UTE RÅDER VINTERGRYNINGSMÖRKER, mitt på förmidagen. I köket hemma hos naturfotografen Tor Lundberg i Randijaur puttrar kaffebryggaren hemtrevligt, katten klöser förstrött i hallmattan. Men stämningen kring köksbordet är upprörd. Här sitter Tor tillsammans med byborna Leif Anders Öhman och Elisabeth Johansson och pratar om det som oroar dem mest, brittiska Beowulf Minings planer på att öppna en stor dagbrottsgruva på berget Råvvåive alldeles i närheten av byn.

– Hotet består dels i de stora gråbergsupplag som uppstår och dels i den cocktail av gifter som lakas ur gruvavfallet och anrikningssanden för att till sist hamna i Lule älv. Malmen innehåller tungmetaller, fosfor och svavel, förutom det kväve som läcker ut från sprängämnesresterna, säger Tor Lundberg, som är initiativtagare till nätverket ”Inga gruvor i Jokkmokk”.

Gruvprojektet går under namnet Kallak, efter en liten sjö i närheten. Här räknar bolaget med att bryta minst 10 miljoner ton järnmalm per år under kanske 20 år (det motsvarar en tredjedel av dagens malmbrytning i Sverige). Ett anrikningsverk planeras för malmen. Transporterna kan tänkas gå med tunga långtradare i skytteltrafik till Jokkmokk, där järnväg finns.

Än så länge har Beowulf Mining bara undersökningstillstånd för provborrningar i malmkroppen. Nästa steg är att få bearbetningstillstånd av Bergmästaren. Därefter väntar miljöprövningen.

– Miljöprövningen görs sist av allt, när en massa pengar och prestige redan är investerat i projektet. Det blir då svårt för miljödomstolen att säga nej, säger Tor Lundberg. Det är en omvänd ordning.

VI BESÖKER PLATSEN för bolagets provborrningar. En byggbarack, ett utedass och några översnöade lådor för borrkärnor är allt som syns. På andra sidan en myr skymtar en granurskog som finns kvar i området. Borrningarna är avslutade och proverna skickade på analys. Bolaget uppger att järnhalten i malmen är så hög som cirka 40 procent.

Området är gammalt samiskt skatteland. Runt fyndigheten finns flera samiska kulturlämningar, offerplatser och husgrunder. Gruvan hotar också att skära av två viktiga flyttleder för samebyarna Sirges och Jåhkågaska.

– Här ställs två riksintressen mot varandra, rennäringen mot mineralnäringen, och då väger de samiska intressena lätt, säger Tor Lundberg, trots att miljöbalken tydligt säger att det riksintresse som bäst främjar en långsiktig hushållning med miljön ska ges företräde.

Byborna tror att Beowulf mining kommer att driva projektet fram till dess att de har en brytningsfärdig gruva och sedan sälja vidare till något bolag som har tekniska och finansiella muskler att börja bryta malmen.

– De hyr in allting, äger nog inte ens ett järnspett, säger bybon Leif Anders Öhman. För mig verkar de som ett rent målvaktsbolag.

Öppnar man en gruva och investerar i infrastruktur i form av upprustning av väg och järnväg så kommer fler fyndigheter i området att kunna exploateras.

– Det är som att öppna Pandoras ask, säger Tor Lundberg. Bolaget prospekterar på flera håll i Jokkmokk, bland annat i Ruoutevare i närheten av Kvikkjokk, en stor järnmalmsfyndighet inne i världsarvet Laponia. Andra prospekteringsbolag är också aktiva i området; på jakt efter koppar, guld, uran och olika sällsynta jordartsmetaller.

Oron är i dessa fall särskilt stor för brytning av sulfidmalmer, där metallerna finns i lägre halter än i järnmineraliseringarna och där föroreningarna av svavel och olika tungmetaller är mångdubbelt större.

MATS KARSTRÖM ÄR RIKSKÄND naturvårdare och skogsräddare. Hans ”Steget före”-metodik ligger till grund för det moderna sättet att inventera naturvärden i gammelskogar. Mats har räddat hundratals skogar från avverkning. Han är också vice ordförande för Naturskyddsföreningen i Jokkmokk och miljökunskapslärare på Bokenskolan, ortens gymnasie­skola.

