Skogens sköna matta

NATURENS ABC * Mossor för en obemärkt tillvaro som mattor på skogens golv. Men många är vackra varelser i det lilla. Lär dig att känna igen några av de vanligaste arterna. En del av dem kan du också ha nytta av.

Artikel 2016-1 Anders Friström

MOSSORNAS TID ÄR PÅ HÖSTEN, då skogarnas fuktiga mattor lyser av grönt i olika nyanser. Mossor kräver nämligen fukt för att växa. Vatten sugs upp direkt av varenda cell. Till skillnad från kärlväxterna har mossorna inga egentliga rötter eller kärl som transporterar vattnet. Men torkar de ut på sommaren gör det inget. Tillsätt bara vatten så börjar de leva igen.

Spridning av mossor kan ske genom att en liten bit bryts loss och börjar växa någon annanstans. Hakmossan i gräsmattan blir man därför inte av med genom att kratta bort den. Gynna i stället gräset genom att kalka och gödsla. 

Sexlivet är komplicerat. Mossornas könliga förökning sker med sporer. De ofta separata han- och honplantorna har, liksom sporerna, enkel kromosomuppsättning. Dubbla kromosomer finns bara i skaftet och sporkapslen som växer upp från honorganen. Egentligen är dessa egna individer, skilda från mossplantan under. 

Få djur äter mossa, men det finns ändå en hel värld där nere i mossmattan. En ganska okänd fauna av hoppstjärtar, kvalster, spindlar och inte minst de mikroskopiska björndjuren håller till där. De livnär sig på en ännu mindre mikrofauna, som vi vet ännu mindre om.

Det finns ungefär tusen olika arter av mossor i Sverige. De utgör en betydande del av den biologiska mångfalden i den nordiska naturen. Här presenteras några av de allra vanligaste mossarterna, som det kan vara kul att kunna känna igen.

Husmossa mellan stockarna

Husmossan är en av våra vanligaste mossor på kalkfattiga marker. Namnet har den fått av att man förr använde den som tätning mellan stockarna i timmerhus. Den förgrenar sig i tydliga våningar, där varje våning motsvarar en årsväxt.

Trattisarna gillar kammossa

Kammossan ser ut som en gammaldags dubbelsidig kam, eller som en tilltufsad fågelfjäder. Den trivs bäst i fuktig granskog. Svampkännare har noterat att den gärna växer i samma miljöer som trattkantarell. Hittar man kammossa kan man med andra ord hålla ögon öppna efter trattisar.

Tallhedarnasmossmattor

Väggmossan trivs i lite torrare miljöer än husmossa och kammossa, och växer bland annat på tallhedar. Den har också använts för tätning av timmerhus. Den grenar sig bara en gång och har en tydlig mittnerv. Skiljs från kammossa bland annat på kortare och tjockare sporkapslar.

Kuddar av björnmossa 

Stor björnmossa är en hög och ogrenad art, med många plantor tillsammans i ett kuddlikt växtsätt. Den ser nästan ut som späda grankvistar, men med ett högt sporskaft och en kapsel med öppningen täckt av en hinna. Stor björnmossa trivs bäst i riktigt fuktiga miljöer. Denna kraftiga mossa kan användas till olika typer av hemslöjd; borstar, kransar och flätningar med mera.

Vitmossorna bildar torv

Vitmossor är ett helt släkte med 45 olika arter i Sverige som trivs i våta miljöer. De bygger upp torvlager i myrar och mossar över hela världen. Vitmossor är inte vita annat än i torkat tillstånd. När de växer antar de alla möjliga olika färger, många är vackert röda. De växer upprätt, ofta med ett tydligt ”huvud” bildat av de yngsta grenarna. Vitmossor är mycket bra på att suga upp vatten, speciella celler fungerar som vattenbehållare. De är svagt antiseptiska och användes förr till förband, men även för att suga upp vätska i småbarnens blöjor.

Du vet väl förresten att det du brukar stoppa i adventsljusstaken inte är vitmossa utan fönsterlav? 

 

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.