Sug efter solidaritet

Bangladesh, komplexa biståndsfrågor och global miljöproblematik lät inte som ett givet bästsäljarrecept. Nu har Helena Thorfinns debutroman sålt i 120 000 exemplar och kan bli tv-serie.

Artikel 2014-1 Mats Hellmark

Suget efter boken Innan floden tar oss märks inte minst i inbjudningarna till författarprat runt om i landet. Ibland turnerar hon till flera städer i veckan.

– Det finns en stor hunger efter att diskutera de här frågorna, efter ett nytt solidaritetstänk, säger Helena Thorfinn.

Boken kom i april 2012 och försäljningen överraskade förlaget, som räknat med max 6 000 ex. I dag har boken sålt 12 000 inbundet och 110 000 i pocket, fantastiska siffror för en debutant som inte är ett känt namn innan.

– Det är förstås så roligt att jag ofta får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Men framför allt tycker jag att det säger något om svenska läsare. Många vill läsa om sammanhang som är större än den egna bakgården.

Vi träffas hemma hos henne, i övervåningen på Lunds universitets gamla rektorsvilla. Miljön är lugnt akademisk, fjärran från romanens tropiska storstadsmyller.

Mellan 2005 och 2008 bodde hon i Dhaka och arbetade med fattigdoms- och genderfrågor för Sida. I bagaget hade hon universitetsstudier i antropologi och mänskliga rättigheter. Men också 15 år som journalist på tv och tidningar innan hon bytte yrkesroll.

Miljön väckte berättaren inom henne på nytt. Den och en stor ilska över biståndsministern Gunilla Carlssons sätt att stöpa om Sida. Helena såg en stark ideologisk agenda och ett redovisningsraseri med närmast nykoloniala drag. Många var kritiska, men få vågade höja rösten.

– Vi skulle pressa på folk våra rutiner och vårt sätt att se. Målet att minska fattigdomen försvann, det där som alla svenskar tror är orsaken till att de betalar skatt för bistånd. Sverige var faktiskt bäst på att jobba med hela kontexten innan, pragmatiskt och lyssnande.

I stället blev tillväxttänk och stimulans till svenska företag centrala.

– Jag är ingen tillväxtmotståndare, men resurserna sipprar inte automatiskt ned till de fattiga. Det är det som är utmaningen, inte att få igång företag som anställer folk för 100 kronor i veckan. Ska man hårdra tycker nog en nyliberal egentligen att de fattiga ska kamma sig och bli entreprenörer. Man tittar inte på dem som grupp, vilka utanförskap som måste lösas först. För att nå ut måste man bygga upp kunskaper och arbeta nära civilsamhälle och organisationer.

Gräsrotsarbete och underifrånperspektiv är sånt som fick stå tillbaka under Gunilla Carlssons tid, tycker Helena Thorfinn som själv bland annat jobbade bland landlösa i charområden (låglänta leröar där mark ofta sveps bort).

 

PRECIS SOM HELENA flyttar romanens huvudperson Sofia med man och barn till Bangladesh för att jobba med bistånd på ambassaden. I Dhaka möter de bland annat tonårssystrarna Nazrin och Mina som i ett krisläge flytt landsbygd och traditionella plikter för storstaden och jobben.

De fattigaste miljöerna bor bokstavligen granne med diplomatkvarteren och textilföretagen med lågavlönade sömmerskor servar den rika världen med varor. Floderna svämmar ständigt över det platta kustlandet. Själv åkte Helena ofta till arbetet genom vattenmassor.

– Titelns flod står både för vattnet och för floden av billiga produkter som vi i den rika världen konsumerar, samtidigt som tillverkningslandet får bära föroreningarna. Alla stora frågor ställs på sin spets i Bangladesh. Inget land utom Maldiverna är så utsatt för klimatförändringen, samtidigt som den globala tillväxtboomen knakar som mest här.

De stora frågorna kokas också ned i romanens lilla krets: den nordiska expat-miljön där ideella aktivister möter diplomater och företagare runt poolen. Ingen undgår det moraliska dilemma det innebär att leva ett privilegierat liv i ett av världens fattigaste länder med ett system som bygger på korruption.

Det är förföriskt lätt att leva gott som ”topdog” med tjänstefolk och stor villa. Samtidigt är möjligheten att få ett jämförelsevis välbetalt jobb som barnflicka eller kock hos en svensk familj, drömmen för många bangladeshier och ett sätt att ge inkomster i stället för allmosor.

– Hur lever man ett rättfärdigt liv när det är så orättvist runt omkring? Det är lätt att vara en bra person som sopsorterar och är snäll mot barn hemma i Sverige. Men när du plötsligt har 20 spetälska utanför dörren? Hur förhåller du dig till dem?

