En långsam tsunami

En sista chans för planeten jorden. Så har klimatmötet i Paris beskrivits. För Kiribati kan det redan vara för sent. Öarna förbereder evakuering för att undvika katastrof.

Artikel 2015-5 Per Liljas

DET LIDER MOT KVÄLL och invånarna i byn Eita lyfter undan sina krukväxter. De ställer upp dem på bord och bänkar och andra upp-höjda plattformar de kan hitta. Vid den hemsnickrade strandmuren slår vågorna in med allt större kaskader. På andra sidan byn har högvattnet svällt över till en insjö. Snart slingrar rännilar in från samtliga håll. De sveper med sig avfall, samlas till pölar och växer till dammar. En sandsäcksvall spräcks och hyddor står snart i decimeterdjupt vatten. I sista stund skär en man fri en tjudrad griskulting som inte kan hålla trynet över vattenytan.

– Det börjar bli riktigt illa, säger bybon Beia Tiim. Tidigare ägde extrema högvatten rum vart tredje eller vart fjärde år. Nu händer det varannan eller var tredje månad. De flesta brunnar står under saltvatten. Avföring sköljs in i husen. Jag är rädd för mina barns och för hela Kiribatis framtid.

I december samlas världens ledare i Paris för FN:s 21:a klimatmöte. Efter tidigare misslyckanden har toppmötet beskri-vits som en ”sista chans” att begränsa planetens temperaturökning till max två grader. Mer än så är oacceptabelt, har världssamfundet bestämt. De förslag om åtaganden som världens länder lämnat in till förhandlingarna talar dock för en ökning på i medeltal 2,7 grader till 2100.

Oavsett resultatet från mötet kommer världen att bli varmare. Även om alla koldioxidutsläpp ströps omedelbart skulle det ta minst ett årtionde för de processer som redan satts i gång att avstanna. 

Många kommer att tvingas lämna sina hem. Men mycket talar för att prognoser om hundratals miljoner kli-matflyktingar är överdrivna. Från akademiskt håll har de kritiserats för att helt enkelt lägga ihop befolkningarna i katastrofdrabbade områden. Få flyr långt efter en naturkatastrof och de flesta återvänder. Den stora mi-grationsutmaningen uppstår i stället med en klimatförändring som smyger sig på. Nya väderförhållanden kommer troligtvis att samverka med sociala motsättningar, konflikter och svårigheter att anpassa sig till de nya villkoren – och då kommer människor successivt inte att se några andra alternativ än att ge sig av. 

I Kiribati, ett av världens lägst liggande länder, är man beredd på att kampen mot havet kan förloras. Här har evakuering blivit officiell nationell politik.

Tarawaatollen ligger 360 mil från närmsta kontinent (det är lika långt som från Malmö till Teheran). En trådsmal mark-remsa i en turkos lagun mitt i den mörkblå oceanen. Kiribatis landmassa är mindre än Gagnefs kommun, men de 33 öarna är spridda över en yta lika stor som Indiens. Trots det är Kiribati en samlad nation, med ett enda språk, en stark känsla av samhörighet och en avsaknad av samhällsklasser. Det sistnämnda är ett resultat av landets minimala ekono-miska och teknologiska utveckling.

ETT BESÖK UTANFÖR huvudstaden i södra Tarawa är som att kliva in i en tidskapsel. Männen fiskar och tar hand om kokospalmerna. Kvinnorna odlar grönsaker och flätar taklappar av pandanusblad. Endast en bråkdel av befolkningen är involverad i penningekonomin. De lever ett enkelt och traditionellt liv.

Men den senaste tiden har livsbetingelserna blivit hårdare. Varmare och surare vatten dödar koraller och hotar fisket. Högre havsnivå tillsammans med torka skadar jorden.

– När jag var ung var det lätt att odla grönsaker, säger Uentaake Barekiau, äldste i byn Buariki i norra delen av Ta-rawaatollen. Nu är det chockerande hur långsamt de växer.

Barekiau sitter i sin hydda ett par stenkast från havet. Vid högvatten kan han se hur vågorna slickar strandkrönet. I februari i år, då cyklonen Pam ödelade grannationen Vanuatu, översköljdes byn och odlingarna förgiftades av havssalt. Ett fåtal plantor spirar nu i inhägnaderna i sanden. Murkna brödfruktträd står vakt.

I ett cementhus där den protestantiska kyrkan håller till manar pastor Teanrube Biribo till lugn.

– Vi har ett ansvar inför Gud att göra vad vi kan för att skydda hans skapelse och inte göra problemet värre, predikar hon. Men vi måste också förbereda oss på att vi kanske måste lämna våra hem.

Om havsnivån stiger en meter skulle 80 procent av Buariki översvämmas. Enligt FN är sannolikheten nästan en på fem att det kommer att ske före år 2100. 

