I resterna av regnskogen

Regnskogen, floden och småskaligt jordbruk. Urfolken i Borneos inland har levt nära naturen i årtusenden. Nu kämpar de för att få behålla rätten till sina traditionella marker, annars kan de inte överleva och världen förlorar värdefull regnskog.

Artikel 2014-5 Carl-Axel Fall

Första synintrycken när vi rullar in i byn svider lite i ögonen. Husen som är byggda på manshöga stolpar är synnerligen enkla, omålade, trappsteg och staket lutar åt alla håll. Kläder på tork, stora regntunnor i blå plast. Hundar, hönor och kor överallt. Nyfikna blickar från barn.

Vi hinner knappt hiva in vår packning i skydd förrän vår värd från byn, en leende man i 25-årsåldern, ber oss ta plats i byns jeep.

– Please, take place!

Killen heter Wilson, han är kortväxt men ser stark och smidig ut som en liten björn. På flaket trängs byns två ledande talespersoner som ser ut att vara i 50+åldern, och byns schaman, en man i rejäla Ray-Ban glasögonbågar. 

Nu gäller det att hinna med turen innan mörkret kommer. Skymningen faller snabbt här. Vi skumpar sakta fram på byns enkla skogsvägar, men också på vägar som det stora bolaget Borneon Timber byggt.

Vägarna är den globala ekonomins tentakler in i urfolksvärlden. De stora bolagen med kontor i Västmalaysia vill åt skogen. Vägen är nyckeln. Vägen gör det möjligt att frakta in timmerbilar och avverkare in i regnskogen, hugga och få bra betalt för de värdefulla trädslagen, därefter låta bulldozers terrassera marken som planteras med oljepalmer eller gummiträd och som ger bolagen ännu mera pengar.  

Vardagen för människorna i Borneos inlandsbyar handlar inte om att betala räkningar för boende, försäkringar eller bilar. I dag betalar de kanske lite för el till nakna glödlampor, men maten finns i regnskogen och i floden. Husen är egna självbyggen. De driver också småskaligt jordbruk, framför allt svedjejordbruk för bergsris, men också mindre odlingar av bananer, majs, tapioka och även gummiträd och oljepalmer.

Urfolken motsvarar nästan en tredjedel av Sabahs befolkning. Borneos inland var i princip orört fram till mitten av 70-talet. Då kom vägarna, och de blir bara fler och fler. 

Vår jeep tar sig fram på markerna runt byn Alab Lanas, en by som ligger långt från kusten. 

Matawas Duyuk är en av byns talesmän, han har gått på kurser hos Pacos Trust, organisationen för urfolk som Naturskyddsföreningen stöder och som organiserar vår resa. När jeepen stannat på en stor gummiträdsplantage som ligger på bolagets mark tar han tag i mig och säger med stort allvar:

– Vi har bara en tårtbit av vår ursprungliga mark kvar. Hur ska vi kunna överleva utan vår mark. Våra familjer växer, vi behöver regnskogen för att leva och vi vill bruka jorden som vi alltid har gjort. 

Vi tittar på Borneon Timbers gränsskyltar. Byns invånare får inte röra sig på bolagets mark, men gör det ofta ändå. Det har hänt att de blivit bortmotade av polis, men konflikten mellan urfolk och bolag förs mest på andra håll.

Vi åker efter ett tag upp på en hög bergsrygg och ser ut över den frodiga regnskogen i dalen. Det är grönska från marken och upp till 50 meters höjd där de stora trädkronorna breder ut sig. Borneos regnskog är flödande rik på arter och liv. Men det är också här som regnskogen snabbast faller. 

 

NU GÅR BERGSRYGGARNA i horisonten in i ett blått dis. Det doftar av varm skog och lätena är många. Mitt i skymningen genljuder luften av ett kusligt brandalarm. Det är kvällscikadan som larmar. Regnskogens starkaste djurljud kommer från en insekt.

Det är den här skogen som de 600 byborna i Alab Lanas behöver för att klara sig. De vet var de viktiga träden med frukter och honung finns, de vet var träden vars bark är en god sallad växer, de vet hur man lyckas jaga vildkattor och vildsvin. De vet vilka slänter som kan svedjas.