Ojämlikhet är centralt i boken. Vad den gör med våra själar – och vårt samhälle.

– Sofia och hennes man brottas verkligen med frågorna, men i extremt ojämlika miljöer blir det snabbt svårt. Jag tror på jämlikhet som idé, men var nog inte själv så bra alla gånger. Jag blir lätt för otålig. Till exempel när jag pratade kartor med chauffören och inte förstod att han var analfabet men försökte dölja det.

I boken umgås paret med en dansk företagare som byggt en textilfabrik för biståndspengar. Arbetarnas villkor är hårda och en dag börjar taket där en ny våning byggs på att skaka …

– Alla karaktärer är fiktiva, men en man vi brukade spela tennis med visade sig vara delägare i textilfabriken Rana Plaza och blev efterlyst efter raset i fjol. Över tusen människor dog och det har inte fungerat med ersättningar till anhöriga. Sånt är bara skandalöst.

 

OM DET SER ILLA UT i många textilfabriker så är skinngarverierna som Dantes inferno med extremt giftiga miljöer och barnarbete, menar Helena Thorfinn. Det finns textilfabriker med bra arbetsmiljö, men lönerna är fortfarande väldigt låga. När arbetarna kommer hem från jobbet bor de i spiltor i slummen.

Helena får ofta frågan vad man kan göra, men har inget enkelt svar. Flickorna på fabrikerna vill själva inte se någon bojkott. Jobbet betyder ändå frihet och möjligheter.

 – Men jag tycker att företag som utnyttjar låglöneläget och plockar ut miljarder i vinst från Bangladesh, som h&m, har ansvar. Det håller inte att bara säga att man följer landets lag.

 

I SLUTFASEN AV SKRIVANDET hade Helena Thorfinn stor hjälp av Lunds universitets författarskola, särskilt handledaren Sigrid Combüchen som gillade det globala anslaget och trodde stenhårt på romanen.

Mottagandet var mestadels positivt, men Helena märkte att många recensenter hade svårt att se det breda, politiska och bara kommenterade relationer, karaktärer och dialog.

– En del undrade varför jag inte skrev en rapport i stället. Men då kanske jag fått 30 läsare i stället för 120 000. Jag vill ju nå ut, och har heller inte väjt för det lite smaskiga, deckaraktiga.

Boken har översatts till fyra språk och nu är en version på bangla på väg (lite nervigt). Helena Thorfinn skriver på en uppföljare och har blivit tillfrågad om en tv-serie i tio avsnitt.

– Men eftersom frågorna är så pass komplicerade har jag krävt att få vara med i processen. Jag vill inte att det blir allmänt negativt till bistånd eller muslimer.

Sticker man ut hakan i en infekterad fråga kan man uppenbarligen få olika reaktioner. Som när en liten överklassdam kom fram till Helena på bokmässan:

– ’Jaja, jag visste det! Pengar i sjön!’ sa hon och försvann innan jag hann säga något. Så tänkte ju inte jag, men man styr inte över läsningen.

Bland det mest spännande när hon är ute och pratar om boken är annars generationsmötet.

– Det kommer mormödrar som varit engagerade i Afrikagrupperna på 60- och 70-talet och unga coola akademiker som vill ut i världen och förändra, som brinner för miljö och mänskliga rättigheter. Många tjejer frågar hur man blir en Sofia …

 

Ur Innan floden tar oss

SwedeAid behövde visa för UD och skattebetalarna att biståndet gav resultat. Sofia förstod spelet och hade lust att mejla tillbaka – ”om vi ska ha snabba resultat ska vi inte arbeta i svåra miljöer”. Men vem skulle uppskatta ett sådant svar? Kraven på resultat gjorde att alla numera var ute efter att göra enkla, snabba saker. Plocka lågt hängande frukt, som man sa. Bygga broar. Utbilda redan välutbildade.

Milstolpar:

1985

Som 21-åring börjar hon som journalist på studenttidningen Lundagård, året efter fortsatte hon till SvD. Därefter bland annat tv-jobb för Aktuellt och Rapport och TV4s Kalla fakta.

1991

Träffade sin man i Guatemala, sedan bodde de i London några år där hon jobbade som korrespondent. 

1995

 Familjebildning kändes tryggast i Sverige, så det blev flytt till Stockholm och jobb på SVTs multikulturella ungdomssatsning Elbyl. 

1999

Får jobb som biståndsexpert på Sida efter studier i antropologi och mänskliga rättigheter. 

2005

Flyttar till Dhaka. Skrivarlusten vaknade igen och växte till en besatthet. 

2012

Slutar på Sida och publicerar debutromanen Innan floden tar oss. (Norstedts) 

2014

Flytt till Burma på gång där maken ska jobba för FN.

 

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.