I Jan Lindblads fotspår

Den svenske naturfilmaren Jan Lindblad förstod tidigt det unika med Guyana. Han såg en orörd uråldrig regnskog och ville filma allt. Nu, fyrtio år senare, brottas Guyana med alltifrån kinesiska skövlare till kanadensiska gruvbolag. Sveriges Natur reste i Lindblads fotspår och fann Iwokrama – ett av världens främsta regnskogsreservat.

Att huvudvägen genom Guayana är en endast två meter bred grusväg har skyddat regnskogen från skövling.

Foto:

Anders Kristensson
Artikel 2015-1 Henrik Brandão Jönsson

 foto Anders Kristensson

NÄR DE SPANSKA och portugisiska kungahusen delat upp Sydamerika mellan sig fanns det ett hörn kvar mellan Orinocoflodens och Amazonasflodens mynningar som ingen ville lägga beslag på. Regionen kallades Guayana – vattnens land – och var inte särskilt attraktiv. Djungeln var tät, floderna svämmade över och det fanns få naturliga hamnar. Kuststräckan var gyttjig och långgrund. Engelsmän, holländare och fransmän tävlade ändå om den sista sydamerikanska spillran och koloniserade regionen på 1700-talet. Den största kakan tog England, den näst största grep Holland och den sista biten hamnade i franska händer.

Jan Lindblad kom till Brittiska Guyana efter att ha bott på Trinidad i Karibien under långa perioder och gjort en film om den röda ibisfågeln. Han drogs till djurlivet i mangroveträsken och gillade denna oupptäckta flik av världen som få andra naturfilmare gett någon uppmärksamhet.

– Jan hade alltid sitt basläger på Trinidad. Det var härifrån som han åkte till Surinam och Guyana, berättar Herman Elliot för Sveriges Natur.

Han var Lindblads guide på Trinidad och tillsammans gjorde de tv-filmerna I Trinidads regnskogar (1966), Med Jan Lindblad i Sydamerika (1970) och De röda fåglarnas öar (1973), samt tv-serien Guayana – vattnens land (1975). Under sina resor till Guyana levde den svenske naturfilmaren med ursprungsbefolkningen i Kanukubergen och skrev boken Guayana – Ett tropiskt vildmarksrike som blev en klassiker i de svenska folkhemmen. Jag undrar om Herman Elliot har kvar kontakten till guiden som jobbade med Jan Lindblad i Guyana. Han tänker efter.

– Den enda jag kommer ihåg var Lawrence van Siterma. Han bodde på Waterloo Street i Georgetown.

 

GUAYANA är det enda land i Sydamerika som har engelska som första språk och det enda land på kontinenten, förutom Surinam, som kör med vänstertrafik. Nästan hälften av befolkningen kommer från Indien och var tjänstefolk åt britterna när Guyana var en koloni. När landet blev självständigt från Storbritannien 1966 övertog indierna engelsmännens position och den svarta befolkningen, som härstammade från afrikanska slavar, blev tjänstefolk åt indierna.

Att svarta inte har en chans att få ett välbetalt jobb i dagens Guyana gör att stora delar av den afroguyanska befolk-ningen migrerar. Många får jobb i New York, Toronto eller London, vilket gör att det i dag bor fler guyananer utomlands än i Guyana. Varje år minskar invånarantalet med några tusen och trots att landet till ytan är stort som Storbritannien bor här inte fler än 735 000. Att folk tvingas lämna sitt land är en tragedi, men för regnskogen är det utmärkt. Påverkan på naturen blir mindre.

Det första vi gör när vi checkat in på hotellet i huvudstaden Georgetown är att bläddra i telefonkatalogen. Vi slår på van Siterma, guiden som Lindblad använde sig av under sina resor i Guyana, och finner sju familjer med samma efternamn, men bara en familj på Waterloo Street. Vi slår numret och en dam svarar. Vi undrar om vi har kommit till Lawrence van Siterma.

– Oh, my God! Has something happened to him!? We haven’t heard from him for years, svarar damen.

Tio år efter det att Lawrence van Siterma guidade Jan Lindblad i Guyanas djungel flyttade han till USA och har inte längre kontakt med sina kusiner på Waterloo Street. Damen vet inte ens var i USA hennes kusin bor. Vår resa i Jan Lindblads fotspår får en snöplig början. Vi väljer i stället att utgå från hans böcker och filmer.

