REDAKTIONEN * DET BÖRJADE MED att vi hittade några märkliga stenar på stranden. I solen glittrade de som guld. Några stenar hade starkt röda stråk, andra var oxiderat gröna. 

– Nu blir vi rika, konstaterade sonen triumfatoriskt.

Själv tvivlade jag, men lämnade stenarna till min vän geologen. Pyrit och järn, slog hon snabbt fast.

Gården hade vi just skaffat. Försiktigt hörde jag mig för hos grannarna. Hade de också hittat märkliga stenar? 

– Jamen, gruvbolaget var ju här och mutade in härom året. Visste ni inte det?

Åh nej. Kallsvettig snubblade jag in på Bergsstatens hemsida och ja, där var tillståndet. Ett borrhål vid den fina skogsstigen ned mot havet, ett vid den lilla stranden och ett bakom vedboden. Hjälp. 

Men hela området ska ju bli naturreservat, tänkte jag och blev lugn. Man får väl inte gräva gruvor i naturreservat? Googlade vidare och fann att ett av fem undersökningstillstånd ligger i ett naturreservat. Alltså inget hinder för exploatering.

Ett liv på grön kvist då? Nej, sonens förhoppning grusades snabbt inför insikten om markägarens andel av intäkterna: 1,5 promille.

I dag har gruvbolaget som ägde tillstånden på ön gått i konkurs. De hittade visst aldrig någon större mängd mineraler av värde där. Eller så hann de inte leta färdigt.

Den svenska gruvboomen fortsätter dock, trots sjunkande malmpriser. Brittiska The Guardian pekade nyligen ut lättheten att få tillstånd som den drivande faktorn bakom utländska bolags intresse för Skandinavien.

Sveriges Naturs granskning av 427 tillstånd de senaste tre åren avslöjar att ingen har kontrollerat bolagen. Företag som varit under brottsutredning eller stått på randen till konkurs har beviljats både undersöknings- och bearbetningstillstånd. 

Själv funderar jag på att göra en egen inmutning, bara för att skydda skogen. Ingen kommer att kontrollera mig.

Trevlig läsning!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.