ÖVERTALADE nyligen min trettonårige son att läsa Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Ni som läst den vet att meningen med livet är 42 och att en handduk är det mest användbara föremålet för den som tänker ge sig ut på rymdluff. Redan i första kapitlet hittar man mitt favoritcitat, ”om en synnerligen obetydlig liten blågrön planet” och dess ”ap-baserade livsformers” förhållande till pengar:

”Denna planet hade ett problem: dom flesta av dess invånare var för det mesta olyckliga. Många lösningar före-slogs, men de flesta handlade om att cirkulera små gröna papperslappar, vilket var märkligt, eftersom det ju inte var dom små gröna papperslapparna som var olyckliga.”

Jag tänker ofta på de här raderna nu när allt fler försöker sätta ett ekonomiskt värde på naturen för att den ska tas på allvar.

I Sista chansen, en annan, mindre känd bok av samma författare, får vi följa en naturälskare och en zoolog på en tragikomisk jordenruntresa för att hitta en rad utrotningshotade djur innan det är för sent. Men vad spelar det då för roll om vi mister några medresenärer på färden genom galaxen? Vad ska vi egentligen med alla kryp till? 

Jag har gjort mitt bästa för att övertyga även skeptiker om hur viktig den biologiska mångfalden är. Ibland i ekonomiska termer. Till exempel talat mig varm för forskning som räknat ut att alla världens insekter är värda 153 miljarder euro varje år, enbart genom allt de hjälper till att pollinera. Men lika ofta har jag påpekat att varje prislapp på naturen behöver en rad brasklappar. Ingen värderingsmetod fångar mångfaldens fulla värde. För att travestera Adams är värdet av de nyttigheter eller ”ekosystemtjänster” som alla arter ger oss snarare ”intergalaktiskt”. Ovärderliga. Eftersom vi inte kan överleva utan dem och heller inte ersätta dem med någon nu existerande teknik.

Rikedomen av arter är också en förutsättning för att ekosystemen ska kunna klara av stress och förändringar och fortsätta att leverera tjänster. Sen finns det förstås en rad andra ovärderliga etiska, estetiska och kulturella värden. Biologisk mångfald behövs för människans skull, men andra arter har också sina egna inneboende värden.

Douglas Adams Sista chansen handlar förstås inte bara om att rädda den sista vita noshörningen eller bergsgoril-lan. Vår egen överlevnad hotas när vi utrotar arter och förstör biotoper. Att på allvar inse detta kan, lite tillspetsat, vara just sista chansen för oss själva att slippa hamna på röda listan. 

Så länge vår lilla blågröna planet styrs av de gröna papperslapparnas logik har miljörörelsen kanske inget annat val än att spela på nationalekonomernas planhalva. Men i stället för att tro att allt löser sig bara vi lyckas hitta det rätta värdet på naturens tjänster bör nog varje prislapp snarare ses som en trojansk häst – ett sätt att smyga in frå-gan om den biologiska mångfaldens betydelse på högsta politiska nivå.

Men miljöfrågorna får förstås aldrig reduceras till kalkyler helt befriade från aspekter som moral, makt, rättvisa, humanism och demokrati. Siffror och pengar får aldrig bli vår enda måttstock. Det finns inga enkla svar. Jag hop-pas min son och hans generation fortsätter att ställa de viktiga frågorna. Med allra största sannolikhet kommer svaret i alla fall inte vara 42.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.