Ekbockarnas hemliga liv

En efter en dör jätteekarna av ålder, och deras invånare har ingenstans att ta vägen. Ju längre utarmningen av landskapet går, desto mer komplicerad blir vägen tillbaka. För den större ekbocken går vägen över murriga heltäckningsmattor, pincetter och plastbackar.

Artikel 2014-5 Anna Froster

Lamporna sprider ett dovt sken över heltäckningsmattan i det polska hotellrummet. En svartklädd man kommer in. Han lämnar över en stor väska till två andra män som öppnar den försiktigt och håller upp buckliga petflaskor mot ljuset.

 

De skär sönder flaskorna med kniv och ut kommer… svartglänsande skalbaggar med långa antenner. Stelbenta svarta varelser vandrar runt på den mjuka mattan. De är över en decimeter långa med antennerna, som om man hade tagit vanliga skalbaggar och förstorat dem till leksaker. Eller märkliga vandrande accessoarer, väl kamouflerade när de klättrar på den svartklädda mannens skjorta.

Den yngre av de tre männen öppnar en grå fyrkantig kylväska, fylld med tomma pizzasalladsburkar av den större modellen. Där plockar han ner baggarna, en och en.

Det kunde ha varit en maffiauppgörelse men det är svensk naturvård 2014.

– I det här hotellrummet finns ungefär lika många vuxna större ekbockar just nu som det finns i hela Sverige, konstaterar en av männen som tog emot väskan. Han heter Jonas Hedin och arbetar på länsstyrelsen i Kalmar. Han är också författare till Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för att rädda denna akut hotade skalbagge.

Den yngre av männen, Jimmy Helgesson, kommer från Nordens ark i Bohuslän. Han lägger små bomullstussar i varje plastburk. De är doppade i nektarlösning och ekbockarna suger njutningsfullt in den söta saften som egentligen är gjord för kolibrier. Det är ont om skalbaggsmat på marknaden. Ingen har någonsin fött upp större ekbock storskaligt. Förrän nu.

Jimmys grå kylväska kommer att följa med honom hem till Nordens ark, där de här hannarna och honorna ska bli avelsdjur. Inifrån burkarna pratar ekbockarna med gnissliga, gnyende röster. Här får de stanna här ett par nätter medan Jonas och Jimmy fångar in fler baggar. Den svartklädda mannen har varit ute två kvällar i förväg för att hjälpa dem. Han heter Jerzy Gutowski och är polsk professor i zoologi.

 

MEN HUR BÖRJADE allt detta? Varför kuskar svenska statliga tjänstemän omkring i Polen och samlar in skalbaggar?

Kanske kan man säga att historien började 1829, när riksdagen hävde förbudet mot att avverka ekar. Miljontals trädjättar föll för yxan. Fortfarande i dag försvinner många av de gamla överlevarna när hagmarker växer igen och granplanteringar sluter sig kring dem.

Här och där står de kvar. Grovbarkiga åldringar, var och en ett eget rike där så många som 1 500 olika arter av djur, växter och svampar kan leva. Men om deras knotiga kungadöme plötsligt faller i en höststorm är det svårt att hitta ett nytt. Så är det i den större ekbockens sista kända tillflykt i Sverige, Halltorps hage på Öland. Här har några av ekarna stått stadigt sedan digerdöden på 1300-talet, och ekbockarna har flugit mellan dem i skymningen varje sommar.

Men en efter en dukar ekjättarna under och nu finns bara ett tiotal träd kvar där den större ekbocken kan föröka sig. Visserligen finns enstaka stora ekar några hundra meter bort, men så långt flyger ekbockarna sällan. De anpassade sig till ett slättlandskap efter istiden där det fanns gott om ek, där uroxar betade och där åarna svämmade över om våren.

Det är det här landskapet som Naturvårdsverket vill bevara en liten del av. Och då är den större ekbocken viktig eftersom få andra har käkar starka nog att gnaga sig fram med genom friskt ekträ. Efter dem blir breda tunnlar kvar där många andra av ekrikets invånare kan leva.

 

ALLT DET HÄR GÅR LÄTTARE att förstå när vi lämnar hotellet och åker ut till Rogalins eklandskap, i centrala Polen. Fläderblommor lyser vita i skymningen och sommargyllingen sjunger med honungslen röst. Glest utspridda på grässlätten står jätteekarna, ensamma som skulpturer på en gigantisk utställning. Var och en är ett eget konstverk som man skulle kunna gå runt och betrakta länge. Nicka som en erfaren konstkritiker när man plötsligt inser hur skrovlig en ek kan bli om den får tid på sig. Fårorna är så djupa att man kan stoppa in hela handen i dem. Inuti flera av de ihåliga ekarna sitter tavlor med ikoner och små blombuketter. I Rogalin finns 1 400 monumentala ekar, som de kallas här. Bebodda av svart stork och mellanspett, fåglar som för länge sedan har lämnat Sverige.

Snart blir vi kanske övergivna också av den större ekbocken, om inte det här sällskapet lyckas med sitt uppdrag: Att samla in ekbockar, lära sig föda upp dem och sedan plantera ut arten i de isolerade svenska ekområden som fortfarande finns kvar.

 

DET ÄR JUST NU I skymningen som ekbockarna lämnar sina trygga hem i ekarnas inre. De kravlar omkring bland grenarna för att sända ut doftsignaler och hitta varandra. Jonas, Jimmy och Jerzy är utrustade med långa käppar, lakan och ficklampor. Ljuskäglorna irrar uppför mörka, skrovliga stammar.

