har. 

Biologisk mångfald är, påpekar Kerstin, ett uttryck som ibland ges en för snäv innebörd. Mångfald handlar inte bara om arter eller livsmiljöer. Den genetiska mångfalden, variationen inom varje art, kan vara avgörande för om arten ska överleva i det lokala ekosystemet.

Vi sitter ute en stund i kvällssolen. Höstluften är kylig, men Kerstin är rätt klädd för den miljö där hon trivs och hör hemma, jeans och en tjock olle.

– Jag vill inte bo någon annanstans, är ingen äventyrare och tycker inte om att resa. Får jag välja, tar jag båten ut här till öarna.

En häger flyger förbi och doppar vingspetsen i vattnet. Under Bohusläns glimrande havsyta finns det numera bara torsk kvar i en fjord. I Norge är det bättre. Men torsken i varje fjord har, berättar Kerstin, skilda arvsanlag som styr dem.

– Det går inte att bara flytta torskyngel till en ny fjord och tro att de ska trivas och stanna. Fiskare och naturvårdare lurades under flera år av att vattnet var fullt av småtorsk. Man trodde att torsken hade kommit tillbaka. Men tors­kynglen hade följt med havsströmmarna och simmade senare tillbaka till sin hemtrakt, långt ute i Nordsjön.

– Tillsammans med norska och danska forskare ska vi göra ett första försök att få tillbaka torsken till västkusten. Från dna som vi utvinner ur gamla fiskben från äldre forskningsprover, ska vi ta reda på hur arvsanlagen såg ut i de torskar som försvann. Sedan ska vi försöka hitta torsk med så likartade gener som möjligt i någon norsk fjord och från dessa kläcka fram yngel som planteras ut i det svenska vattnet.

BLAND KERSTINS JOHANNESSONS uppdrag ingår ansvaret för ett stort forskningsprojekt om Östersjön. Nyligen hittade forskarna en ny art nära släkt med blåstång. Östersjön är ett ungt hav och kanske kan den speciella miljön med låg salthalt, bidra till att arter utvecklats snabbare än man tidigare känt till. Kanske kan miljöförändringar påskynda att nya arter bildas, förklarar Kerstin.

Känns det inte märkligt att prata om att nya arter bildas, när oron handlar om att arter försvinner i en allt snabbare takt?

– Katastrofer har utrotat arter under hela utvecklingens gång, men med tiden – i ett perspektiv på miljontals år – har arternas mångfald kommit i kapp.

– Det är nog också så att det finns ett helt annat Bohuslän här om 200–300 år. Och de människor som lever då, har inte upplevt dagens natur, och kommer kanske heller inte att sakna den, säger Kerstin med en gest mot vattnet.

  Långt borta mellan öarna strävar ett fartyg. En trut skriker till mellan bodar och båtar.

– Det vi ser idag är inte heller samma natur som fanns här för 100 år sedan. Jag är ingen teknikfreak, men om man ska lösa problem måste man vara något så när optimistisk. Aldrig har så många människor haft möjlighet att dela så mycket kunskap som i dag!

Om miljörörelsens roll i havsmiljödebatten, säger Kerstin att vi gör stor nytta genom att förmedla och förenkla kunskap till allmänhet och konsumenter, till exempel med listor som visar vilka fiskar man ska välja i butiken.

– Ni kan opinionsbilda på ett annat sätt än vi forskare.

Är praktisk och renoverar huset: 36 fönster ska målas.

 Spelar gärna Chopin på pianot: Beatles och Abba är ok. 

Ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.

 Plockar gärna svamp på öarna: Undviker helst att handla, äter gärna vegetariskt och framförallt Kravmärkt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.