Resa mot det vilda

Amerikaner omhuldar sin vildmark och sina vargar på ett annat sätt än svenskarna. Varför? Po Tidholm har rest i två länder som liknar varandra, men utvecklat olika natursyn.

Artikel 2013-2 Po Tidholm

Först åker jag till Norrbotten; en planlös resa runt länet på jakt efter något att berätta.

Det är många mil i bilen, genom lågvuxen tallskog, plattland utan punkter för överblick och en rätt igenom poänglös natur. Vid ett tillfälle stannar jag på bron över dammluckorna vid Porjus kraftstation, tittar ut över den gigantiska dammen på ena sidan och det torr­lagda älvlandskapet nedströms. Man är van vid att det ser ut såhär i Sverige, jag har själv vuxit upp vid en reglerad älv och cyklat över en sådan här bro varje morgon på väg till skolan i nio år. När det var vårflod och dammluckorna var öppna var det vilt och högljutt och kall, fuktig luft fyllde älvdalen, under resten av året hade jag känslan av att allting var statiskt, att naturens själva dynamik låsts in där bakom betongen. De här ingreppen man gjorde under nitton­hundratalet tar man för givet, det är inget någon tänker särskilt mycket på. Men där på bron i Porjus sken solen och jag blev kvar en stund och plötsligt slog det mig med förnyad kraft vilka friheter vi tagit oss.

Jag antar att jag tillhör den del av det här landets befolkning som betraktar naturen som ett subjekt. Och med det menar jag att naturen har ett egenvärde och vissa rättigheter; att vi bör tänka oss för innan vi dödar djur, sågar ned träd och exploaterar naturens resurser. Vi bör åtminstone reflektera över det, kanske ha några argument. Jag vet inte hur många vi är, men jag vet att det finns en konfliktyta här som det sällan talas om.

Konfliktytan är själva moderniteten, alltså idén om framsteget, att människan kan kontrollera, förbättra och förändra sin omvärld. Och att hon äger rätten att göra så. Den moderna människan har investerat i denna dröm, det handlar om både samhälleliga och individuella investeringar. Att vi lever i ett system där tillväxt är en förutsättning för systemets överlevnad är uppenbart, men att det inte går att bryta tankelinjerna, förändra perspektiven och tänka annorlunda har att göra med det idé­kapital som varje 1900-talsgeneration är en produkt av.

 

LÄNGS MED VÄGEN, strax utanför Pajala, blev jag stående med två män utanför en gammal nedlagd frikyrka. De petade håglöst i den flagnande vägg­färgen med en morakniv och pratade om vilket jävla jobb det skulle bli att få fason på hushelvetet. ”Det är bara att panela om skiten”, sa den ena lakoniskt. ”Jepp”, fyllde den andra i.

Jag lånade kniven och petade jag med. Det var gammalt tätvuxet trä där bakom den flagnade färgen. Jag påpekade att huset målats med fel sorts färg, och att allt trä var kärnfriskt. Bara att skrapa rent och måla om.

Det blev dålig stämning.

Det blir alltid dålig stämning. När man pratar med folk i inlandet, där skogsjobben försvunnit och ingreppen gjort naturen helt oanvändbar om man inte sitter i en skotare. När man pratar om vattenkraften, långtradartrafiken och malmbrytningen.

Vargen nämner jag aldrig.

Det är som om deras intellekt är kring­rända av modernitetens tankekonstruktioner. Lastbilar, trakt­hyggesbruk, vattenmagasin, plastfärger = moderniteten = framtiden.

De trodde på den, de investerade sitt hopp i den. De släpper inte taget. Dammluckor är fortfarande symboler för människans framsteg, för civilisationens seger över vildmarken.

Är det en generationsfråga? Nej, det är svensken.  Han är sån.

