Törstiga jättar

BAKOM SCENEN * Kokerboomträden är anpassade för ökenklimat, men vattenbristen i klimatförändringens spår gör att bestånden minskar.

Artikel 2014-2 Mats Hellmark

Man tror kanske att specialiserade ökenväxter borde klara ett varmare och torrare klimat bäst. Men så behöver det inte vara. Forskarna ser det märkliga kokerboomträdet som det kanske tydligaste exemplet på hur vattenbristen i Sydafrika redan i dag hotar unika växter och ekosystem.

I höstas besökte vi området runt den lilla staden Nieuwoudtville i Norra Kapprovinsen för en artikel om rooibosté och klimat (publicerad i nummer 5/13). En kväll åkte vi genom det ödsligt storslagna landskapet till Sydafrikas sydligaste kokerboomskog. Fast skog … som nordbo har man svårt att tänka skog om jättesuckulenterna som breder ut sig glest över den steniga bergssidan och bildar en krokig parad längs en smal kam mot den skarpt blå himlen.

På latin heter växterna aloe dichotoma, på engelska quiver trees (kogerträd). Namnet kommer av att Sanfolket an-vände grenarna som pilkoger. De tjocka stammarna och stjärnmönstrade kronorna ser dramatiska ut i gyllene och bruna toner. På nära håll imponerar storleken. Vissa är tio meter höga och uppåt 250 år gamla.

Forskarna vid Sydafrikas institut för biologisk mångfald ser en ökad dödlighet i trädens nordliga utbredningsområde, en trend som stämmer väl med klimatförutsägelserna. Men långlivade jättar flyttar inte så lätt, och nu går bestånden ner. En utveckling kogerträden delar med många av arterna i den torra växtlighetstypen karoo. 40 procent av dem är endemiska (finns bara här).

Växter drabbas, men Sydafrikas ökande vattenstress slår också redan nu mot människor. Särskilt de fattigaste. Läs mer om effekter av vattenbristen i den stora kåkstaden Kayelitsha i detta nummer.

1964: Femtio år av surt regn

BAKOM SCENEN * Nederbörden i Sverige blev redan i mitten av femtiotalet allt surare. Fiskerikonsulten Ulf Lundin mätte 1964 upp ett pH-värde på 3,7 i den lilla västsvenska sjön Tolsjön. Han undrade över hur det kunde komma sig att en sjö helt utan synliga föroreningar i tillrinningsområdet kunde vara så sur? Efter några års insamlande av uppgifter slog han larm i Göteborgsposten sommaren 1967 om försurningen – det nya miljöhotet som dödade fisken i sjöarna.

Ultunaforskaren Svante Odén slog också larm. I en artikel på DNs kultursida i oktober 1967 skrev han om att det sura regnet härstammade från svavelutsläpp på kontinenten. Sverige drabbades av fiskdöd och långsammare skogstillväxt på grund av andra länders utsläpp.

Naturskyddsföreningen tog tag i det nya miljöhotet inför FNs första miljökonferens i Stockholm 1972. Meterologen Henning Rodhe, som var aktiv i föreningen, satt med i den kommitté som skrev en svensk nationalrapport till FN-konferensen. Det blev dock inget genomslag för åtgärder där.

Först 1979 kunde den första europeiska konventionen om att minska långväga luftföroreningar träda i kraft. Under denna konvention förhandlades sedan flera protokoll fram, först om minskning av svavelutsläpp och sedan om kväveoxider och marknära ozon. I korridorerna vankade miljörörelsens kunnige lobbyist Christer Ågren, som aktivt hjälpte till att ena Europas länder i dessa frågor. Han är ännu verksam vid Airclilm, den svenska miljörörelsens ge-mensamma sekretariat för luftföroreningar.

Sedan konventionen trädde i kraft för 35 år sedan har utsläppen av försurande ämnen minskat kraftigt i Europa och naturen har delvis börjat återhämta sig. Men storskalig sjökalkning är fortfarande nödvändigt. 

Anders Friström

Vi tackar Brodde Almer som hjälpte oss komma ihåg.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.