 

EN AV DE PLATSER som Lindblad besökte i Guyana var Kaieteurfallen som ligger fem dagars flod- och vandringsresa in i djungeln. Att flyga går betydligt snabbare. Små propellerplan med upp till sju passagerare når fallen på 45 minuter. Vi köper varsin biljett och flyger över den täta regnskogen som ser ut som ett gigantiskt broccolifält från ovan. Olika nyanser av grönt blommar upp under oss och det finns inte ett tecken på mänskligt liv så långt ögat når. Först när vi närmar oss Essequibofloden, den tredje bredaste floden i Sydamerika, får vi syn på vad människan ställt till med.

En av världens största guldgruvor ligger övergiven under oss. Det var här som Guyanas värsta naturkatastrof inträffade den 19 augusti 1995 då en av dammarna i den kanadensiska guldgruvan brast och 500 miljoner liter vatten med cyanid och kvicksilver rann ut i Essequibofloden. Presidenten förklarade en 8 mil lång katastrofzon längs floden och staten stämde det kanadensiska gruvbolaget på 15 miljarder kronor. Efter en tioårig rättsprocess friade dock domstolen Omai Gold Mines och menade att det inte fanns några bevis på hur mycket fisk som utsläppet dödat. Den guyanska staten dömdes att betala det kanadensiska gruvbolagets rättegångskostnader och än i dag är det ingen som städat upp i området.

Det känns sorgligt att flyga över. Den gröna regnskogen har blivit till en sönderbränd vit sand där inget växer. Det giftiga vattnet i dammarna är uppblandat med regnvatten och vägarna, som gruvbolaget anlade, leder inte längre någonstans. Här kommer aldrig mer något att växa. Marken är död.

En kvart senare blir vi gladare när vi ser en djup dalgång som karvats ut i den grönklädda högplatån. Piloten flyger så nära han kan och i andra änden syns det halvmånformade Kaieteurfallet som dundrar 226 meter ned i en mossklädd gryta. Från luften ser fallet ut som om det vore en förlaga till Fantomens dödskallegrotta. Det är fyra gånger så högt som Niagarafallet och ligger så vackert att man får nypa sig i armen. När engelsmännen kom hit första gången förstod de att de kommit till en unik plats och skapade Sydamerikas första nationalpark, Kaieteur National Park, 1929.

Piloten går ned för landning och trots att det är söndag är det bara vi som är här i dag.

– Vi söker inte massturism. Vi tar bara emot ett par propellerplan om dagen, säger naturvårdaren Paul.

Han tar oss till kanten av vattenfallet och jag förvånas över att det inte finns några räcken. Rakt nedanför mig stupar det över 200 meter.

– Det ska kännas att man är mitt i naturen. Hade vi byggt ett trädäck med stängsel hade det förtagit känslan, säger naturvårdaren.

Den vågade inställningen gör att min fotografkollega kan ta samma bild av vattenfallet som Jan Lindblad tog när han var här för 45 år sedan. Inget har förändrats.

 

NÄSTA ANHALT blir den vackra Rupununislätten som tidigare var makushifolkets hemtrakter. Sedan flera hundra år tillbaka är det nu hem åt patamonafolket som rör sig i gränslandet mellan Guyana, Venezuela och Brasilien. Patamonafolket är näst intill självförsörjande och lever på sin boskap och sina odlingar. Vårt lilla propellerplan går ned för landning på ett öde fält i närheten av en av dess byar. Här ligger Orinduikfallen som Jan Lindblad också fascinerades av. Fallet är format som en trappa över rödlätt ädelsten och är det bästa stället att bada på i Rupununi.

Guyanas regnskog är ett av de sista stora urskogsområderna på vår planet som ännu är orört. Det unika med regnskogen är att den växer på väldigt näringsfattig mark. I Guyanas fall består jordmånen av ett tjockt sandlager som inte ens har tillräckligt med näring för gräs att växa. Att landet ändå är täckt till 80 procent av regnskog beror på skogens eget kretslopp. Fallna löv tas snabbt om hand av olika nedbrytare och näringen återförs via rötterna till träden. Om man bryter detta unika kretslopp kan  skogen inte växa. Solen bränner marken till sand.

Jan Lindblad var väl medveten om regnskogens förutsättningar och gjorde allt för att ta död på myten om djungelns växtkraft. »Ett en gång blottat lager jord av bara en kvadratkilometers yta hämtar sig inte. Snart är all näring bortspolad av häftiga regn och jorden död och spröd av den otroligt starka och ofiltrerade solstrålningen«, skriver han i Guayana – Ett tropiskt vildmarksrike.