 Bara tio dagar senare: Jag är halvvägs upp i bergen när jag får reda på att det pass jag ska igenom är stängt. Solen skiner och luften är mild, men däruppe bland Sierra Nevadas höga toppar faller det snö. Jag stannar i ett litet samhälle som heter Arnold, döpt efter det par som byggde platsens första gästgiveri på 20-talet. Passet där uppe i bergen heter Ebbets Pass och var, enligt oeniga historiker, sannolikt det bergspass genom vilket upptäckaren och kartografen Jedediah Smith passerade när han som första vita amerikan reste väster om Sierra Nevada-massivet våren 1827. Men när han väl kommit så långt som till Arnold var det bara nedförsbacke kvar till Kaliforniens rullande kullar. Ändå talar estetiken sitt tydliga språk; här går ett slags frontlinje, här har morska män bestigit, jagat, spårat, dödat och huggit, här har vildmark och indianer nedkämpats till fromma för amerikansk civilisation. Här ligger restaurangen ”Giant Burger” som serverar precis det de utlovar, och tvärsöver vägen en butik som säljer såväl rutiga skjortor som bourbon och ammunition.

En halv mil norr om Arnold ligger Calaveras State Park, känd för sitt bestånd av gamla enorma sekvojaträd och för en av världens största stubbar. Skogen upptäcktes av en jägare 1852. Ingen trodde honom först, men efter att han tagit med sig andra dit var det uppenbart att beståndet var unikt. Sekvoja­träden var inte kända som art eftersom de finns i ett så begränsat antal, på relativt skyddade platser. Ett av de första träden jägaren fick syn på – han kallade det ”the Discovery Tree” – var särskilt imponerande. Men eftersom de var män, och de befann sig i vilda västern, sågade de ner trädet. Det tog fem män sammanlagt 22 dagar att ta sig igenom stammen. Ett utsnitt av trädet skickades med båt runt Kap Horn för att ställas ut i New York, där mässpubliken dock bestämde sig för att det rörde sig om en bluff. Ryktet om skogen hade ändå börjat gå och Calaveras räknas i dag som ett av Amerikas allra äldsta turistmål. Reservat blev det dock inte förrän 1954, då det sista hotet om avverkning var undanröjt.

 

ATT GÅ I EN SEKVOJASKOG är givetvis en märklig upplevelse, och särskilt när man tänker på trädens ålder och det faktum är de så extremt ovanliga. De är rester av förhistorisk fauna, samtida med dinosaurierna och vissa enstaka exemplar har klarat sig i upp till tretusen år. Så jag antar att vördnad är en adekvat känsla, även om det är för mycket spektakel över det hela för att kunna bli en vettig naturupplevelse.

Med ett stängt bergspass inser jag att min dagsrutt i ett slag utsträckts från 70 mil till 110 mil och att det är dags att åka vidare medan det fortfarande är dagsljus. Och det är en vacker dag, och en intressant resa, så länge det är ljust. Jag ska runda de otillgängliga delarna av bergskedjan vid Lake Tahoe och ta mig nedåt igen i ökenlandskapet söder om Carson City.

Ju mörkare det blir, desto mer obehagligt är det. På höga höjder faller tät snö, vägen är isig och den kurviga vägen klättrar längs kanjoner med branta sluttningar och svåra möten. Det är dramatiskt på ett sätt det sällan är hemma i Sverige där skogen är trygg, välbekant och sävlig. Här finns en laddning som bara delvis består i de topografiska skillnaderna, den är snarare metafysisk och kulturell. Detta är den vilda vildmarken, både en miljö och ett tillstånd.

Vildmarken är central i amerikansk mytologi. Kontinenten var vild innan européerna kom dit och tyglade den under stora umbäranden. Med sig hade de en rad motstridiga övertygelser med bibliska rötter. Människans ursprung var Edens lustgård, en trygg plats med ordnad natur. När Adam och Eva smakat den förbjudna frukten tvingades de ut ur Eden och förvisades till vildmarken där ondska och farliga djur hotade deras överlevnad. Drömmen om Amerika var också drömmen om att återupprätta ett paradis på jorden. De tidiga civilisationerna handlade mycket om att upprätta hierarkier, att bygga ett moralsystem som satte människan överst. Vildmarken blev någon som människan skulle övervinna för att befästa sin mänsklig­het.

När den vite mannen landsteg på den nya kontinenten var den förvisso redan bebodd. Men eftersom indianerna redan från början kom att betraktas som något slags vilda varelser, vars sätt och livsföring var sammanflätad med platsens betingelser, kom även de att ingå i vildmarksbegreppet. Även de skulle tämjas – och om det inte gick, bekämpas.