– Jag hade två gymnasieelever, Frida Isaksson och Elin Johansson, som förra året gjorde ett specialarbete om Kallakgruvan. De gjorde bland annat en naturinventering där de fann ett 15-tal rödlistade arter i området, varav flera i de högre hotkategorierna. Bolagets biolog hittade bara några få arter, trots att han sade sig ha använt samma inventeringsmetodik.

I Jokkmokk är det svårt att vara emot gruvan på grund av de arbetstillfällen som den väntas ge, menar Mats Karström. Lojaliteten med bygden är viktig här.

– Man kan tycka att folk borde lärt sig något av hur det gick med vattenkraften och skogsbruket. Vattenfall flyttade merparten av sin verksamhet och skogsbruket sysselsätter i dag inte mer än ett 25-tal personer i kommunen.  Jokkmokk är inte ett gruvsamhälle. Det präglas istället av det samiska och av turismen. Väljer man nu gruvor väljer man samtidigt bort något annat och när valet väl är gjort så är det oåterkalleligt.

25 MIL LÄNGRE NORRUT i byn Poultsa, längs vägen mot Nikkaloukta, bor Matti Berg. Han är same inom Girjas sameby och ekoturistföretagare som ordnar turridning på fjället med islandshästar. Han har också sjuttio renar, mest för att hålla fast vid den samiska kulturen. Hans kusin Ove Blind, som är renskötare på heltid, sköter om dem åt honom.

Matti och Ove tar med mig och fotografen Marcus Elmerstad upp på kalfjället för att visa var den planerade gruvan vid Ekströmsberg, eller Routenounje (järnnäsan på samiska), ska ligga. Här vill det australiensiska bolaget Hannans Reward Ltd göra ett stort dagbrott för att bryta den högvärdiga järnmalmen i denna stora fyndighet. Företaget har också minst sju andra inmutningar i området.

Fyndigheten vid Ekströmsberg har varit känd i århundraden, vilket de många såren längs fjällsidan efter olika provbrott vittnar om. Fyndigheten beskrivs som den tredje största i Norr­botten efter Kiruna och Malmberget. Men hittills har ingen vågat sig på att öppna en gruva här. Läget på kalfjället mellan Kaitumälven i söder och Kalixälven i norr gör området svårtillgängligt. Söderut gränsar det mot Laponia och Sjaunjas myrmarker, i öster mot Kaitums naturreservat och i väster mot Kebnekaisefjällen. Hela inmutningen ligger inom obrutet fjäll­område och de båda älvarna är Natura 2000-område. Att få ut malmen utan att komma i konflikt med starka naturvårdsintressen är i princip omöjligt.

– Inom Girjas sameby har vi våra renar på bete i området under 8-10 månader om året, säger Matti Berg. Gruvor här skulle skära av samebyn på mitten. Renarnas vandringsstråk bryts av om fjället blir ett enda stort industriområde. Det skulle betyda slutet för renskötseln.

Samebyn kan bli sakägare i ett kommande miljömål om gruvan, men Matti Berg tror att det är i det närmaste omöjligt att vinna över de starka ekonomiska intressen som gruvbolaget representerar.

OVE BLIND STANNAR PLÖTSLIGT snöskotern och pekar på några svaga tassavtryck bland spåren efter renklövar i snön.

– Här gick en ung lokatt i går, slår han fast med sin skarpa blick.

Vi kör vidare ned i björkskogen och stannar till vid ett gammalt provbrott. Ove rafsar fram några malmklumpar ur snön. De är påfallande tunga att hålla i, järnhalten lär vara uppemot sjuttio procent. I närheten sticker några rör upp ur snön som bevis på att här pågick provborrning så sent som i somras.

– Det här blir sista spiken i kistan för vår kultur, säger Ove Blind, det samiska folket kommer inte att finnas kvar. Hur högt pris ska vi tvingas betala för andras girighet, var går gränsen?

– Den svenska minerallagstiftningen är jämförelsevis mycket generös. Myndigheten Bergstaten utfärdar undersökningstillstånd i stort sett utan inskränkningar, även i områden med starka motstående intressen, säger David Berg­gård, handläggare på Länsstyrelsen i Norrbotten.

Efter att prospekteringen är avslutad väntar två prövningar. Först beslutar Bergstaten om bearbetningstillstånd. Sedan vidtar en prövning enligt miljöbalken.

– I samband med Bergstatens prövning, som vi får på remiss, uttalar vi oss inte om alla miljöaspekter, som vi normalt gör i miljöprövningar, säger David Berggård. Dock gör vi en avvägning mellan motstående riksintressen, men det är Bergstaten som fattar besluten.

