Jordbruk och naturvård på samma gång

KRÖNIKA * Ann-Helen Meyer von Bremen om bisonoxar.

Artikel 2013-2 Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare

JAG OCH GUNNAR RUNDGREN hör flera kritiska röster mot den inplanterade bisonhjorden när vi reser genom Montana under vårt arbete med boken Jorden vi äter. Vi vill besöka Präriereservatet, där en privat stiftelse tillsammans med WWF har bestämt sig för att återskapa en liten del av prärien, som den en gång såg ut. Då strövade det här mellan 30 och 50 miljoner bison. Sedan kom den vite mannen med sin plog och sina kor och Vilda Västerns största symboldjur blev i princip utrotat.

Men ibland får lantbruket backa och lämna tillbaka vad som tagits av naturen, som när vi anlägger våtmarker, eller i detta fall, restaurerar en del av prärien. American Prairie Reserve omfattar 60 000 hektar och målet är 250 000 hektar, ett litet hörn av denna gigantiska stäpp på 25 miljoner hektar.

Och en prärie utan bison är ingen prärie, för det är dessa djurs betande som till stor del skapar denna biotop. Målet är 10 000 djur, i dag finns det drygt 200, i ett område med en halv miljon kor. Ändå är det tillräckligt många för att hos vissa Montanabor väcka samma upprörda känslor som vargen gör i Sverige.

 

JORDBRUK HANDLAR egentligen om naturskötsel, inte minst för att det upptar mer än en tredjedel av all världens mark. Gränsen mellan det vilda och det tama, mellan jordbruk och natur, är heller inte alltid så knivskarp och vi skulle behöva sudda ut de gränserna ännu mera för att utveckla ett mer ekologiskt jordbruk.  På vissa marker kan det exempelvis vara ett mer resurs­smart sätt att ägna sig åt en aktiv viltvård för köttproduktion i stället för att föda upp tamboskap. En blandad fauna av betande djur kan ge en högre köttproduktion än en hjord med bara betande kor eller får, helt enkelt för att olika idisslare betar marken på olika sätt. Den östafrikanska savannen beräknas till exempel kunna föda fem gånger mer vilda djur än tama, räknat i kilo kött! Och man kan tänka sig att även prärien kan ge bete åt fler bison än kor.

Vildmarken är inte så vild som den först verkar. Vi tycker att vi är mitt ute i ingenstans när vi kör omkring i präriereservatet. Ingen människa i sikte, ingen mobiltäckning och vägar av det slag som gör oss djupt tacksamma över att vi följt rådet om fyrhjulsdrift. Och när vi strövar över de böljande gräskullarna och de första bisonhannarna dyker upp, och strax därefter hela hjorden, då är åtminstone min myt om den Vilda Västern, komplett. Men helt vilt är inte reservatet och det var heller inte gårdagens prärie. Indianerna bedrev ett slags mycket extensiv boskapsskötsel. De brände regelbundet prärien för att betesmarken skulle vara gynnsam för bison och när det var dags för slakt, drevs bisonhjorden över stora branter, så kallade ­buffalo jumps, ett betydligt mer effektivt sätt än att döda enstaka djur. I dag är det inte tal om att slakta några djur av den lilla bisonstammen, men däre­mot bränner man gräset av samma anledning som indianerna gjorde.

Präriereservatets tanke är att bison och kor, naturreservat och lantbruk ska kunna leva tillsammans. Att landsbygd och lantbruk också ska dra ekonomisk nytta av reservatet, inte minst i form av turism. Dessutom vill man sälja ett särskilt prärie­kött från de bönder som fortsätter med köttuppfödning, men samtidigt tar ett större ansvar för naturen och de vilda djuren. En intressant kombination som åtminstone får mig att vilja resa till­baka för att följa utvecklingen. Och för att se de fantastiska oxdjuren!

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.