Ekopark för vem?

EKOPARKER * Ekoparkerna har avsatts av Sveaskog för att främja naturvård och friluftsliv. Nu avverkas de i allt snabbare takt. På Halle- och Hunneberg har bolaget flerdubblat avverkningarna. De berörda kommunerna vill ändra statliga Sveaskogs ägardirektiv för att freda ekoparkerna.

Artikel 2017-3 Anders Friström

Vi står i en till synes helt vanlig blåbärsskog, men det är en ovanligt fin sådan med djupt mosstäcke och lavar på träden. Ståtliga furor signalerar hög ålder. Den tretåiga hackspetten har lämnat spår i barken på gamla, grova granar. Gammelgranlav längst ned på stammarna och blåmossa på marken visar på naturvärden, liksom tjäderspillningen i en glänta. Åldern på det här skogspartiet är uppmätt till cirka 110 år. Här och var hänger gul-röda snitslar med Sveaskogs logotyp. De markerar att skogen ska avverkas. 

– Ännu är det här inte en gammelskog, men om tio år skulle den klassas som det, om den fick stå kvar, säger Per Petersson.

Fram tills nyligen arbetade Per Petersson som naturvårdsspecialist på Sveaskog.  Numera är han ideell naturvårdare och aktiv i Naturskyddsföreningens skogsnätverk. 

Vi befinner oss i skogarna på Halle- och Hunneberg, de mytomspunna tvillingbergen vid Vänerns sydspets. Här ligger en av det statliga bolaget Sveaskogs 37 ekoparker. En ekopark ska enligt Sveaskogs presentationsbroschyr vara ”ett större sammanhängande skogsområde med höga naturvärden och naturvårdsambitioner.” Vidare står att ”minst hälften av den produktiva skogsmarken ska undantas från skogsbruk och användas för naturvård. På resten av marken ska skogsbruket bedrivas med naturvården i fokus. I ekoparkerna styr de ekologiska värdena över de ekonomiska”.

 

DET ÄR ONT OM GAMMAL SKOG i hela landet, men särskilt i södra Sverige. I Götaland är det också ont om stora sammanhängande skogsområden för bevarande av biologisk mångfald och för friluftsliv. Ett splittrat ägande med många privata småskogsägare gör det svårt att skydda större sammanhängande skogsarealer. Därför har Sveaskogs frivilliga avsättning av ekoparker varit ett välkommet tillskott för naturvården. 

Men i fjol beslutade Sveaskogs ledning att kraftigt öka slutavverkningarna av kvarvarande äldre produktionsskog i alla Götalands ekoparker. Bolaget har brist på avverkningsmogen skog och staten har också höjt avkastningskravet på bolaget. På Halle- och Hunneberg har Sveaskog det senaste året avverkningsanmält sammanlagt 60 hektar. 

– Fortsätter man att avverka de återstående äldre skogarna i samma takt kommer det mesta av all äldre produkt-ionsskog i ekoparken vara borta inom tio år. Alla de här fem ekoparkerna hyser unika värden och stora utvecklingsmöjligheter för både mångfald och människor. De borde därför skyddas helt, säger Per Petersson.

Sveaskog har lovat att undanta hälften av arealen inom ekoparkerna från skogsbruk. Men slår man samman de arealer som lämnas orörda och de som ska restaureras på Halle- och Hunneberg blir det 37 procent av den produktiva skogsmarken. Så för att komma upp i de utlovade 50 procenten naturvårdsareal räknar Sveaskog även med den generella hänsynen vid avverkningar. Det är enstaka träd eller små trädgrupper, kantzoner och hänsynsytor som lämnas kvar vid avverkningen.

– Även om man lämnar fler träd än normalt stående på hyggena så är det mest för syns skull. Hänsynen är inte bestående. Mycket blåser ner efter några år och snart växer en ung, tät produktionsskog upp som varken mångfald eller människor har någon nytta av.

Av naturvårdsarealen på Halle-Hunneberg utgörs mer än hälften av yngre och medelålders skogar. I stället har man valt att ha kvar mycket äldre och gammal skog som produktionsskog. 

– Man skulle ju ha sparat dessa äldre skogar som snabbt kunde fått högre naturvärden. Dessa skogstyper är viktiga att återskapa men det kommer att ta 50–200 år, säger Per Petersson

På ett hygge upptaget förra året ser vi ett stort antal tallar som redan fallit offer för vinterstormarna. De snitslar som satts upp som markeringar för att spara skog runt våtmarker med mera är också snålt tilltagna, utan skyddande kantzoner. Snitslarna sitter i flera fall precis i kanten av själva våtmarken.

– Det är mycket luft i naturvårdssifforna och ett bedrägligt sätt att räkna. Men det som bekymrar mig mest är att metoden inte är vetenskapligt utvärderad. Ingen vet om de generella hänsynen nyttar till något. För mig är det mest kosmetika, det är lika mycket produktionsskog som innan, säger Per Petersson.

 

MITT PÅ HUNNEBERG i ett vackert kulturlandskap ligger Bergagården, bergets besökscentrum. Här finns naturmu-seum med en omfattande guideverksamhet, ett nav för vandringsleder, naturskola och restaurang. Här huserar också orienteringsklubben OK Skogsvargarna och mountainbike-cyklister.

En skolklass samlas vid grillplatsen för genomgång. Dagisbarn tultar runt och vandrare kränger på sig ryggsäckarna för att dra ut på tur. Halle- och Hunneberg har minst en halv miljon besökare årligen. De båda platåbergen är de enda större skogsområdena i de vidsträckta slättbygder som omger bergen. De är utsedda som riksintressen för friluftslivet.