Att övervinna vildmarken, att odla upp marken, utrota de djur som hotade tamboskapen, blev både en mening och ett mål. Redan när fransmannen Alexis De Tocqueville gjorde sin berömda rundresa i Amerika 1831, som senare beskrevs i Democracy in America, upplevde han ett glapp i amerikansk och europeisk natursyn. I Europa hade upplysningen fött en idé om naturens egenvärde, men i Amerika, skrev Tocqueville, var man blinda inför skönheten och ”uppskattar inte de mäktiga skogarna som omger dem förrän de fallit för yxan”.

Amerikanerna förklarade krig mot naturen och beskrev konsekvent sina framsteg med militära termer, vildmarken var en ”fiende” som skulle ”besegras” och ”tvingas till underkastelse”. Samma retorik lever kvar än
i dag och fyller en funktion i varje strid mellan de som vill bevara amerikansk natur och de som vill exploatera den. Att skänka naturen ett egenvärde är ett svek mot de modiga män som en gång koloniserade kontinenten.

Det är en komplex väv av övertygelser, stundtals svår att se logiken i.

 

MEDAN NATTEN FALLER fortsätter jag över bergen, passerar skidorterna kring Lake Tahoe – USAs svar på Sälen – och når till slut öknen där vägarna blir raka och landskapet mer förutsägbart. I månljuset ser jag Mono Lake där en lokal indianstam för inte så väldigt länge sedan levde på de särskilda larver som finns längs stränderna av den alkaliska sjön. Sedan några tiotal år är sjön skydd­ad, men först efter att ha varit nära att dräneras på grund av Los Angeles extrema behov av färsk­vatten. Grundvattennivån har sjunkit drastiskt i hela denna del av landet.

Naturvård och juridiskt skydd av landområden är och har ofta varit föremål för konflikter i USA.

En av de mest infekterade striderna har rasat i norra Kalifornien och Oregon där en hotad uggleart – på engelska heter den Northern Spotted Owl – hotade att försvinna eftersom deras livsmiljö avverkades i hög takt. När ugg­lan blev skyddad 1990 ledde det i sin tur till att all avverkning i statligt ägda skogar där den fanns upphörde. Skogs­näringen menade att detta hotade upp till 160 000 jobb i området medan forskare som tittade på näringens utveckling snabbt kunde slå fast att antalet arbetstillfällen snarare minskade som en direkt följd av mekanisering.

Att få gehör för bevarandet av en enskild art är alltid en svår pedagogisk uppgift, särskilt när det handlar om smådjur och växter. Däremot ifrågasätter få amerikaner vargens existens, den hör till det vilda och bekräftar det mod, den driftighet och den frihetslängtan som anses känneteckna befolkningen.

Som resenär i det amerikanska landskapet dras man med i mytologin, man känner sig modig och nästan äventyrlig, som en i raden av andra utforskare. Man tillryggalägger avstånd, trotsar naturens och vädrets makter. Så har jag sällan upplevt en resa genom den svenska naturen. Snarare tvärtom. Jag har många gånger längtat efter äventyret, om att finna vildmarken i mitt eget land, men om något har jag mest upp­levt stillhet och trygghet. Den svenska naturen har en helt annan laddning.

Svensk natur är förvisso långt ifrån så dramatisk och vild som den amerikanska – skalan är liksom en annan – men vår natursyn har också andra rötter. Vi är ett folk som vuxit upp i skogen, som långsamt lärt oss krypa och gå i den nordiska taigan. Vi har gradvis tämjt naturen i takt med att våra verktyg blivit bättre, våra behov större och vår civilisation har vuxit. Vi har också koloniserat och exploaterat, men det var en långsam process och den har inneburit en rad smärtsamma förändringar i vårt sätt att betrakta naturen.

Vildmarken var en slumrande tillgång, under hundratals år levde vi i utkanten av den. Den fanns där, med sina djup, sitt mörker och sitt menageri av väsen och vilda djur. Men vi visste inte vad den skulle vara bra för. Staten hade vaga idéer och insåg relativt tidigt att det var en dum idé att låta allmogen hålla på och härja runt efter eget huvud. I brist på konkurrens hade ju de självständiga bönderna i skogslänen kunnat lägga under sig ansenliga arealer. När skogen började få ett värde ändrades tonläget. Överjägmästare Tigerhjelm förklarade år 1890 att ett vettigt skogsbruk inte var möjligt att driva om inte skogsbolagen hade tillgång till ”Stora skogsdomäner, skilda från jordbruket och ej belamrade med en hel hoper fattiga bönder, brukare, arrendatorer och torpare”.

