Här ligger 850 kilo svenskt plutonium

I ett valv i engelska Sellafield ligger 850 kilo svenskt plutonium under sträng bevakning. Om terrorister skulle få tag i det så räcker den mängden till hundra atombomber. Ingen vet vad som ska hända med det.

Artikel 2014-2 Fredrik Lundberg

SELLAFIELD i nordvästra England är en ganska speciell plats. Det finns inte på kartan, AAs bilatlas. Men området finns på Google Earth med hög detaljeringsgrad. Och det är inte svårt att hitta dit. De höga skorstenarna syns på ett par mils håll över den låglänta tidvattenskusten.

Det går förstås inte att hemlighålla Englands största industriarbetsplats. Här finns minst 1 300 byggnader, många av dem radioaktiva ruiner. De flesta kom till för att producera brittiska kärnvapen. 

Jag kör fram till huvudporten för att ta ett foto. En uniformerad man, skjutvapeninstruktör enligt namnbrickan, kommer fram och ber om legitimation. 

– Det är visserligen inte olagligt att ta foton, säger han. Men det skulle påkalla uppmärksamhet från andra vakter.

Underförstått: dessa kan vara mer hårdhänta.

Att komma in i anläggningen är uteslutet. Jag får efter mycket tjat träffa en chef i en möteslokal utanför, men jag får inte skriva vad han heter.

Det är hysteriskt, men det finns skäl till hysterin.

 

HÄR FINNS EN AV världens största ansamlingar av radioaktivitet, och världens största samling av plutonium.

6 kilo plutonium räckte att förinta Nagasaki den 9 augusti 1945. Här finns minst 112 ton. 850 kilo är svenskt.

Plutoniet ligger i plåtbehållare i öppna fack i underjordiska valv. Facken är öppna för att plutoniet är varmt och måste kylas av strömmande luft. Stycken av ämnet ligger utspridda för att det inte ska kunna bildas en kritisk massa. I så fall smäller det, och då sprids det cancerogena plutoniet ut.

En olycka, ett sabotage eller en stöld får helt enkelt inte inträffa.

 

SÅ VARFÖR FINNS DET svenskt plutonium, och varför är det här?

Det är en lång historia.

1956 invigde drottning Elizabeth vad som kallades världens första kärnkraftverk, Calder Hall, inne på Sellafieldområdet. Det var avsett att producera plutonium till brittiska kärnvapen, och som biprodukt fick man också ut lite el.

Det fanns då ingen skiljelinje mellan kärnvapen och kärnkraft i Storbritannien. Inte i Sverige heller. De första kärnkraftverken, Ågesta och det aldrig startade Marviken, byggdes för att ge plutonium och dessutom el eller värme.

 

PLUTONIUM BILDAS i alla kärnreaktorer. Samtidigt som en del urankärnor klyvs och frigör energi omvandlas en del uran till plutonium.

När man tar ut bränslet ur reaktorn innehåller det någon promille plutonium. För att få ut plutoniet löser man upp bränslet i salpetersyra. Sedan går uranet åt ett håll, plutoniet åt ett annat och de otroligt radioaktiva klyvningsprodukterna åt ytterligare ett håll.

Det kallas upparbetning. Det är så man måste göra om man vill ha plutonium till atombomber. 

För civil kärnkraft måste man inte göra så. Det har varit svensk politik sedan 30 år att inte upparbeta. Man kan lika gärna direktförvara, begrava bränslet som det är.

 

STRÅLNINGEN FRÅN ANVÄNT kärnbränsle ger en oskyddad person en dödlig dos på någon minut om det har fått svalna i tio år. Är det nyuttaget handlar det om sekunder. 

Vad man än ska göra med bränslestavarna så är den bästa idén antagligen inte att klippa sönder dem och lägga bitarna i kokande salpetersyra. Det var ändå just det 1969 års avtal mellan OKG och det brittiska statliga kärnvapen- och kärnkraftsbolaget UKAEA gick ut på.

Oskarshamn 1 var (och är) en högst civil reaktor, men man skickade bränsle till upparbetning i alla fall. Av gammal vana.

1973 brann den del av Sellafield som skulle ta emot bränslet från Oskarshamn. Den gick aldrig mer att använda.

Men Oskarshamnsbränslet skickades dit ändå.

Den sista svenska lasten anlände till Sellafield i juli 1982. Jag råkade vara där just då. Jag såg fartyget i hamn i Barrow-in-Furness. Sen gick lasten på tåg den korta sträckan till Sellafield. På den tiden gick journalister omkring nästan fritt på anläggningen, så jag såg faktiskt det nyanlända bränslet, nere i en djup bassäng.

Under bar himmel. På ytan simmade tre änder.

De kan ha varit en del av tragedins följande akter.