– Vi har många olika slags besökare, säger naturguiden Ola Selin vid Kungajaktsmuseet. Dels är det de internationella gästerna som kommer för älgarnas skull, dels är det helgvandrare från Göteborg. Men den stora gruppen är lokala besökare. De plockar bär och svamp, vandrar, cyklar och åker skidor.

Det är framför allt den äldre skogen som passar friluftslivet, hyggen, ungskog och röjningsytor är i praktiken oan-vändbara. Möjligheterna till friluftsliv minskar i takt med att den äldre skogen försvinner.

– De internationella gästerna ställer sig undrande till skogsbruket här, fortsätter Ola Selin. De likställer ofta ekopark med nationalpark och förväntar sig orörd natur när de kommer hit.

Vänersborgs, Grästorps och Trollhättans kommuner, som finansierar naturmuseet, naturskolan och naturguidning-arna, vill utveckla turismen på bergen. Men kommunerna tvekar nu på grund av de ökade avverkningarna.

– De vill inte satsa på leder med mera när de riskerar att få dem rakt över hyggen, säger Ola Selin.

 

KOMMUNSTYRELSENS ordförande i de tre kommunerna skrev i höstas ett brev till näringsdepartementet med önskemål om att staten ska ändra ägardirektivet för Sveaskog. Ekoparkerna borde enligt dem undantas från kravet på marknadsmässig avkastning. Kommunerna vill också att friluftslivets intressen ska beaktas bättre och att ekoparksplanen ska revideras. 

Eftersom de tre kommunerna inte fick något svar skrev de ett nytt brev i januari, men ännu har näringsdepartementet inte svarat dem och inte heller på Sveriges Naturs frågor om ärendet.

– Vi vill se lite återhållsamhet i avverkningstakten, säger Marie Dahlin, kommunstyrelseordförande i Vänersborg. Jag vet att ägardirektivet säger något helt annat och att Sveaskog måste leverera, men vi vill att man sänker avkastnings­kraven för just ekoparkerna.

Avverkningarna i ekoparkerna har lett till fragmentering av skogsmarkerna. Enstaka mindre naturvårdsområden blir som små öar i ett produktionshav inom ekoparken, enligt Per Petersson. Kanteffekter, stormskador, ändrat mikro­klimat, ekologiska barriärer och för små livsutrymmen för många arter utarmar mångfalden i de avsatta om-rådena. Det blir ett uppsplittrat schackbrädeslandskap, där de enskilda ytorna är för små för att vara ekologiskt funktionella.

– Ska ekoparkernas värden för biologisk mångfald och för friluftslivet få komma till nytta fullt ut måste de skyddas helt, genom att bilda naturreservat eller liknande över hela ytan, säger Per Petersson. 

– Den skogsmark inom de fem ekoparkerna i Götaland som nu brukas men som i stället borde skyddas helt utgör tillsammans drygt 10 000 hektar. Det motsvarar 0,3 procent av Sveaskogs totala skogsmarksareal.

Men Sveaskog anser att kritiken mot skötseln av ekoparken Halle- och Hunneberg är både felaktig och missriktad.

– De gamla skogarna med värden har skyddats samtidigt som vi arbetat för att återfå lövskogar och ekskogar på bergen. Hänsynen till friluftslivet är omfattande och totalt innebär satsningen att 50 procent av bergen används till naturvård, säger Stefan Bleckert, naturvårdschef på Sveaskog.

Som respons på höstens kritik mot avverkningsnivån på 60 hektar har Sveaskog, enligt Stefan Bleckert, sänkt den till hälften de kommande åren. Ett samarbete kring friluftsliv och naturturism har inletts med de tre berörda kommunerna. 

– Sveaskog har inte för avsikt att helt undanta alla triviala produktionsskogar inom ekoparkerna – med en ringa ekologisk marginalnytta och till en kostnad på cirka två miljarder kronor. Däremot är vi villiga att diskutera och omvärdera vår syn på enskilda produktionsskogar om vi missat några naturvärden i den ursprungliga skötselplanen.  

Läget i två andra sydliga ekoparker

Hornsö i Småland är hemvist för ett stort antal insektsarter. Här finns över 700 vedlevande skalbaggsarter, varav 200 är rödlistade. 

– Det är oroande mycket värdefulla gamla tallskogar som Sveaskog vill hugga ned, säger Sven G Nilsson, professor emeritus i biologi vid Lunds universitet. Det strider mot vad man kan förvänta sig av hänsyn i en ekopark. Inget annat område i hela Norden hyser så många hotade insektsarter. Det är förvånande att man inte avsatt hela området för naturskydd. 

 Böda på norra Öland har kallats Nordens Pompeji. Under skogen, i den sandiga jorden, finns fornlämningar från järnåldern och framåt. Böda har också unika naturvärden. Området har närmare en halv miljon besökare varje år. För de närmaste fem åren planeras avverkningar av cirka 150 hektar äldre skog i området.

– Man har avverkat mycket även de senaste åren, säger Jan-Henrik Fallgren, arkeolog på Öland. Det är stor skillnad mot tidigare. Risken är stor att man kör sönder en hel del fornlämningar. Böda hyser Europas bäst bevarande järnålderslämningar. Området borde ha ett bättre skydd. Det borde ha varit ett världsarv.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.