Bryan Allicock är 57 år och tillhör makushifolket. Han är en av de utvalda personerna som ingår i ett norskt biståndsprojekt som syftar till en förbättrad övervakning av regnskogen i Guyana. Projektet startades för några år sedan och heter Community Monitoring, Reporting and Verification (CMRV). Tanken är att de som bor i regnskogen ska övervaka och anmäla vad de ser till myndigheterna i Georgetown.

Allicock kör längs den gropiga huvudvägen som löper genom hela Guyana. Grönskan äter sig in från båda sidor och på sina håll är grusvägen bara någon meter bred. Slitna stockar över vattendragen tvingar chauffören att sikta rätt och aktsamt rulla över. För landets befolkning är den dåliga huvudvägen en plåga, men för regnskogen är den perfekt. Tack vare grusvägens dåliga skick ser skogen mer eller mindre likadan ut som den gjorde när Jan Lindblad färdades här på 1970-talet.

Längre fram har ett skyfall sköljt bort en bit av vägen och tvingar oss ut i terrängen. Allicock berättar att den brasilianska staten vill asfaltera vägen för att den ska kunna få ut sina råvaror från Amazonas. Från djungelmetropolen Manaus, med 2,2 miljoner invånare, är det inte mer än hundra mil till Atlanthamnen i Georgetown. Att frakta ut råvarorna denna väg är betydligt snabbare än att använda den långsamma Amazonfloden.

– Brasilien har lovat att betala för allt. Det värsta är att vår regering har gått med på det. Vägen kommer att asfalteras och öppna för skövling, säger Bryan Allicock och skakar på huvudet.

 

NÄR ENGELSMÄNNEN erövrade Guyana på 1700-talet tvingades makushifolket att fly in till ett svåråtkomligt område i hjärtat av regnskogen. De döpte området till Iwokrama, vilket betyder »tillflyktsort«, och lärde sig att leva på vad skogen gav. I dag har området blivit en av världens mest framgångsrika forskningsstationer. Varje år tar Iwokrama International Centre emot hundratals forskare från hela världen.

När vi når grindarna till vägen som löper genom det skyddade naturreservatet kollar vakten genom vår packning på flaket och frågar vart vi ska. Guldfebern i landet har gjort att vakterna är på alerten. Jeepar försöker ta sig in med dieselgeneratorer, vattenpumpar och kvicksilver för att kunna utvinna guld i det orörda reservatet. På mindre än en vecka kan guldgrävarna förstöra flera hektar urskog. Ett annat hot är det kinesiska skogsbolaget Bai Shan Lin som nyligen köpt rätten att avverka en del av urskogen utanför reservatet. Det har gjort att Norge hotar att avbryta sitt klimatprojekt. Norge betalar den guyanska staten 258 miljoner kronor om året för att inte hugga ned sin regnskog.

– Jag träffade miljöministern i Georgetown för någon månad sedan och hälsade honom att norrmännen kanske backar ur. Vet du vad han svarade? säger Bryan Allicock.

»Det vi förlorar på Norge tar vi igen på Kina.«

Chauffören tar sig för pannan.

– De tänker så kortsiktigt. Om nu Norge vill betala oss för att låta skogen stå så ska vi väl utnyttja det. Det är världens bästa affär.

Det internationella forskningscentret i Iwokrama har skapats för att kunna studera regnskogens säregna kretslopp på plats och för att »främja ett hållbart och rättvist utnyttjande av skogen för att ge makushifolket ekologiska, ekonomiska och sociala fördelar«. Tanken är att reservatet ska bli ett bevis för att urfolken inte behöver flytta till städerna. De kan stanna kvar och försörja sig på det skogen ger.

– Vi vill visa att det går att hitta sätt att leva av en levande regnskog, säger Raquel Thomas.

Hon är Guyanas främsta biolog och hjärnan bakom Iwokrama.

– Vi testar oss fram på olika vägar och är inte ortodoxa. Vi står på fyra ben. Forskning, ekoturism, hållbar timmeravverkning och syreproduktion, säger hon och viftar undan en mygga i forskningscentrets restaurang.

Iwokramareservatet är stort som Skåne och Småland och inrättades 1996 i en unik satsning. Reservatet är skapat av Samväldet, en mellanstatlig organisation med 53 självständiga länder, varav de flesta tillhört det brittiska imperiet. Det gör att oavsett vad regeringen i Guyana får för sig att göra har reservatet internationellt skydd under bland andra regeringarna i Ottawa, London och Canberra.

– Prins Charles är vår hedersmedlem. Ingen kan röra oss, säger Raquel Thomas och skrattar.

