Storskogen som försvann

KULTUR – ESSÄ * Från mossiga mångfaldsrika ekosystem till industriella vir-kesåkrar. Linnea Helmersson skriver om sorgen över skogsskövlingen runt byn Öje nära Malung där hon växte upp.

Artikel 2017-3 Redaktör: Mats Hellmark

DET ÄR NU MÅNGA ÅR SEDAN jag bodde i Öje, men jag är regelbundet där på besök. För var gång blir det allt svårare att känna igen sig. De sista milen på bussen mot föräldrahemmet vågar jag knappt se ut genom fönsterrutan – hur mycket skog har försvunnit sen sist? Det vänder sig i magen på mig när jag ser hur nya, brutala hyggen breder ut sig. Det är en skogsöken jag färdas igenom.

En gång i tiden omgavs Öje av såväl mossiga granskogar som stora lavbeklädda tallhedar – fungerande skogliga ekosystem med en biologisk mångfald och varierade miljöer. Nu dominerar industriellt anlagda virkesåkrar och hyggen. Områden fulla av liv, variation och karaktär har blivit enformiga och artfattiga.

Min pappa har sett skogslandskapet förvandlas under mer än sextio år. I hans barndom fanns knappt några skogs-bilvägar – nu breder de ut sig som spindelnät över markerna. Vid sidan av de få naturreservaten finns kring byn i dag nästan ingen skog kvar som inte är hårt påverkad av skogsbruk.

— Jag har alltid trott att jag skulle kunna ägna ålderdomen åt att vandra i skogen och njuta av fågelsång, berättar pappa. I stället riskerar jag att bryta benen när jag kliver över hyggen. Och i den skog som finns kvar är det inte många fåglar som sjunger nu för tiden.

Fåglar har alltid varit hans passion och han har tillbringat det mesta av sin lediga tid i naturen. Nu hittar han knappt i det landskap han känt utan och innan. Omvandlingen av omgivningarna ger honom en känsla av att vara vilse även i själen.

För den som inte levt nära naturen i många år är det nog svårt att förstå hur tomt det ekar när fåglarna tystnar och skogens sus inte längre hörs, hur ont det gör när marker man vandrat i som barn plöjts sönder av markberedning, eller hur sorgligt det känns att fara förbi en gammal tjäderspelplats som omvandlats till risig ungskog.

 

FÖR MIG som vuxit upp i Öje har barrskogen alltid varit en självklar del av livet och i stor utsträckning bidragit till att forma min identitet. Den fanns där, för mig och för alla andra som ville plocka bär, ta en springtur, lyssna efter vår-fåglar eller leta efter ovanliga lavar. 

Själva byn är inte så stor, men jag – och andra bybor – har en mental karta som är så mycket större, eftersom de omgivande skogsmarkerna blir en förlängning av byn. För en skogsbygd som Öje är naturarvet och kulturarvet intimt sammanlänkade. Här finns fäbodar där kor och getter gått på skogsbete in på 1960-talet och spår av tjärbränning, koltillverkning och järnframställning. Med omvandlingen av naturen försvinner också en stor del av bygdens historia och identitet.

Många gånger kan jag känna en bottenlös förtvivlan över tillståndet i skogen. Bergvik skog, som äger mycket av markerna, har för avsikt att avverka de sista resterna gammal skog inom sex–sju år. Hur orimligt det än är har de lagen på sin sida.

Trots all den kunskap som finns om skogens ekologi, och om de arter som är knutna till den, fortgår skövlingen av de allra sista resterna av gammelskog. Sverige är ett av världens rikaste och mest utvecklade länder, hur kan vi tillåta att biologisk mångfald ställs mot kortsiktig ekonomisk enfald?

 

SEDAN MÅNGA ÅR är jag stadsbo. Jag har inte storskogen runt knuten längre, varken fysiskt eller mentalt. Jag saknar närheten, men slipper också lite av den oro och ångest det innebär att bo där hotet om skogsskövling hela tiden är överhängande. Stadslivet skapar en bubbla där det går att förtränga den utarmning som pågår. Jag slipper bli påmind dagligen.

Men ibland blir min längtan till skogen så stark att den nästan blir fysisk. I somras lärde jag känna en fantastisk tall-skog vid Åsberget, inte långt ifrån mitt barndomshem. Överallt fanns grovbarkiga tallar med knotiga grenar och täta kronor, liksom silvergrå torrakor fulla av bohål för skogens fåglar. Marken var täckt av mossor, lavar och frodigt blåbärsris. Här och var låg grova lågor, bevuxna av såväl vanliga skogsarter som sällsynta mossor och svampar. Skogen var full av liv och ingav samtidigt ett sådant lugn. Många av Åsbergets tallar har stått där ända sedan början av 1700-talet.

En gång fanns skogar som denna lite varstans i Dalarna. Nu är sorgligt lite kvar. Jag hoppas innerligt att nuvarande skogsbruksepok är en parentes i historien. Jag vill tro att det fortfarande går att vända utvecklingen och rädda vårt skogliga naturarv. Jag vet att jag inte är ensam om att älska och behöva skogen. När gammelskog huggs ner är det inte bara livsmiljön för mossor, svampar och insekter som försvinner – det är också en livsmiljö för många, många svenskar som går förlorad. Detta kan vi inte längre tillåta. 

Linnea Helmersson är etnolog och biolog och har skrivit boken Kryptogamguiden (2015). Essän är en förkortad version av hennes kapitel Skogen är min hembygd i nyutkomna boken Skogslandskap farväl – 16 naturskyddare om 65 år i Dalaskogen.

Linnea Helmersson

3 boktips

BRÅTTOM ATT RÄDDA

Red Bengt Oldhammer: Skogslandskap farväl (Naturskyddsföreningen i Dalarna)

16 naturvårdare från Dalarna samlar 65 års erfarenheter av skogens omvandling till industrilandskap. Texterna rymmer mycket sorg, men också lösningar och krav på en ny skogspolitik. Det är bråttom att rädda de sista skärvorna naturskog. 

PERSONLIGA TRÄD

Linnéa Jägrud: Rynkor & bark – skogsträd i ett humanistiskt perspektiv (Noatun)

Träd och människor är mer lika än man tror. Det visar Linnéa Jägrud i både fotografier och text i sin personliga bok om skogsträd. Humanism och biologi blandas på ett nära och lekfullt sätt i möten med visa ekar, pyssligt mammiga sälgar och poetiska pilar.

HOTET FRÅN GRUVAN

Erik Mikael Gudrunsson: Rönnbäcksnäset/Dahksnjuana (Blivandeskog)

Erik Mikael Gudrunssons svartvita landskap är stramt tidlöst vackra. Gammal skog, vatten och fjäll. Bilderna i boken står för sig själva, men laddas av hotet: den stora planerade nickelgruvan på Rönnbäcksnäset som kan radera allt.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.