– Utan naturen finns det ingen framtid för kommande generationer. Får vi bara tillgång till vårt land kan vi leva vidare. Land is life, säger Matawas Duyuk.

 

PACOS TRUST har sedan länge anlitat jurister för att föra byns kamp för sin mark i domstol. Den juridiska processen har pågått i huvudstaden i tio år och den lär pågå ett bra tag till. Borneon Timber är en riktigt svår motståndare, företaget har djupa känningar inom regeringen och myndigheter och ger Malaysia en ökad BNP.

- Vi måste vinna i rätten annars blir vi flyktingar i vårt eget land. Vi har inget annat val än att fortsätta vår kamp, säger Malawas och kramar sitt jaktspjut. 

Under vår resa i Borneo besöker vi en handfull byar, eller kampungs som de kallas. Alla hotas av exploateringsintressen av olika slag. Byn Maliau i Tongod-distriktet är tillsammans med sex andra byar indragna i en stor rättstvist emot ett inflytelserikt storbolag, Hap Seng. Bolaget anser sig äga skogen i deras distrikt och vill etablera palmoljeplantager. Tvisten inleddes 2002, nu är den uppe i andra instans.

I byn Rumantai handlar en rättstvist om en privatperson som anser sig äga en större del av byns traditionella marker. Domstolen dömde först att byn och exploatören skulle dela lika, men byborna invände med tunga argument. Man väntar nu på besök av en tjänsteman från landsbygdsdepartementet, men någon sådan har inte kommit. Advokater från Pacos är redo att driva frågan vidare.

Kommer Alab Lanas och de andra hotade byarna kunna växa och utvecklas? Kommer de lyckas att skydda regnskogen i reservat som de vill? 

Pacos Trust har genomdrivit stora förbättringar för fisket. Det så kallade Tagal-systemet bygger på att floden indelas i zoner. I en zon är allt fiske förbjudet. I andra får byborna fiska vid enstaka tillfällen eller för särskilt behövande. I någon zon är fisket öppet.

Skulle en bybo tjuvfiska drabbas han av en byrättegång som kan sluta i ett offer av exempelvis en buffel till byn. Ta-gal-systemet har räddat många fiskbestånd och det efterfrågas av byar som ännu inte har det. Vi kunde se att skyddade flodsträckor bokstavligen kokade av fisk.  

Men en räddad flodsträcka kan istället drabbas av svår grumling på grund av skogsavverkningar uppströms.

 

MÄNNISKORNA i byarna står i dag med ena benet tryggt i den gamla regnskogskulturen och det andra mer trevande i globalsamhället. 

I byn Maliau får vi bo hemma hos Robert Darinsuk. Han är framgångsrik bonde i 40-årsåldern och därtill en ganska känd sångartist. Vi ser på hans videofilmer där han framför traditionella sånger till elgitarr och rockbetonade rytmer.

Han poängterar att urfolken är samarbetsinriktade. Kulturen är naturinriktad.

- Vi lever lite laid-back. Det har vi alltid gjort, men nu blir det bara tuffare för oss. Det var bättre här för 25 år sedan. Då hade vi regnskogen att växa i. Skulle världen drabbas av en katastrof skulle vi alltid överleva i skogen. Regnskogen är vår trygghet.

När vi senare träffar Anne Lasimbang, ledare för Pacos Trust i huvudstaden ställer vi frågan om det verkligen var bättre förr?

– Jo, vi tycker som byborna. Förr hade vi inte vägar eller el, men miljön var intakt, floden var ren, skogen fanns kvar och den gav oss mat. Skogen är urfolkens kylskåp, men med avskogningen och oljepalmplantagerna är skogen nu förstörd. Vid odling av oljepalmerna används bekämpningsmedel som förgiftar floden.  

Hon menar att urfolkens rätt till marken är förutsättningen för utveckling. Sedan måste urfolken så sakta kunna hitta en förening mellan traditionerna och den globala kulturen. 

- Urfolken har unika kunskaper om naturen som kan utvecklas bland annat till hållbara småskaliga jordbruk. Det finns också möjligheter till ekologisk oljepalmsodling och att erbjuda turister spännande boenden, så kallade home-stay.