Och så blev ju också många bönder mer än lovligt blåsta kort därefter. Och de som höll kvar sitt ägande hakade ganska snart på. Timmerfronten rörde sig upp genom landet, som en skogsbrand, och tusenårsträden – vildmarkens reliker – var de första som rök. I dag skördar man pinnar.

När potentialen i vattenkraften och malmen upptäcktes skedde samma rationaliseringar med rikets bästa för ögonen. Gamla löften till samerna revs upp, liksom reservatsbildningar och allmänna hänsyn.

Sverige svingade sig upp ur fattigdom och svält med hjälp av rikets egna råvaror, vildmarken offrades för moderniteten och folkhemsbygget. Nationsprojektet födde en enorm stolthet och när svensken somnade utmattad inför natten såg han för sin inre syn hur varje träd som fällts och varje sten och stubbe som brutits för att skapa odlingsbar mark bidragit till en rättvist fördelad rikedom. Stat, kapital och fackföreningar svor sig samman och trots att samförståndet för länge sedan borde rämnat lever föreställ­ningen om den gemensamma nyttan kvar. Skogslänen är virkesåkrar i dag, och skogsnäringen erbjuder inte längre några arbetstillfällen i inlandet, men att ge upp idén om nyttan med det hela vore att svika modernitetsidealet. Få är beredda att göra det.

 

AMERIKA VILAR, även om det inte känns så nu för tiden, på Rousseaus upp­lysningsideal. I den nya världen skulle förnuft och jämlikhet råda, och ett nytt samhälle skulle byggas, långt borta från det gamla Europas unkna vidskeplig­het, furstar och feodalherrar. Rousseau målade upp en konflikt mellan den civiliserade, korrupta människan, och den naturliga människan som i amerikansk tappning fick kropp i Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden. Naturen blev en metafor både för fysisk frihet och intellektuell självständighet.

Men eftersom konceptet Amerika också i hög grad var ett kapitalistiskt experiment där det redan slagits fast att ägande och ekonomiska incitament skulle driva utvecklingen blev upplysningsidealen förvanskade längs vägen. De som koloniserade landet, red västerut, trängde genom landet, tog sig genom bergspassen och över floderna kokade en soppa på nämnda tankar, och eftersom strapatserna faktiskt på allvar var farliga kom de att blandas upp – och förstärkas – av en hårdhudad machostil. 

Folkräkningen 1890 gav vid handen att koloniseringen av Amerika i någon mån var fullbordad. Nästan all mark som kunde uppodlas hade tagits i bruk, varje kvadratkilometer inventerats och städerna stora och blomstrande. Det var nu, när det urbana hade blivit norm, som amerikanerna kunde börja se poängen med vildmarken. Indianerna hade nedkämpats och trängts ihop i små reservat, skogarna hade huggits ned och bufflarna i princip utrotats. Plötsligt såg vildmarken lockande ut, och dessutom behövde ju stadsbon en miljö att vila i. Det hårda, ensamma slit som landsbygdens kolonisatörer hade genomlidit framstod nu som romantiskt, som vilsamt och uppfriskande.

Något liknande inträffade i Sverige, men på kulturens område. National­romantikerna tyckte förvisso om dikter och sånger om den svenska naturen, men när de första borgarna lämnade den – i deras yrvakna tycke – artificiella staden var det för att åka till Dalarna och titta på den oskuldsfullt primitiva allmogen som alltjämt gick i dräkt och spelade gamla polskor på fiol. Naturen betraktades fortfarande som en råvara, dessutom nödvändig för att bygga den starka nationalstaten.

 

MEDAN 1800-TALET LED MOT SITT SLUT och amerikanerna definitivt tagit klivet in i moderniteten insåg de dessutom att de värderingar och den mänskliga karaktär som skapat nationen var på väg bort. Folk strävade efter ett bekvämt liv. Medan koloniseringen pågick var vildmarken en ond motståndare, nu insåg man att det var i det dynamiska förhållandet mellan människa och natur som de goda idealen uppstått. Och de kunde inte bevaras med mindre än att även den återstående vildmarken bevarades. Det var i den här kontexten scoutrörelsen föddes. Syftet var att lära amerikanska pojkar att klara sig i naturen, och att upprätthålla de ideal man nu förknippade med vildmarkens pionjärer. Scouternas första handbok såldes under rörelsens första trettio år i sju miljoner exemplar – nästan lika många som bibeln.