Men för det mesta överröstas ändå klimathotet av mer akuta behov. Allt fler flyttar till staden i hopp om ett bättre liv. Migrationen sätter allvarlig press på södra Tarawa, där befolkningstätheten i dag är lika hög som i London. Plåtskjul hela vägen ut på stranden. Drivor av skräp. Och många uträttar sina behov i lagunen eller i buskarna, vilket har gjort fisken oätlig och förorenat grundvattnet.

Överbefolkning har gjort södra Tarawa extra sårbart för klimatförändringar. Men överbefolkningen är också i sig en pådrivande faktor för emigration.

OANE TEITIOTA kisar med jämna mellanrum, som om något irriterar hans ögon, eller som om han försöker trycka tillbaka sina tårar. För fem dagar sedan deporterades han från Nya Zeeland och tillbaka hem till Kiribati. Om två dagar återvänder också hans fru Angua Erika och deras tre barn.

– Vi har inga pengar och inga jobb, säger han. För mig och min fru är det okej, vi växte upp här, vi klarar oss. Det är våra barn jag är orolig för.

Paret Teitiota har blivit kända som ”världens första klimatflyktingar”. Om än misslyckade sådana. Innan de flyttade var tillfälliga översvämningar en del av parets liv, men inget de reflekterade över. Arbetslösheten var mest påfrestande. När Angua fick visum till Nya Zeeland 2007 sålde de omedelbart sina pensionsbesparingar och flög till Auckland. Ioane fick jobb som fruktplockare och Angua inom äldrevården. De fick barn i snabb följd. Allt var frid och fröjd – ända till 2011. Då stoppades Ioane av trafikpolis och det kom fram att de stannat över tidsgränsen på sina visum.

De tycker inte själva att de flytt sitt hemland på grund av att havsnivån stigit. De har flyttat utomlands för att få jobb. Men den advokat de fick tilldelad valde ett nytt spår: att ansöka om flyktingstatus på grund av klimathotet.

Uppståndelsen kring Teitiotas fall har varit enorm. Experter dömde däremot tidigt ut familjens chanser. Folkrätten definierar nämligen en flykting som en människa som det finns rimliga skäl att tro hotas av att bli förföljd. Miljöförstöring i sig är inget fullgott skäl. António Guterres, högkommissionär för FN:s flyktingkommissariat UNHCR, uttryckte i ett tal 2011 att klimatemigranter befinner sig i ett ”juridiskt tomrum”.

Ett tomrum som familjen Teitiota fallit rakt ner i.

– Sedan jag kom tillbaka har jag bara stannat hemma. Jag är rädd för att gå ut, säger Ioane med ett skyggt leende. Många hatar mig för det jag har sagt om Kiribati. Att livet här inte är bra. Men jag står för det. Det är inte lögn.

Det är inte Ioanes budskap som hans landsmän tar anstöt av, utan sättet han säger det på. Att underlätta emigration är i själva verket en huvudfråga för president Anote Tong. Presidenten föredrar att kalla det för ”migration med värdighet”.

– Vår strategi är att människor ska kunna flytta till andra länder och bidra med något, säger presidentens kommunikat-ionschef Rimon Rimon. Ingen vill bli en hjälplös flykting.

 

VID SIDAN OM PROJEKT för att bygga skyddsvallar, plantera mangroveträd och samla in regnvatten har Kiribatis rege-ring och landets utvecklingspartners satsat på att utbilda Kiribatibor till mer kvalificerade yrken. Blivande rörmokare, snickare och elektriker får vidareutbildning i Fiji. På Marine Training Center, som får stöd av Nya Zeeland, uppgraderas landets stora kader av sjömän till att kunna bli officerare. Och varje år tar Australien emot trettio sjuksköterskestudenter från Kiribati.

– Migration kan vara en destruktiv sista utväg, säger Jane McAdam, 

direktör för centret för internationell flyktinglagstiftning på australiska University of New South Wales. Men det kan också vara ett sätt att ge människor en chans att hjälpa sig själva.

Alla länder håller inte med. Så sent som i oktober stoppade Australien ett förslag om att under Parismötet diskutera upprättandet av en speciell myndighet för klimatmigranter. McAdam ser risker med en sådan negativ attityd.

– Genom planerad migration kan en kris likt den som uppstått i Europa undvikas, säger hon. Ofta är det inte när man öppnar gränser som man förlorar kontroll, utan när man stänger dem.

 

REGN STRILAR NER över ett femtiotal hus i en kalhuggen sluttning på Vanua Levu, den näst största ön i stillahavsnationen Fiji. Jorden skiftar från svart till rött. I Mela Mataunitogas hus i den lilla byn Naviavia luktar det brasa. Hon skickar ut ett av barnbarnen för att hämta byäldsten medan hon dukar fram scones, tjocka pannkakor och citrongräste. Hennes bror Wani pekar ut mot regnskogen på andra sidan av en bäck.