I den slutliga miljöprövningen granskas gruvprojekten bredare: gråbergsupplag, utsläpp till vatten och luft, an­riknings­verk, transporter och infrastruktur med mera granskas. Det är inte givet att en bearbetningskoncession leder till ett miljötillstånd.

– Men de nya gruvbolagen verkar beredda att ta stora finansiella risker, prospektering handlar om snabba cash, resonerar David Berggård. Efterfrågan på metaller verkar outsinlig.

DET GÅR INTE ATT BRYTA MALM utan att påverka hela landskapet runt omkring och gruvor bör naturligtvis inte anläggas i eller i anslutning till känsliga naturområden. Men utsläppen till vatten behöver i alla fall inte bli fullt så allvarliga som gruvmotståndarna befarar om gruvorna sköts på rätt sätt.

De senaste åren har LKAB haft rekordvinster från de gamla gruvorna i Kiruna och Malmberget. De vill nu öppna tre dagbrott vid sitt anrikningsverk i Svappavaara. Gruvberget och Leveäniemi ligger inom företagets nuvarande industriområde och fyndigheten Mertainen ligger cirka en mil bort.

– Det är ofrånkomligt att vi påverkar miljön vid gruvbrytningen. Men vi gör vad vi kan för att minimera miljöpåverkan, säger Anders Lundqvist, miljöchef på LKAB. Den största påverkan är helt klart på landskapsbilden, de stora upplagen av sidoberg. Pelletsverken har naturligtvis en hel del utsläpp till luft. Det finns också problem lokalt med damm och buller. Vattenutsläppen minimeras genom reningsdammar. Vi håller oss också helst till våra traditionella gruvorter, där miljöpåverkan redan är skedd sedan länge och infrastrukturen finns på plats.

I GRUVBERGET STARTADE utvinningen 2010. Här finns kapacitet för att utvinna 2 miljoner ton malm per år. I juni 2012 stoppades brytningen efter det att högsta domstolen nekat företaget prövningstillstånd för deras överklagande av en miljödom. Den krävde att gruvdriften prövades tillsammans med det befintliga pelletsverket. LKAB hävdade att det rörde sig om två helt skilda verksamheter som skulle prövas var för sig. Naturvårdsverket hävdade motsatsen och vann i miljööverdomstolen. Ett hundratal arbetstillfällen berörs när gruvtruckarna står stilla.

– Vi har redan lämnat in en gemensam ansökan för båda verksamheterna och väntar på en deldom för Gruvberget så att vi kan återuppta brytningen, säger Anders Lundqvist.

I närbelägna Leveäniemi, som liksom Gruvberget ligger inom LKABs industriområde, har företaget fått tillstånd att tömma det befintliga dagbrottet på 30 miljoner liter vatten för att kunna återuppta brytningen. Brottet stängdes 1983 på grund av dålig lönsamhet och har sedan dess vattenfyllts.

Vid berget Mertainen, en mil nordväst om Svappavara längs landsvägen mot Kiruna, planeras för ett helt nytt 300 meter djupt dagbrott som blir cirka en kvadratkilometer stort. Det beräknas ge 10 miljoner ton malm om året och skapa närmare 32 miljoner ton gruvavfall per år. Här finns järnväg, landsväg och kraftledning i dalen alldeles intill berget. Men samtidigt är dalgången en viktig renflyttled för Leavas sameby.

Utsläppen till vatten från den planerade gruvan beräknas enligt bolagets miljökonsekvensbeskrivning bli måttliga, bland annat 16 kilo koppar, tre kilo bly och tolv kilo zink om året. Men kväveutsläppen beräknas till närmare 50 000 ton om året.

– I sötvatten och i Bottenviken är fosfor tillväxtbegränsande, därför blir det ingen övergödningseffekt av kväveutsläppen, säger Anders Lundkvist. Vid Svappavara har vi ingen mätbar påverkan vid sjöarna nedströms, bäcken påverkas några kilometer bort bara. Det finns ett utmärkt harr- och öringfiske i vattendragen nedströms. Däremot finns det en direkt gifteffekt av den del av kvävet som släpps ut i form av ammoniak.

Kartan visar ansökta och beviljade undersökningstillstånd för mineraler vid slutet av 2011. Källa: Bergstaten.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.