– De sitter ofta frustrerande högt upp. Vi har till och med stått på varandras axlar ibland med käpparna, säger Jonas. Så ropar han till:

– Där är en, har du ett lakan, Jimmy?

Jimmy står redan som ett spöke med lakanet uppsträckt framför sig, lysande vitt i dunklet. Eken är nästan död med några få grenar spretande mot himlen som skräckfilmsfingrar. En fladdermus blixtrar förbi.

Jonas sträcker upp sin sex meter långa käpp och Jimmy breder ut lakanet på marken. Så ligger baggen där, sprattlande på rygg. En hanne med långa styva antenner. Den gnyr och biter sig fast i min tumme. Sedan hänger den kvar där som en häftapparat. Människoskinn är ingenting för den som är van att gnaga sig fram i det hårdaste av alla trädslag. Jag ser framför mig hur den kommer att urholka mig som en ek, men Jonas förklarar att den släpper om jag bara lossar greppet om den. Sedan sitter ekbocken lugnt, en vibrerande kropp i som fyller hela handen. Antennerna är längre än mitt långfinger.

 

DEN SVARTGLÄNSANDE varelsen får ett nytt hem i en plastflaska och sökandet fortsätter, från träd till träd. Nästa är en grånad ekstubbe med ett gammalt storkbo på toppen. Stammen är perforerad av ekbockarnas utflygningshål. I varje hål har en bagge sett dagens ljus för första gången och provat sina vingar efter flera års liv helt i mörker inne i ekveden.

Gölgrodor och ätliga grodor håller konsert i bakgrunden. Den ringlande Wartafloden svämmar över fälten varje vår och det är därför ekarna står här. Få andra träd klarar att bli dränkta så länge som eken. Västerhimlen är fortfarande lite röd men skogshorisonten är svart. Bävrar slår med svansen i floden. Lysmaskar glimmar längs stigen.

Några månader senare besöker vi baggarna igen. Deras nya hem på Nordens ark ser ut som ett litet arkivrum, med vita nätkorgar, brickor och terrarier längs alla väggar. Här funderar Jimmy Helgesson på vad som egentligen händer djupt inne i ekstammarna och försöker efterlikna det så gott han kan.

I genomskinliga Ikea-backar kravlar ekbockarna omkring på grova vedträn. När de kom hit från Polen satt de stilla en stund och varvade ner, berättar Jimmy. Sedan började de gnaga på sina päronbitar och para sig varje kväll.

Efter parningen stoppar honan in sina ägg djupt i barken. Jimmy tar ut vedbitarna och plockar fram äggen med pincett. De liknar sesamfrön och det är inget lätt jobb att få fram dem ur veden men Jimmy börjar ha rutin efter tre år.

– I början var det väldigt svårt, jag visste inte vad jag letade efter, ingen har ju gjort det här förut. Och honan har en magisk förmåga att sticka in sitt äggläggningsrör djupt in i barken.

Äggen får ligga i snusdosestora skålar tills de kläcks som larver. Då hamnar de i lunchlådor med färskt ekspån, blandat med bananflugemat. När rummet blir tyst knarrar det och knäpper ur lådorna. Det är larverna som tuggar ekträ. I sakta mak äter de sig fram och blir tjockare och tjockare. De äldre är gulvita korvar med bilringar som Michelingubbar.

– Här ser du en larv som ligger stilla, säger och pekar Jimmy. Den har ätit tillräckligt, då lägger den sig och väntar på att bli puppa, så den ska jag flytta i dag.

Att vara vårdnadshavare för 700 skalbaggslarver är ingen semester, det är mer än ett halvtidsjobb för Jimmy.

– När man säger att man jobbar på Nordens ark så frågar folk ”jaha, matar du tigrarna?”, men då får jag säga ”nej, jag matar ekbockarna”.

 

HAN DRAR UT EN LÅDA med puppor. Där ligger de på rygg som gulvita mumier, med antennerna korslagda över bröstet. Eller, skalet kring antennerna, för allt man ser nu är skalet som följer deras framtida konturer. Så ligger de i ungefär en månad tills de färdiga baggarna kläcks.

– Här är en som har kläckts i natt så den är pinfärsk, glänsande brun. Nu ska den få invintra, så blir den svart sedan.

Att ekbockarna behöver uppleva en vinter som vuxna är en helt ny lärdom. En av alla vuxna baggar fick följa med pupporna till dvalningsrummet av en slump, och bara han blev lika svart och frisk som de vilda ekbockarna. Här sitter han nu i all sin glans, och parar sig med en vildfångad hona.

– Hanne 120512. Du ser, han är ju jättefin, säger Jimmy med stolt föräldraröst.

Honan är den första ekbocken i världshistorien som har en inomhusavlad partner. Om de här två blir föräldrar har projektet knäckt en av hemligheterna från jätteekarnas inre. Då kan några djur från Halltorps hage få komma hit och lägga ägg. Deras avkomma ska sedan sättas ut i lämpliga ekområden, där de har större livsutrymme och där länsstyrelsen har sett till att det finns unga ekar som en dag kan bli tronföljare.

 

UTANFÖR FÖNSTRET STÅR burar med grönfläckig padda. I rummet mittemot bor tropiska vattensköldpaddor och vägg i vägg ligger matningsrummet för pilgrimsfalksungar. Så här sent på säsongen har alla ungar lämnat rummet, men kläckningsmaskiner och gula plastbackar står kvar, där de små falkarna brukar ligga och vänta på mat från sina skötare. 

Pilgrimsfalksprojektet är nästan avslutat. Falkarna har kommit tillbaka från utrotningens brant och klarar sig själva.

 

Nu är naturvården redo att ta klivet in i en mindre värld, och försöka förstå något ännu större.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.