En halvtimme grönska om dan

KRÖNIKA * Anna Larsson Berke om naturintresse i Kanada

Artikel 2014-4

EFTER EN PROMENAD längs Ottawafloden ringer jag in mina observationer till pappa i Göteborg. Utrustad med en fågelbok och 70 års erfarenhet identifierar han fåglar på distans.

 – Det var nog en Sandhill Crane. 

Rätt igen! Hans naturintresse och nyfikenhet smittar av sig och numera kommer mina måttfullt naturintresserade vänner med suddiga mobilbilder:

 – Fråga din pappa vad det här är! 

Nybörjaren och experten kan dela med sig av sina observationer i ett intresse som går utöver nations-, kultur-, och språkgränser. Inför naturens under är vi alla lika.

 

I NORDAMERIKA orkar få lyssna till naturens klagan och inte ens kanadensare som älskar sin storslagna natur ser sambandet mellan livsstil och miljö. Allt oftare drabbas prärieprovinserna av översvämningar och i norr av skogsbränder. Den tinande permafrosten raserar hus och vägar. Men den konservativa regeringen lämnar Kyoto-avtalet, tillåter provborrning i Arktis, lägger ned forskningsanläggningar och anmäler EU till WTO för importförbud av kanadensisk asbest och tjärsandsolja. För att få bygga två nödvändiga pipelines genom Kanada och USA har regeringen ändrat lagen för miljökonsekvensutredningar och lagt miljarder på lobbyister i Bryssel och Washington. Samtidigt anklagar de sina motståndare för att ”underminera den demokratiska processen” och kallar miljöpartiets lobbyister i Washington för ”landsförrädare”.

Visionära företag och politiker finns också förstås. Vancouver jobbar på att bli världens mest miljövänliga stad 2030 – föregångaren Sverige nämns i måldokumentet. Staden Hamilton byter till solcellsdriven gatubelysning och i nordliga Labrador byggs kolonilotter i växthus för att minska lastbilstransporterna av grönsaker. Men den breda massan är än så länge tyst.

En av motkrafterna är zoologen och genetikern David Suzuki som i 40 år haft naturprogram på TV. Hans äldsta dotter Severn var vid 12 års ålder yngste talare på Agenda 21-konferensen i Rio och har gått i pappas fotsteg. Men det var när den yngre dottern Sarika tog avstånd från familjens miljöengagemang som han fick en tankeställare. Om hon blev deppig och handlingsförlamad, hur reagerade då andra? Han ändrade taktik. Nu jobbar han med projekt för att sprida naturintresse i första hand. Att bara vara ute i grönska en halvtimme om dan – cykla eller läsa en bok under ett träd. Att plantera växter på balkonger och i trädgårdar och på satellitkartan se hur gröna stråk kan växa fram genom stadsdelar. Att plantera mjölkört så att den nordamerikanska, unikt migrerande monarkfjärilen kan lägga larver. Enkelt och kravlöst.

 

JAG KÄNNER IGEN MIG i Sarika. Vi som är födda efter 1960 har hört om miljöhot hela våra liv och det känns deppigt. Men i Sverige växte miljöengagemanget fram ur unika folkrörelser som Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna. Min pappa, Erik Larsson, jobbade på Naturskyddsföreningen i 37 år – som chefredaktör för den här tidningen 1959-85. Visst jobbade han med att sätta fokus på miljöhot men ännu mer med handfasta, livsbejakande naturupplevelser som präglat mig och många andra. Medlemmarna, förr och nu, sprider den glädjen när de ringmärker fåglar, vaktar ägg, håller exkursioner, fotograferar, målar, reser och njuter av att betrakta sälar, fladdermöss paddor och tordyvlar. Naturen ger tillbaka kraften tusenfalt och miljöengagemanget blir en del, inte ett självändamål. Liknande föreningar finns här i Kanada så om de kan få med fler att se och njuta av naturen, kan de skydda den.

Anna Larsson Berke, f.d. feriejobbare på Naturskyddsföreningens kansli och numera frilansskribent i Kanada.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.