– Där ligger den största och bästa delen av vår mark, säger han. Vår far var uppsyningsman och jag växte upp med ho-nom där. Vi skördade kokos, kassava och mahogny. Men då Kiribati köpte marken förra året var vi tvungna att flytta.

Lågt liggande länderna har länge pratat om möjligheten att köpa mark utomlands, men Kiribati blev först med att skrida till verket då det köpte 20 kvadratkilometer land i Fiji. President Anote Tong säger att huvudskälet är att öka landets jordbruksproduktion. Men om det blir nödvändigt kommer Kiribati också att evakuera sin befolkning hit.

Samtliga fijianer vi talar med uttrycker stöd för grannen Kiribatis planer. Det finns mycket solidaritet mellan önationerna i Stilla havet. De har en gemensam historia, delar en lillebrorsmentalitet gentemot Australien och Nya Zeeland och talar ofta med gemensam röst i klimatfrågor. Men om man krafsar på ytan bubblar även missnöje upp. I ett land där mark-frågor är politiskt och etniskt laddade är det många som frågar sig varför inte fijianerna blev tillfrågade innan så mycket land såldes till utlänningar till reapris.

Äldsten Sade Marika anländer med ett trasigt paraply i ena handen.

– Det är klart att Kiribati ska flytta hit om de hotas av stigande hav, säger han. Men vi vill att de ska komma snart, så vi kan börja arbeta tillsammans. 

Stigande havsnivåer

  • De senaste två årtiondena har havsnivåerna stigit med tre millimeter per år. Till 2100 förutspår FN att havsnivån kom-mer att vara mellan 28 och 98 centimeter högre än i dag, beroende på olika scenarier. Det förutsätter att koldioxidut-släppen elimineras till år 2070. 
  • Även om temperaturökningen stannar vid två grader skulle höjningen av havsnivån fortsätta. Detta beror på en fördröjd effekt i världshaven och polarisar. 

Källa: FN:s klimatpanel IPCC

Två meter över havet

  • Kiribati uttalas Kirribass och är en lokal förvrängning av Gilberts, som landets centrala ögrupp kallades under det brit-tiska kolonialstyret fram till 1979. Hälften av de omkring 110 000 invånarna bor i huvudstaden Tarawa. 

  • Landet är ett av världens minst utvecklade. Huvuddelen av BNP utgörs av bistånd och sålda fiskerättigheter. En allmän uppfattning är att önationen skulle kunna sälja rättigheterna till högre pris. Kiribatis vatten tillhör världens rikaste på tonfisk. 

  • Förutom korallön Banaba, som vanställts av brittisk fosfatbrytning, når landets 32 atoller oftast inte mer än två meter över havet. Två obebodda öar försvann under vattnet 1999. Stigande havsnivåer innebär också ökade saltskador på grödor, färskvatten och byggnader.

  • Tillsammans med 38 andra lågt liggande önationer tar Kiribati upp klimatfrågan genom Alliance of Small Island States (AOSIS). Organisationen skrev det första utkastet till Kyotoavtalet och har försökt förmå FN att ändra sitt mål från maximalt 2 till 1,5 graders temperaturökning.

Fler kommer att tvingas fly

1. Afrika: Hög risk för torka i torra regioner. Många kommer att drabbas när skördarna krymper och tillgången på vatten minskar, inte minst i Sahel, det halvtorra området strax söder om Sahara. Detta kan bidra till konflikter. Ett antal kustländer hotas av stigande havsnivåer. Möjligheterna till anpassning är ytterst begränsade på stora delar av kontinenten. 

2. Asien: Att befolkningen bor så tätt gör den mer utsatt för klimatförändringar. Höjda havsnivåer hotar del-taregionerna. Mer intensiva monsunregn leder till översvämningar i inlandet. Kraftfullare och mer frekventa stormar skapar förödelse i Stillahavsregionen. Dödligheten kommer att öka när tillgången på mat och vatten minskar i Indien och Kina.

3. Lågt liggande öar: Jordbruk och färskvatten hotas när havet stiger. Försurade hav påverkar sysselsättningen. Ökad risk för extrema stormar. Förlust av mark leder till tätare bebyggelse och en svårare sanitär situation. Dåliga möjligheter för anpassning på längre sikt.

4. Centralamerika: Ökad risk för extremväder. Vattentillgången hotas i torra områden. I andra delar kan ökad nederbörd orsaka översvämningar och jordskred.

5. Polarområdena: Utmaningar av aldrig tidigare skådad grad främst på grund av smälta glaciärer och förlust av snötäcke. Hög risk för ekosystem som är beroende av land och färskvatten. Ändå har befolkningen här viss möjlighet att anpassa sig till brist på vatten och mat.

 

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.