Leva miljövänligt i Indien

Det är inte alltid lätt att vara miljömedveten konsument i Indien. Hemma hos miljöaktivisten Anu Agarwal lever man ett vanligt medelklassliv, men med lite färre prylar och de värsta kemikalierna utrensade.

Artikel 2014-1 Louise Wileen Bjarke

Lätt utslagna i sviterna av Delhi belly, den ökända indiska magsjukan,  knackar vi på dörren till familjen Agarwals hem. De i vanliga fall så ljuvliga currydofterna möter oss i hallen tillsammans med vänliga, förväntansfulla ansiken. Den stora familjen har förberett sig för besöket från den svenska miljöorganisationen länge. Snart sitter vi utsmyckade med bindis i pannan, halsband och fotlänkar. Vi, Naturskyddsföreningens chef för miljögifter Ulrika Dahl och undertecknad, blir emottagna som drottningar av Anu Agarwal och hennes stora familj.

Som biomedicinstudent för över 17 år sedan läste Anu Agarwal, 37, om Toxics Links blivande grundare Ravi Agarwal – de är inte släkt men kommer från samma region – i tidningen och blev djupt imponerad av hur modigt han stod upp för miljöfrågorna. Hon kontaktade honom för att erbjuda sig att jobba som frivillig för hans organisation på helger och kvällar. 

Några dagar efter mötet ringde Ravi och bad henne komma och jobba med henne.

– Han sa att han inte kunde erbjuda mig några pengar men en möjlighet att få jobba med min passion. Jag gick hem till pappa och frågade vad jag skulle göra: Jag hade utbildat mig för att jag skulle ha en möjlighet att tjäna pengar och nu stod jag inför detta val. Han sa: Jobba med det som är viktigt för dig – jobba med din passion. Så tack vare pappas stöd har jag jobbat med miljöfrågor i 17 år nu.

Då var det få av Anus vänner som förstod vad hon sysslade med på Toxics link. Att jobba för en ideell organisation var inte direkt ovanligt men då handlade det om föräldralösa barn eller den enorma fattigdomen.

– Det är svårt att få in miljömedvetandet hos indierna. Vi är överbefolkade och har en enorm fattigdom. Människor gör sina prioriteringar. 

I en sparsamt möblerad femrumslägenhet i ett tvåvåningshus i centrala New Delhi bor Anu med sin familj. Eller det är snarare tre familjer i tre sovrum: Anu, hennes man Neeraj och sönerna Arnau, 10, och Harsh, 8, delar ett. I det andra sovrummet bor hennes svägerska Shalini, svågern Nareen och deras son Darsh, 7 år och i det tredje svärföräldrarna Sudha och V.P. I indiska familjer bor sönerna kvar i föräldrahemmet med sina nya familjer.  Dessutom är det oftast ett hembiträde i lägenheten. 

– Jag skulle säga att vi är medel-medelklass, säger Anu Agarwal eftersom det inte går att komma undan klassfrågan i detta jätteland.

Lägenheten är skinande ren men det påstår familjen är ren tur eftersom de precis har storstädat inför en indisk festival. De har inte mycket prylar, TV:n är gammal och barnen har en handfull leksaker, mycket färre än vad en svensk genomsnittsunge har i sin barnkammare. På 90-talet pratade man om Indiens växande medelklass. I dag är det de riktigt rika som blir allt fler samtidigt som 30 procent av Indiens befolkning lever under fattigdomsgränsen. Tomtpriserna i New Delhi har rusat i höjden och är dyrare än i New York i vissa attraktiva områden. 

– När det gäller miljögifter, luftföroreningar och återvinning har mycket förändrats till det bättre i Delhi det senaste årtiondet. Tidigare var luften hemsk, många blev sjuka och jag hade kronisk sinusit. Men bland annat tack vare miljörörelsen har stan förbjudit diesel och bensin i alla bussar, taxibilar och rickshor. De drivs i stället på naturgas, säger Anu. 

Varje dag står det något i tidningen om miljöförstöring i New Delhi: Floden Yamuna försörjer stan med vatten. Den är visserligen hyfsat ren uppströms, men stinker nerströms av avföring och har halter av e-colibakterier som är flera hundra tusen gånger högre än vad som är rekommenderat för dricksvattnet. Hälften av 16-miljonersstadens alla avlopp går rakt ut i floden. 

– Indierna är inte medvetna om miljön, till exempel har vi en miljöminister som förespråkar kärnkraft. Det är svårt att motivera politikerna och det är kanske inte så konstigt med tanke på de problem som Indien tampas med, säger Anu Agarwal. 