Hon har precis tagit emot en grupp med 60 studenter från universitetet i Lancashire i England och ska hålla en kurs i ekologisk hållbarhet för dem. Eleverna ska även genomföra expeditioner i reservatet och sova i hängmatta i regnskogen. Varje år håller ett universitet i Florida en månadslång kurs för sina elever här och nyligen har Iwokrama tecknat ett kontrakt med ett universitet i Belgien. Nu jagar ledningen fler högskolor i Europa som vill inleda samarbete med Iwokrama.

– För oss är det en förmån att få komma hit och lära oss. Att alla har engelska som modersmål gör det bara så mycket enklare, säger Kevin Butt, doktor i ekologi vid universitetet i Lancashire.

Även allmänheten kan besöka Iwokrama. För några år sedan byggdes hotellet River Lodge som består av fyra stora bungalower som placerats där Essequibofloden gör en krök. Här bor ekoturister från hela världen och guidas i skogen av makushifolk.

För att öka familjernas möjligheter att försörja sig tog ledningen i år ett kontroversiellt beslut om att tillåta makushifolket att avverka en del av skogen för försäljning till byggindustrin. Naturvårdarna har mutat in reservatet i rutor och varje år får familjerna gallra ut högst en tiondel av träden i en ruta. Året efter gallras nästa ruta. Att det kommer att ta 40 år innan alla rutorna i Iwokrama är gallrade gör att träden sedan länge hunnit växa upp igen i den första rutan.

– Vi vill inte att regnskogen ska vara som ett museum. Skogen måste användas. Om vi inte kan visa att den går att leva av kommer värdet att minska och då kommer någon med säkerhet att skövla den, säger Raquel Thomas.

Hennes största oro är att regeringen sålt ut koncessioner till flera utländska gruvbolag som vill exploatera guldfyndigheterna i landet. Guldfebern har tvingat Iwokrama att bilda en djungelpatrull som ger sig ut på veckolånga vandringar för att jaga bort guldgrävare som tagit sig in i reservatet. I början skrattade guldgrävarna när patrullen dök upp. Guldgrävarna var beväpnade och lydde inte naturvårdarna. Numera följer en polisman med varje gång som kan gripa guldgrävarna på bar gärning.

– I förra veckan fick vi fast ett gäng på sex män som börjat utvinna guld. De hade till och med en egen kokerska med sig, berättar naturvårdaren Micah Davis, 23.

Förutom att guldgrävarna fördärvar marken med sitt kvicksilver skjuter de alla djur de möter.

– Många är stadsbor och är livrädda för kattdjuren. Ser de en jaguar så skjuter de den direkt. Andra dödar för att äta. Många guldgrävare överlever i skogen på apor och fåglar, berättar Micah Davis.

Några kilometer från forskningsstationen ligger makushibyn Fair View Village med 300 familjer. De flesta är självförsörjande och köper endast salt, socker och matolja. För några år sedan byggde kommunen en skola och en vårdcentral i byn.

– Vi har allt vi behöver. Vi saknar inget, säger Albertino Peter, 62.

Han är byns ledare och är inte rädd för att generationen som växer upp i Fair View Village ska lämna byn och aldrig komma tillbaka.

– Mina döttrar har alla studerat i Georgetown och kommit tillbaka för att bilda familj. Det finns en framtid här, säger han.

Att forskningscentrets restaurang köper bröd och fisk av familjerna hjälper till.

Albertino Peters enda oro är att någon ska hitta en stor guldfyndighet i reservatet och att ingen ska lyckas hålla tillbaka de krafterna.

– Guldgrävare är de värsta människorna jag mött. De har ingen heder. De dödar allt i sin väg, säger han.

 

NÅGRA DAGAR SENARE reser vi till den andra änden av reservatet där en annan av höjdpunkterna i Iwokrama gömmer sig. Vid Atta Lodge har det byggts en canopy walkway, en 100 meter lång repbro, som bundits 30 meter upp i luften. Från den hängande repbron går det att följa fågellivet i regnskogen från första parkett. Den bästa tiden att gå längs bron är i skymningen när de vilda fågelskockarna flyger fram över trädkronorna för att leta efter någonstans att sova. Deras läten blir som en regnskogsorkester och det är lätt att inse varför Jan Lindblad blev så förälskad i Guyana.