Theodore Roosevelt, som bara några år senare skulle bli Amerikas president, såg i sin bok The Winning of the West civilisationen som ett stort hot mot manligheten. Den moderna amerikanen riskerade att bli ”en överciviliserad människa som förlorat sin förfinade förmåga att kämpa för sin överlevnad”. När han blev president reste han till nationalparkerna i Yellowstone och Yosemite och talade sedan exalterat om vikten av att hålla kontakten med det som utvecklade ”uthålligheten, beslutsamheten och modet att hantera faror och umbäranden”. Flera litterära verk behand­lade samma konflikt, det mest kända är förstås Jack Londons Skriet från vildmarken vars övergripande metafor är rätt enkel att tolka. En familjehund kidnappas från sina ägare och säljs som slädhund i Alaska. Gradvis återfår han de egenskaper han förlorat, slår sig i lag med vargar och blir en alfahanne som leder flocken.

Stämningarna gjorde det faktiskt möjligt att skapa opinioner kring hotade områden och stora dammbyggen. En av de främsta förkämparna var John Muir, invandrad från Skottland och grundare av ”The Sierra Club”. Förutom en rad platser som upp­kallats efter honom – som redwoodskogen Muir Woods National Monument strax norr om San Fransisco – bidrog han till bevarandet av Yosemite och en rad andra områden. Däremot förlorade han sin största kamp, den om Hetch Hetchy Valley, nära Yosemite. Striden rasade under många år, och trots storslagna argument som ”Gör en fördämning av Hetch Hetchy! Och gör också vattenreservoarer av folkets kyrkor och katedraler, för inget tempel lika heligt som detta har någonsin fördärvats av människan.” Efter en plötsligt uppflammande idealism gled amerikansk politik över i pragmatism, i en balansgång mellan det metafysiska behovet av vildmark och en fysisk efterfrågan på råvaror, vatten och elektricitet.

 

I SVERIGE SÄGER VI att det var folket som byggde landet. Naturen fick underkasta sig folkhemsprojektet. Amerika, å andra sidan, byggdes av entreprenörerna, de stolta individualisterna som inte skämdes för sig, som förvandlade sand till guld och inte ängslades i konkurrensen. De behövde både utrymme, material och det motstånd som bara naturen kunde erbjuda.

I dag är Sverige och Amerika två rätt likartade nationer, bitvis glest befolkade, bitvis rika på naturresurser och stundtals infekterade av debatter där naturvården ställs mot industrins ständigt ökande behov av råvaror. Och även om det goda argumentet i praktiken sällan vinner går det att konstatera att den amerikanska synen på vildmarken väcker ett starkt gensvar hos amerikanen. Den amerikanska myten handlar om erövring och umbäranden, och för att myten ska kunna överleva förutsätts det att naturen i någon mån faktiskt får fortsätta vara just vild och farlig. Troligen är det därför motståndet mot vargar är relativt litet. De behövs, precis som äventyraren behöver höga berg och seglaren behöver ett oändligt, stormande hav. Vildmarken minner om historiens segrar.

Den svenska skogen har berövats sin vildhet och sina andliga dimensioner. Den är i våra händer, vi tog oss an den sakligt, tämjde den, brukade den och förvandlade den från natur till kultur. Det är ett förhållningssätt som passar det pragmatiska sinnet.

Att i det klimatet få förståelse för att bevara det vilda som återstår är svårt. För modernitetens människa är det ett steg bakåt, mot armod, vadmal och salt sill till frukost. Ett nederlag.

Citat

”Träden är rester av förhistorisk fauna, samtida med dinosaurierna och vissa enstaka exemplar har klarat sig i upp till tretusen år.”

”Nu insåg man att det var i det dynamiska förhållandet mellan människa och natur som de goda idealen uppstått.”

”Som resenär i det amerikanska landskapet dras man med i mytologin, man känner sig modig och nästan äventyrlig.”

 

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.