Så även om luften har blivit bättre så går Anu upp fem på morgonen för att göra andningsövningar och ta sin morgonpromenad, innan smogen tagit över stan och gör att bihålorna svullnar igen. 

 

ULRIKA DAHL BLIR GLAD när hon ser allt stål i köket: förvaringsbyttor, tallrikar och muggar av rostfritt stål. Hållbart och giftfritt. Till skillnad från de typiska indiska melamintallrikarna som används överallt. 

– Jo, vi har mycket stål, min svåger är i stålbranschen. Men egentligen kallas stål för LS, låg status, och den gemene indiern vill mycket hellre ha sin servis i melamin, skrattar Anu. 

Först när vi ser schampoflaskan endast flankerad av några tvålar blir det riktigt tydligt att det bor en miljöaktivist i lägenheten. 

– Löftet om skönhet håller på att långsamt ta livet av kvinnorna. Indiskorna använder krämer med kvicksilver i för att bleka huden och plattar sitt hår med andra kemikalier. Men det handlar inte bara om kemikalierna som är förödande utan om det falska löftet att ett vackrare ansikte ger ett bättre liv. Det är de fattiga, outbildade kvinnorna som lägger mest pengar på tvivelaktiga krämer. 

Hennes miljömedvetenhet gör det svårare när hon ska handla leksaker eftersom hon faktiskt inte vet vad som är bra att köpa. Hon undviker att köpa leksaker i mjukplast eftersom det inte är någon tvekan om att det finns mycket ftalater i sådana. 

– Det går inte att alltid att vara en medveten konsument. Vi köpte minst 20 paket kex innan vi lyckades  få den här katten, säger hon och pekar på en liten älskad plastkatt. 

I dag jobbar Anu bara två dagar i veckan. Trots att det finns så många hemma som kan hjälpas åt vill hennes man inte att hon ska jobba mer på grund av barnen. Kanske är Toxics Link en ovanligt modern arbetsplats som verkligen uppmanade Anu att arbeta kvar så mycket hon klarade när hon blev gravid: ”De ville verkligen ha min hjärna.” Själv pratar hon om ”sina handikapp på arbetsmarknaden” – att hon är kvinna, har barn och behöver jobba deltid. Helst skulle Neeraj vilja att hon inte jobbade alls. Hennes äldsta son Arnau tycker inte heller att hon ska jobba men av ett annat skäl.

– Han vill att jag ska vara hemma och vila upp mig så att jag orkar ta hand om hans barn senare. Men det är faktiskt ett framsteg – han vill att hans fru ska kunna jobba. Så någonstans har jag nog påverkat barnen i rätt riktning. 

Tillsammans med hela storfamiljen sitter vi runt soffbordet och pratar. 

I rummet bredvid håller svärmor och hembiträdet på att bära fram lunchrätterna. Jag frågar Neeraj om han och Anu aldrig vill vara ensamma. Han fattar inte ens frågan. 

– Om någon i Indien vill vara ensam tänker vi att han är ledsen och då går alla dit för att pigga upp honom.

Nej, om svenskarna slår vakt om sin rätt att få vara ifred en stund är indierna precis tvärtom. Familjen köpte lägenheten bredvid för flera år sedan för att få mer utrymme, men den fungerar som förråd eftersom ingen egentligen vill flytta över dit.

– We haven´t decided yet, säger Anu enkelt och vaggar lakoniskt på huvudet i en indisk nickning. 

Myten om medelklassen

Efter Kina är Indien världens näst mest folkrika land, med en befolkning på uppskattningsvis 1,2 miljarder människor. I själva huvudstaden New Delhi bor uppskattningsvis 16 miljoner människor. Ända sedan 90-talet har det talats om den växande medelklassen i Indien men under rubriken ”Myten om Indiens stora medelklass” i maj i år refererade tidningen India Today till en undersökning från 2011 som visar att enbart 4,6 procent av indierna äger alla fyra av de för oss ganska självklara bruksvarorna TV, dator, scooter/bil och telefon/mobiltelefon. 

Toxics Link 

Toxics Link fokuserar på miljögifter och är en av Naturskyddsföreningens partnerorganisationer i Syd. 

Toxics Link grundades 1996 och verkar för en giftfri hälsosektor, giftfria livsmedel och arbetar med elektroniskt avfall, produktsäkerhet, avlopp och återvinning. Med hjälp av det finansiella stöd Toxics Link får av bland andra Naturskyddsföreningen kan organisationen i sin tur stödja andra mindre ideella organisationer i kemikaliefrågor. Huvudkontoret ligger i New Delhi och organisationen har över 5 000 personer i nätverk över hela Indien.

 

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.