Förutom att Lindblad var Sveriges svar på David Attenborough var han vår tids främsta visselkonstnär. Han härmade fåglarnas läten och spelade in flera skivor. Tre år efter att han kom hem från Guyana gjorde han en instrumentalversion av den amerikanska folksången Shenandoah där han visslade melodin och härmade olika fågelarter. Låten blev en superhit och låg hela 54 veckor på Sveriges Radios Topplistan. Tio år senare, 1987, dog Jan Lindblad i Sri Lanka i sviterna av tropikfeber. Han blev bara 55 år gammal, men lämnade ett trettiotal filmer, böcker och skivor efter sig.

När jag ställer mig på repbron och ser ut över regnskogen i skymningsljuset känner jag att Lindblads gärning lever. Jag hör fåglarna han härmade och njuter av naturen som han försvarade. I slutordet till Guayana – Ett tropiskt vildmarksrike skriver Lindblad att han hoppas att boken ska »öka förståelsen för denna avlägsna, tjusande och ännu orörda del av vår jord som vi alla kan och bör hjälpa till att skydda«. Jag kan trösta honom med att trots alla faror är Iwokrama just den regnskogsdröm han alltid drömde om. 

Lyssnade på regndroppar

Jan Lindblad (1932-1987) var en svensk naturfilmare som fick Stora journalistpriset 1970. Han gjorde ett flertal filmer från Sydamerika och Indien, men blev också berömd för sin kamp mot att hålla djur i burfångenskap och för ett projekt där han lät två tigerungar växa upp i svensk natur.

För fyra år sedan arrangerades en filmfestival till Jan Lindblads ära på Konstfack i Stockholm. Konstnären Ingela Ihrman hyllade Lindblad genom att bland annat visa en sekvens ur en av naturfilmerna från Guyana där han brottas med en fem meter lång anakonda som nästan kramar ihjäl honom. Filmsnutten har blivit en hit på Youtube och har setts av över en kvarts miljon människor. bit.ly/lindblad-anaconda

 – Jan Lindblad kunde lyssna på hur regndroppar faller på olika lövverk. Man märker hans uppmärksamhet på det som kan verka obetydligt. Jag kan sakna hans närvaro i det som bara rusar förbi och måste skrika högt i dag, sade hon till DN inför filmfestivalen.

Nästan hälften lever under fattigdomsgränsen

Guyanas främsta uppgift som koloni i det brittiska imperiet var att producera socker. Även när landet blev självständigt 1966 fortsatte sockerberoendet. Storbritannien tvingade EU att ärva sockersubventionerna inom Samväldet och EU betalade varje år ett bidrag som uppgick till 8,7 procent av Guyanas bruttonationalprodukt. När WTO hävdade att sockersubventionerna skapade orättvisa i världshandeln slopades bidraget 2004 och Guyana förlorade sin främsta inkomst.

Sedan dess har Guyana försökt tjäna pengar på sina gynnsamma geologiska förutsättningar. Geologer uppskattar att det finns upp till 3 000 ton guld i marken, en av världens största guldfyndigheter, och många har försökt att gräva upp guldet. När guldpriset sköt i höjden efter finanskrisen i USA 2008 invaderades landet av flera internationella gruvbolag. Förra året exporterade Guyana guld till ett värde av 7,5 miljarder kronor, men det mesta av pengarna hamnar i politikers fickor.

Av Guyanas befolkning på 734 000 befinner sig 43 procent under fattigdomsgränsen, det vill säga två dollar om dagen. Av dem beräknas två tredjedelar vara extremt fattiga.

Ett försök görs nu att odla ris på markerna där sockerrören tidigare växte. Förra året slöts ett avtal om att producera 150 000 ton ris till Panama varje år och nyligen tecknades ett kontrakt om att exportera 120 000 ton ris om året till Afrika. En annan exportvara som blivit allt viktigare är vit sand. Under orkansäsongen i februari försvinner tonvis med vit sand från badstränderna på de karibiska öarna. För att turistdestinationerna inte ska förlora sina turister köper de varje år tonvis med vit sand från Guyanas flodbäddar.

Fåglar och savanner

Det bästa sätter att resa till Guyana är med Caribbean Airlines från Gatwick i London. De mellanlandar i Port of Spain på Trinidad och flyger sedan vidare till Georgetown. Den mest professionella resebyrån i Guyana är Wilderness Explorers som i tjugo år specialiserat sig på detta undanskymda hörn av Sydamerika. De erbjuder bland annat en femton dagars rundresa som innehåller besök vid Kaieteur- och 

Orinduikfallen, flera dagars övernattning och vandring i Iwokramareservatet, besök i indianbyar på savannen Rupununi och fågelskådning. Resan kostar cirka 30 000 kronor, men då är inrikesflyg, kost och logi inräknat.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.