Korpen och vargen, en urgammal allians
Artikel 2017-1 Henrik Ekman

KRÖNIKA * Året var 1965. Den 28 januari har jag gjort en viktig anteckning i min naturdagbok. Under jullovet nere i Östergötland har jag sett sju korpar kring vårt landställe. Inom parentes skriver jag: ”Emedan de obsades även i somras, kan det tydas som tecken på ev. häckning.” Bortom det lillgamla språket finns en korrekt iakttagelse. Korpen var tillbaka.

Jag var fjorton år gammal och ute i naturen så mycket jag kunde, mest i Stockholmstrakten och Östergötland. Fjäll och rovdjur läste jag om i Fältbiologen och Sveriges Natur. Där fanns berättelser om varg och björn fast de var extremt sällsynta även i norr.

Korp fanns det förstås där uppe, men i södra Sverige var det en ovanlig fågel.

Bertil Haglund hade vid den här tiden just genomfört sin stora rovdjursundersökning med hjälp av skickliga spårare som Edvin Nilsson. De skrev om hur vargen försörjde fjällräven med mat. Men jag minns inte att de lyfte fram korpen.

Idag när vargen kommit tillbaka vet vi hur nära korparna följer dess jakter. De vet att där det finns varg erbjuds förr eller senare mat. I Yellowstone där vargarna är lättare att observera har forskarna kunnat följa samspelet.

Korparna bevakar sin vargflock, på alerten så fort det syns tecken på stundande jakt. När vargarna börjar förfölja en hjort är de redan på vingarna. När bytet till slut ligger landar första korpen ofta redan innan det har dött. Inom ett par minuter är det en krans av korpar runt vargarna och deras kadaver.

Forskarna ville se om det var någon skillnad i korparnas reaktion om människan levererade den döda hjorten och inte vargen. Man lade ut färska kadaver i snön och spred blod så det skulle se naturtroget ut. Sedan följde man på avstånd vad som hände inom tidsramen en timme.

När den gått hade bara vart tredje kadaver upptäckts av korpar – som kretsade över det och försvann. När vargen står för serveringen handlar det om minuter, eller rentav sekunder, innan de landar.

Vid mitten av 1970-talet hade vi cirka 10 000 korpar i landet. De flesta av dem häckade fortfarande i norr men återkomsten i sö-der var i gång. I dag har vi tre gånger så många och nu ljuder deras klangfulla rop över hela södra Sverige, även i städerna.

Korpen har blivit ett självklart inslag i vår fauna igen. Vargen är kanske på väg att bli det fast det tar tid.

När jag skriver allians är det en överdrift. Korpen har mer nytta av vargen än tvärtom. Dessutom retas korparna med vargen un-gefär som med örnen, fast mycket försiktigt. Den mest flegmatiska varg kan plötsligt explodera i ett språng och knipa den svarta retstickan.

Jag har själv sett vargar göra utfall mot korpar vid åtlar i Finland. Ibland skvallrar svarta fjädrar på snön om att jakten lyckats.

Men genom historien har vargen haft nytta av de vaksamma korparna också. Människan är en urgammal fiende och med skarp-ögda vaktposter uppe i trädtopparna har det varit svårare för smygjägare att överrumpla vargarna.

Både korp och varg är intelligenta djur, bland de smartaste arterna som finns. Samtidigt hör båda till den kategori som forskarna kallar neofoba. De är misstänksamma mot nya inslag i sin omgivning. Men bara till en gräns. När det nya visat sig vara ofarligt kan det undersökas och dess användbarhet prövas. Kanske går det att äta?

Det förhållningssättet är bestämt någonting att ta efter. 

Henrik Ekman är journalist, naturfotograf och författare, ansvarig för SVT:s inköp av naturfilmer.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.