Ekmans evighetstanke

Man kan nog säga att Kerstin Ekman har ett livslångt kärleksförhållande till blommor. Hennes pappa, maskinkonstruktören, byggde en barnvagn med specialhjul för att hon lätt skulle kunna följa med ut i skogen och till sommarstugan. Senare, på loven, hjälptes de åt med hennes herbarier (växtsamlingar) som skulle redovisas i skolan.

– De flesta hade ett helvete med dem och fick knappt ihop arterna, men jag tyckte det var så roligt. Jag hade ofta dubbletter som jag kunde avyttra för en biobiljett.

Pappan var botaniskt intresserad, men egentligen tror hon inte kärleken behövde mycket uppmuntran. Vissa har den i sig redan från början.

Vi sitter framför datorn i Kerstin Ekmans övernattningslägenhet i Stockholm. En byst av Selma Lagerlöf (en av två kvinnor som valts in i Svenska akademien före henne) påminner om att vi är hos en författare, men nu är skärmen fylld av bilder på blommor.

Herbarierna har fått nytt liv i datorn. En del bilder är från ängen vid huset i Roslagen dit hon och maken Börje Frelin flyttade för 16 år sedan. Då var den igenväxt, men när de röjde kom gamla sorter tillbaka. Det behövdes bara ljus.

1700-talsbotanist

Guckusko och ängsbräsma är ett par arter hon hittat på vandringar i Clas Bjerkanders spår i Västergötland. Hans namn dök upp första gången 2010 när hon skrev essäboken Se blomman! En annan 1700-talsbotanist citerade några strofer ur ett tal om Kinnekulle.

– Jag tyckte att han hade ett så fint förhållande till vilda växter: både glädje, kärlek och humor. Jag blev nyfiken på vad det var för karl.

Bjerkander var inte en av de spektakulära Linnélärjungarna som reste ut i världen, utan en fattig bondson från Västergötland som studerade i Uppsala ett år innan pengarna tog slut. Han fick åka hem och bli präst.

Ändå fortsatte han att utforska sin närnatur hela livet, med en helhetssyn som påminner om dagens ekosystemtänk: ”han såg den levande väven av växter och insekter förändras med väder och årstid, och den måste ha flyttat in i hans själ”, skriver hon i boken.

Han namngav över 200 insektsarter och blev invald i Vetenskapsakademien. Särskilt känd blev han ändå aldrig och om sig själv skriver han återhållsamt.

– Han hade lärt sig blygsamhet i retorikundervisningen i Skara. Han ville lyckas som vetenskapsman, men jag tror inte han strävade efter att lysa med sin person. Skillnaden är stor mot vår tid, när man ska visa upp sitt ego i sociala medier.

Beröringspunkter

Kanske har Ekman och Bjerkander fler beröringspunkter än blomsterkärleken. Men när jag frågar om hon känt igen sig slår hon ifrån sig. Vi kan inte jämföra oss med en annan tids människor. Men det är lockande att försöka förstå dem.

Boken Då var allt levande och lustigt skildrar en tidsepok där mycket är främmande, men därför inte sämre. Det är en missuppfattning att vi i vår tid har bättre begrepp om det naturgivna, menar Kerstin Ekman. Vi är medvetna om den snabba artutplåning som pågår – men utan att ta krafttag för att sätta stopp för den. Forskare som Bjerkander och Linné utgick från en syn på världen som ändamålsenlig gudomlig skapelse.

– Även om få tror på det sättet i dag menar jag att det kan vara oerhört fruktbart att se naturen som given till oss, inte bara en resurs som ska utnyttjas. Det finns en ömtålighet i det förhållandet som vi är på väg att förlora.

I bokens förord skriver hon om Bjerkander som ”det goda svaret på den ångestfyllda frågan: Vad gör vi med våra liv, vi människor?”

– Han var väldigt hängiven sin sak, aldrig förströdd.

Har du själv gjort det du önskat i ditt liv?

– Får jag ett intensivt intresse vill jag hålla på med det. Tack vare mina läsare kan jag faktiskt göra det jag vill. Det är viktigt vad vi är sysselsatta med och att vi är sysselsatta. Jag är snart 83 men saknar nog talang för fritidsliv som pensionär.

I boken får den ekmanska fabuleringsförmågan stå tillbaka för det faktiska – med ett undantag. I slutet möter hon Bjerkander i lövskogen på Kinnekulle: ”Han var mycket artig men jag märkte att han var förbryllad över min klädsel, som var jeans, rutig skjorta och kängor.”

– Jag tänkte att någon liten bit kunde jag väl få hitta på. Och det hade nog varit en förbluffande syn. På hans tid hade kvinnor så långa kjolar att de över huvud taget inte kunde gå ut i skogen.

ETT PAR VECKOR senare ses vi vid Roslagshuset för en promenad i skogen nedåt sjön. Yngsta hunden Sickan följer med, eller snarare flänger med, oftast långt före eller efter.

– Hon är döpt efter en av min farmors taxar. Jag tänkte att min första och sista hund kunde få heta detsamma, säger Kerstin som tar det lugnare och pekar ut växter med hasselkäppen.

En ensam åkervädd lyser violett, gräset piprör sticker upp som en vildvuxen grön kalufs vid sidan av stigen.

– Som liten kallade jag den för trollskalle. Min pappa brukade säga att det är troll som kryper ner i marken när de hör att vi kommer.

I Herrarna i skogen (2007) skrev hon om hur få människor hon brukar möta bortom bilvägarna. Totalt sex på 30 år. Ibland undrar hon över svenskarnas förmodade naturkärlek.

– Bekantskapen med det vilda är kanske inte så stor numera, och det man inte känner till kan man ju faktiskt inte vara rädd om.

Skog runt fäboden

Men även om Kerstin Ekman liknat kalhyggen vid slagfält är hon försiktig med resolutioner och abstrakta begrepp som miljö och natur. Hon tror mer på att beskriva det hon ser och väcka intresse för att vårda, att ställa tider och perspektiv mot varandra.

Paret har fortfarande skog runt en fäbod vid den jämtländska sjön Rengen. När de flyttade dit var den del av en stor sammanhängande gammelskog. I dag är allt runt om och upp mot fjället trakthugget.

– Man har varit på oss om att köpa för att bygga sommarstugor, men vi vill att skogen ska stå kvar. I dag är den unik i området med arter som kung Karls spira och trollius.

I boken om Bjerkander skriver Kerstin Ekman om platser där hon ser samma blommor som han, om den koppling till andra tider och människor hon upplever i växternas återkomst år efter år. Evighetskänslan.

– Jag är ju så pass gammal nu att jag brukar tänka att jag inte har mycket framtid. Men här, under den här granen, kommer blåsipporna att fortsätta komma upp. Livet fortsätter.