Annons

Genom inre landskap

Att gå långt och långsamt genom landskapet är som terapi, ett sätt att sluta fred med sig själv, menar fotografen Marcus Elmerstad. Kanske särskilt för de långtidsdömda fångar han följde längs den gamla pilgrimsleden mot Nidaros.

Skribent Mats Hellmark

Marcus Elmerstads foton från pilgrimsleden mot Nidaros (Trondheim) kombinerar två av hans stora intressen: natur och religion. Han hade länge funderat på att vandra den klassiska pilgrimsleden till Santiago de Compostela när en kompis fick med honom på den skandinaviska motsvarigheten i stället. Sommaren 2007 tog de bussen till Sundsvall och började den långa vandringen västerut.

– Det blev så många intressanta möten att jag ville fortsätta.

Ett stipendium från Hasselbladsstiftelsen gav resurser och totalt har han nu gått fyra vändor om ungefär 135 mil. Genom myrar och fjäll, men också över hyggen och längs motorvägar.

– Pilgrimsleder är ett tvärsnitt genom landskapet, inte bara det skönaste. Jag var intresserad av att utforska de tillstånd som vandraren går igenom, och hur dessa förhåller sig till det yttre landskapet. Norrmännen kallar det för pilgrimsmodus.

Det mest speciella var när han fick följa ett tiotal norska långtidsdömda i två veckor. Redan på medeltiden dömdes brottslingar att pilgrimsvandra till Nidaros som straff. Eller soning, som det heter på norska.

– En väldigt bra form av kriminalvård, skulle jag vilja säga. Motivationen var nog lite olika. Vissa tyckte bara det var skönt att komma utanför murarna. Andra talade om att betydelsefulla saker hände under vandringen, ibland med religiös koppling. Jag tror alla som var med växte.

Det ger en extra dimension att följa en led som var en av Europas viktigaste under medeltiden. Vad tänkte 1200-talsmänniskorna som gick över Dovrefjäll? Vilken längtan, vilka hopp bar de på?

Vandringsbilderna har visats som utställning i Norge och Danmark och några har publicerats i stfs årsbok om leder. Som fotograf har Marcus alltmer fastnat för att skildra människans relation till naturen. Men när han började var bilderna rensade från homo sapiens.

– Jag ärvde intresset av min far, fick hans gamla kamera och fotade mycket med vänner i Fältbiologerna. Det var strikt natur som gällde, många felexponerade dior med suddiga fåglar.

Någonstans på vägen smög sig människor in i sökaren och Marcus började experimentera med svartvitt. Han studerade bildjournalistik på Biskops-Arnö och gjorde projektarbete på en överlevnadskurs i Wisconsin, ett sätt att utsätta sig för naturen som påminner lite om pilgrimsvandringarna.

– Eleverna bor i primitiva hyddor ett helt år och lär sig leva som indianerna gjorde förr. Det var otroligt spännande. Jag kommer aldrig att glömma min födelsedagsmiddag: tvättbjörn, kokt i åtta timmar för att få bort parasiterna. Roadkill, trafikdödade djur, var den stora proteinkällan. Svårt för mig som är vegetarian hemma. Annars stod oftast lindlöv på menyn.

Som fotograf trivs Marcus bäst när han får grotta ned sig i långa projekt. Det aktuella handlar om platser med höga naturvärden utsatta för exploateringshot. Dagen innan vi pratar fotograferade han Billingens sluttningar, där det finns planer på uranutvinning.

– Min tanke är att fota med lite museibildskänsla. Patserna finns än, men kanske inte i framtiden. En tankeställare.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Hellmark
Artikeln publicerades i