 

UNDER TIDEN BYGGDES en ny upparbetningsanläggning i Sellafield. Mångmiljardbygget pågick då men det var in i det sista osäkert om den skulle tillåtas starta. Argumenten emot var att den var obehövlig, farlig och dyr. Britterna behövde den inte. Ett av argumenten för att sätta igång den var kontrakten med de utländska kunderna.

Sverige utredde möjligheten att ta tillbaka bränslet i mitten av 1990-talet, men kom fram till att det var i för dåligt skick.

Änderna hade väl bajsat i bassängen. Fågelspillning är starkt frätande.

 

DET SVENSKA BRÄNSLET upparbetades 1997. 140 ton bränsle blev 850 kilo plutonium. Uranet, 136 ton, skickades till Ryssland. Sådant upparbetningsuran ger betydligt större stråldoser i bränslefabriken än vanligt uran, därför vill ingen västeuropeisk anrikningsanläggning eller bränslefabrik befatta sig med det. Men i Ryssland går det bra! 

 

DET HÖGAKTIVA AVFALLET, drygt tre ton, ska britterna ta hand om. Det ska bakas in i glas och grävas ner någonstans, oklart var.

Den brittiska regeringen hade tänkt förlägga sitt slutförvar i - rätt gissat - Sellafield. I de närmaste kommunerna kan ingen säga nej till så många nya jobb som skulle skapas. Strax inåt landet från det Mordor-liknande Sellafield ligger det undersköna sjödistriktet. Där bor högalverna. De har får, målar akvareller, restaurerar 1700-talshus och livnär sig på turism. De avskyr Sellafield.

Kommunerna sade ja, men landstinget nej. Så nu finns ingen slutförvarsplats, men en skarp social konflikt gentemot de många anställda i Sellafield som inte kan välja andra jobb. Dit hör även inhyrda svetsare från Texas som tar tre pints öl till frukost på hotellet i Seascale.

Det högaktiva avfallet är ett stort problem. Hundra ton plutonium är ett ännu värre problem. 

 

INGEN STJÄL ANVÄNT BRÄNSLE eller högaktivt avfall, för då tvärdör man. Plutonium kan man däremot hålla i handen utan någon större fara.  Det har varit meningen ända sedan avtalet tecknades att det svenska plutoniet ska skickas tillbaka till Oskarshamn. Men nu finns en ansökan inne från OKG, Oskarshamns kärnkraftverk, om att överlåta det till britterna. Det lär också bli regeringens beslut.

Det löser ett problem, den farliga överskeppningen med tungt beväpnad eskort behöver inte göras. Men det riktigt stora problemet är kvar. Vad ska man göra med över hundra ton plutonium som finns i Sellafield?

 

ALLA ÄR ÖVERENS OM ATT det är ohållbart att bara låta det ligga i sina små brevlådor.

Den brittiska regeringen vill blanda plutoniet med uran och använda som bränsle i kärnkraftverk. Det kallas MOX.

Det låter smart. Plutoniet som nu är en fara och en kostnad blir då en tillgång, och sedan blir man av med det!

Men inga brittiska kärnkraftverk kan eller vill ha plutoniumbränsle, inte ens om de får det gratis. MOX är inhomogent och oförutsägbart. Man riskerar fler stopp, högre stråldoser och krav på beväpnat intrångsskydd. 

Och dessutom finns det ingen MOX-fabrik. Det fanns en, men den fungerade i stort sett aldrig och stängdes 2011. Planen är nu att bygga en ny MOX-fabrik och nya reaktorer som ska använda MOX–bränsle av helt nya typer. MOX-fabriken kanske kan vara igång på 2030-talet.  

En ny sorts reaktor kan också ta flera decennier från beslut tills den börjar beta av plutoniumberget. Och redan nu uppskattas MOX-fabriken kosta mer att bygga än vad plutoniet är värt, fick ett parlamentsutskott veta i höstas.

– My goodness, sa utskottsordföranden. 

 

DET FINNS ETT ALTERNATIV. Man begraver plutoniet inne i högaktivt avfall, som gör det svårt för en terrorist att komma åt det.

Den möjligheten nämns allt oftare av både den brittiska regeringen och i USA. USA slutade upparbeta för 40 år sedan, men där finns stora mängder plutonium från skrotade kärnvapen. Där har man börjat bygga en MOX-fabrik, men den blev dyrare och dyrare, och byggandet har nästan avstannat.

Direktförvaring av plutonium passar inte in i någon tjusig vision. Men föreslå något bättre!

 

PRECIS INTILL SELLAFIELD ligger en domarring. Här begravdes en kung för 4 000 år sedan.

Sellafield startade 1947 och ska vara rivet år 2120 enligt gällande plan.

I domarringens perspektiv är det bara en blinkning.

Men i plutoniets perspektiv är även domarringen en flyktig företeelse. Det finns kvar om 100 000 år.

 

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.