Inifrån regnskogen

KULTUR : Avverkningar och krig hotar nomadfolket aka i Kongos regnskog. Men när Linda Västrik filmade dem valde hon andra perspektiv: kunskap, dans och glädje i stället för offerroller och exotism.

Artikel 2014-1 Mats Hellmark

Filmen De dansande andarnas skog som hade biopremiär i december tog 13 år att göra. Dokumentärfilmaren Linda Västrik ignorerade UD:s varningar och gick ensam ut i regnskogen. Trots att hon inte hade något annat att bidra med än allt hon gjorde fel så togs hon emot som en vän.

– Jag kan inte klättra i träd, hittar inte i regnskogen, vet inte vad som är mat och kan inte göra upp eld med fuktig ved. Men jag kunde få människor att skratta, trots att det ibland kändes jätteförödmjukande. Att dela med sig av glädje är grundläggande hos akafolket.

Det tog ett år innan hon alls kunde börja filma, då återstod ändå kampen för finansiärer och att få ett stort filmteam att acceptera långvarigt arbete under krävande villkor.

– Vi var noga med icke-kolonial struktur i teamet. Inte bara anställa män utan hela familjer. Lika lönevillkor för lokalbefolkning och vita på ansvarsposter, ingen som passar upp på den andre.

Processen skapade ett förtroende som känns redan från start i filmen: vi kastas rätt in i en förlossning mitt ute bland de väldiga träden. Ingen ”vit” berättarröst förklarar, historien byggs i stället upp på befolkningens eget sätt med deras röster.

Ett par som förlorar ett barn står i centrum. Vi får se när barnet läggs ned i en öppen grav utan kista och följa parets upprivande sorgeprocess där hela samhället deltar. Konflikter och starka känslor visas öppet och ofta låter det brutalt. Linda Västrik menar att samspelet ger förutsättningar att klara även katastrofala livshändelser.

– Att det känns naket beror på att vi inte blottar våra känslor så. För oss är sånt privat, eller något man ser på tv.

Hos aka är andra saker hemliga. Till exempel mycket kring skogens dansande andar, som är centrala i religionen. Dansen, som alla måste delta i, är också en väg tillbaka till livsglädje.

Den första grupp Linda levde med innan filmen spelades in har redan så gott som utplånats och de flesta är döda. Ändå är våldet och den hotande skogsavverkningen inte centrala i filmen.

– De flesta vet redan att vi skövlar globala naturtillgångar. Det var inte den historien jag ville berätta. Den är också svår att berätta utan att göra aka till offer eller exotiska bagatellartade människor. Det är de inte.

Forskning har visat att folket har den äldsta genetiska koden av alla, berättar Linda Västrik.

– De är våra levande förfäder, men ändå väldigt moderna. Bland annat genom sin rika sociala kunskap.

Hennes viktigaste lärdom är att gemenskap är avgörande.

– Både mellan människor och med naturen omkring oss: växter och djur, luft och vatten. Och att vi behöver väldigt lite för vår mänskliga överlevnad. Vi kallar det utveckling att hela tiden hitta på nya grejor. De är helt ointresserade. Deras kreativitet handlar i stället om nya sociala lösningar som gör livet roligare. Vi skulle behöva en sådan helomvändning innan vår besatthet av det materiella förstör planeten. 

Pygméer

Pygméer är en gammal kolonial benämning på det kortvuxna folket i centrala Afrika. Aka är en av grupperna, som har olika namn beroende på dialekt och område. Traditionellt lever de som jägare och samlare i regnskogen mellan Kongo och Kamerun. Kontakten med kolonialism och kapitalism har varit minimal men på senare år har de drabbats hårt av avverkningar, krig och jordbruksexpansion.

Urfolk på film

Nanook, köldens son (1922), Regi Robert Flaherty

Stumfilmen om inuiten Nanook och hans familjs hårda liv var den första spelfilmslånga dramadokumentären. Den blev en oväntad och stor publikframgång. Inte bara filmhistoria utan fortfarande sevärd. /MH

Great grandmothers (2013), Regi John Erling Utsi

Dokumentär om tre starka och stolta urfolkskvinnor som för vidare traditioner: Olive, bluessångare från Australien, Maria, bagare från Mexiko och Eli, renskötare från Norge. Har visats på SVT. /MH

Rabbit-Proof Fence (2002), Regi Phillip Noyce

Tre unga aboriginflickor tas från sina mödrar till ett uppfostringsläger, men rymmer. Uppmärksammad spelfilm om ett mörkt kapitel i historien om förtrycket av Australiens ursprungsbefolkning. /MH

Vägvisaren (1987), Regi Nils Gaup

Norsk-samisk spelfilm om samiske pojken Aigin som tvingas bli vägvisare åt ett rövarband som attackerar samiska boplatser på 1000-talet. En suggestivt vacker film som också blev Oscarsnominerad. /MH

Ordet:  ”Ekosystemtjänst”

För de flesta av är begreppet fortfarande en doldis, fast vi gladeligen och dagligen mumsar på dess konsekvenser. Och frågan om ekosystemtjänsternas funktion är kanske snarare vad som inte ryms i begreppet och inte är resultat av naturens gåvor och gratisleveranser. Varför måste dessutom ekosystemtjänster tvångsklassas som nyttigheter, när njutningen är nyttighetens moder? Som rödhakens sång, konvaljens doft, blåklockans färg och skoghallonets sötma. Kanske är kaos granne med systemens innersta ordning. De viktigaste tjänsterna kan mycket väl vara de som vi ännu inte vet någonting om. I värsta fall upptäcks de för sent, först när vi gör dem – naturen och oss själva – en otjänst.  Det är ju strängt taget bara vi människor som har lite svårt med tjänsteroller och oroande ofta är mer inriktade på herrskapslater.

Eva-Lena Neiman

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.