 

URFOLKENS KULTUR bygger på stora familjer. 10-12 barn är ingalunda ovanligt. Den sjungande bonden Robert i Maliau har 6 barn.

– Hittills, det blir säkert fler. 

Han är mycket tydlig på att alla barnen ska stanna kvar i byn. 

– Okey om de går i skola i stan men det är här de hör hemma. Förr eller senare ska alla tillbaks till byn, säger han.

På morgonen, innan vi lämnar familjens hus, knackar 16-åriga dottern Angelina på min dörr. Hon inleder trevande ett samtal på engelska som slutar med att hon berättar att hon ”kommer att åka utomlands för att studera”.

– Jag är inte dum i huvudet. Jag kan komma hit någon gång, men inte bo här. 

Vad väntar denna 16-åring? Klarar hon en sådan resa? Vad är bäst för byn? För skogen? Och för världen? 

Förening förmedlar bistånd

Naturskyddsföreningen samarbetar sedan 1998 med organisationen Pacos Trust i delstaten Sabah på malaysiska delen av Borneo. Pacos Trust organiserar urfolk i byar. Allra viktigast är stödet till byarnas rätt till sina traditionella markområden. 

Pacos Trust stödjer i dag 125 byar. Där bor cirka 40 000 människor. Man står för undervisning i 22 förskolor och har totalt cirka 60 personer anställda eller knutna till organisationen. Naturskyddsföreningen förmedlar ett SIDA-bistånd på 750 000 kr under åren 2014-15 till organisationen. 

Pacos finansieras i övrigt mest av mediebolag och företag som vill visa socialt ansvar, men är i ständigt behov av mer pengar. Det finns inget som helst stöd från landets regering eller myndigheter. 

– Vårt arbete är inte så lätt. Det tar tid att bygga förtroende ute i byarna för att vi ska nå ut med kunskap om deras rättigheter. Det finns ofta många idéer i en by, vi måste få alla att samsas. Man ska veta att det på Borneo finns 39 etniska minoriteter och att man ofta talar helt olika språk i byarna, säger Anne Lasimbang, som själv kommer från en by och är ordförande och skapare av Pacos Trust.

Pacos arbetar övergripande med att stärka urfolkens kultur, ge självkänsla. En av de viktigaste insatserna är att få till förskolor för barnen. Med förberedande undervisning där kan barnen senare bättre klara den vanliga skolan.

Anne Lasimbang, som själv utbildats i England, ser ett dilemma med högre utbildning för byarna.

– Unga människor i byar som ligger långt bort får ett svårt val. Barn som flyttar från byn för att gå i högskolor riskerar att hamna i utanförskap och trassel i storstaden. Vår strategi är att ge urfolken en stärkt identitet som bygger på urfolkens gamla grundvärden. Har de den kan man lättare klara framtidens utmaningar var man än hamnar.

– Världen har många problem i dag, förstörd miljö och klimathot. Men urfolken har mycket att lära världen, inte minst hur man lever i harmoni med naturen. 

Marktvister i rätten

En stor del av Pacos Trusts arbete handlar om att driva rättsprocesser för urfolkens räkning. Pacos Trust har via sina advokater vunnit en del av dessa, men förlorat fler. Denna höst pågår en omfattande process där sju byar gått samman (bland annat byn Maliau) emot ett stort skogsbolag. Urfolken förlorade efter fyra års rättegång i första instans. Sedan 2010 drivs processen i näst högsta instans. Advokat Kong Hong Ming (bilden) driver ärendet. Han har hållit på med detta i 12 år och räknar med att det tar ytterligare ett och ett halvt år.

– Skulle vi förlora också denna gång har vi möjlighet att överklaga till nästa instans. Det kommer vi göra i så fall. Vi ger inte upp, säger han.

Många vittnen från byarna hörs. Det handlar om att urfolken ska kunna visa att de funnits på plats länge. De behöver visa upp planterade fruktträd, gravar och rituella platser med lång historia.

Varje dag rätten jobbar samlas människor från byarna för att följa förhandlingarna och för att stödja sina vittnen. Under senare tid har rättegångarna allt oftare bevakats av de stora dagstidningarna.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.