Att tåla torkan

TEMA KLIMAT * Vår förtjusning i rött te är på väg att bryta fattigdomen för småbönderna på Sydafrikas kargaste jordar. Men nu måste de rusta sig för ett ännu hårdare klimat. Torkan hotar till och med den tåliga rooibosbusken.

Artikel 2013-5 Mats Hellmark

Historien om Heiveld, ett kooperativ med ett 60-tal färgade sydafrikanska småbönder som odlar rooiboste, kan skrivas på många sätt. Som en klassisk framgångssaga med underdogs och oväntat lyft, men med osäker upplösning. Som en historisk och social djupdykning i apartheids absurda värld och efterdyningar. Som ett litet men talande exempel på klimatförändring och anpassning, men också på globaliseringens positiva potential.

 

Eller bara som ett fascinerande möte med människor som försöker överleva mitt i ett vilt och väldigt landskap, så tufft att till och med själva jorden måste fångas upp och hållas fast.

Vi börjar med landskapet. Trettio mil norr om Kapstaden svänger bilen av från huvudvägen mot Namibia, ut på vidderna. Här breder fynbos ut sig: Sydafrikas låga busklandskap som är en alldeles egen växtvärld. Här är den som kargast, men ändå rik på unik biologisk mångfald. Först ser ögat bara torrt gräs, låga buskar och toppiga termitstackar. Sen kommer färgerna. En matta av vitt, gult och lila mot det dammigt gråbruna. Halvöknen blommar, några veckor varje år.

Den lilla staden Nieuwoudtville lockar med blomsterprakten. ”The bulb capital of the world” står det på skyltar och klistermärken. Bulb står för blomlök och området klassas som botanisk hotspot med tusentals arter på liten yta, många av dem hotade. Men bortsett från blomningen är Nieuwoudtville inte mycket till huvudstad. Mest några korsande gator där dammet blåser, en hundraårig sandstenskyrka, gammaldags vindsnurror och ett par tre sömniga affärer.

Kooperativet Heivelds kontor och lager ligger mitt emot macken. Här möter vi administratören Zelda de Wee som följer oss ut för att visa vägen och tolka. Många av kooperativets medlemmar talar bara afrikaans, de äldre har sällan mer än fyra års skolgång.

Under apartheidtiden kategoriserades de som färgade. Förfäderna kom mestadels från regionens gamla ursprungsfolk khoikhoi och san, som fördrevs hit när européerna fått fast grepp om området kring Kapstaden och ville åt den bördiga jorden. Hundra år senare kom boerbönderna efter och drev dem vidare, långt in i Suid Bokkeveld, gränslandet där fynbos växlar över i karga sandstensberg och nästa växtlighetstyp: det ökenartade karoo (”törstens land”). Här går knappt några grödor att odla. Utom rooibos.

 

DET ÄR FEM MIL till gården Dobbelaarskoop, men det känns som en evighet längs vägar som krymper till boskapsstigar. Vi stannar gång på gång och öppnar grindar. Även om betet är magert så är ytorna stora. Man ser få människor, desto fler får – och enstaka vilda strutsar.

Först verkar gården, som bilen mödosamt slingrar sig ned mot, lika öde som landskapet runt. En samling små enkla hus, en del i tegel, andra traditionellt vitslammade med grästak. Här finns varken el eller rinnande vatten, berättar Zelda. Däremot en helautomatisk väderstation som är en del av kooperativets klimatsatsning.

En äldre man i sliten blå overall med en skära slängd över axeln kommer nerför en höjd i hettan. Gårdens herre Hendrik Hesselman kallas sällan något annat än Oompie Hen – farbror Hen. Vi följer honom uppför kullen, mot odlingarna. Fast vi är långt inåt land känns det som att gå på en strand: ljus sand, glesa buskar som binder. En del av dem är vilda rooibossorter. Oompie Hen pekar ut några som blommar med små gula färgklickar.

Ursprungsfolken var de första som upptäckte busken med de nålsmala bladen som kunde hackas, jäsas och dra i vatten till en smakfull dryck. Den förste som dokumenterade användningen var Linnélärjungen Carl Peter Thunberg som besökte området på 1770-talet. Rooibos blev landsbygdsbefolkningens enkla husbehovste, ibland uppblandat med dyrare asiatiskt.

Först på 1930-talet började det få ett värde som kommersiell gröda, genom läkaren Pieter Nortier som lanserade hälsoaspekten. Rooibos saknar koffein men innehåller mängder av mineraler. Den relativt högavkastande variant som odlas i dag är uppkallad efter Nortier och en viktig nationell exportprodukt.

Uppe på kullen öppnar sig några sandiga fält med raka rader av planterade buskar. I dag skördar familjen Hesselman toppar. Syftet är att beskära för kraftigare tillväxt, de här unga bladen är av lägre kvalitet och används inte till kooperativets fina te.

Oompie Hen var en av bara tre småbönder i området som kunde sälja direkt till inköpsorganisationen Rooibos Ltd innan kooperativet bildades. Betalningen var dålig.

– Men de andra var hänvisade till att sälja ännu billigare till vita storbönder. Ingen av oss visste vilken marknad som fanns.

Fattigdomen var den gemensamma nämnaren. Även för Hesselmans som hade tillgång till mark var det nödvändigt att arbeta som daglönare hos vita storbönder för att klara försörjningen. Under apartheidtiden var systemet öppet cyniskt: ofta betalades lön ut i form av alkohol för att binda upp arbetarna med missbruk.

– I min barndom slavade jag åt andra. I dag är jag bara min egen slav. Och rooibosodlingen ger mer än bara mat på bordet. Vi börjar få det bra.

Bra betyder till exempel en gammal traktor med släp för det tyngsta jobbet. Och en begagnad bakkie (hyfsat terränggående bil) att transportera skörden med i stället för åsnekärra eller cykel.

 

NU ÄR VI INNE på den där framgångssagan, den som började några år efter apartheidsystemets fall. Oompie Hen var en av de drivande när kooperativet bildades 2000. Inspiration fick de från ett liknande initiativ söderut i Wuppertal. Två ideella organisationer, EMG (se ruta) och Indigo, hjälpte till med struktur och kontakter. Via Fair Trade och ekologisk certifiering hittade småbönderna en genväg ut på den globala marknaden, där konsumenterna betalar ett helt annat pris än det inhemska för rätt produkt.

”Produced with pride” deklarerar skylten utanför torkgården som kooperativet byggt och på paketen som Heiveld skickar till usa och Europa står ”The world’s finest rooibos”. Självförtroendet stärktes, livet såg ut att ljusna. Då slog den stora torkan till. 2003 kom vinterregnen tre månader för sent och det lilla som till slut föll räckte inte för att återfylla grundvattnet. Torkan fortsatte i tre år. Källor försvann, boskap dog eller fick säljas och merparten av den odlade rooibosen slogs ut.

Torkperioder har alltid förekommit, men omfattningen var ny. Några år senare följdes torkan av stormar så kraftiga att ett av husen på Dobbelaarskoop lyfte över huvudet på Oompie Hen och flög ett hundratal meter.

Kooperativet hade diskuterat klimatförändringen redan innan torkan. Temperaturen växlar mellan nollgradigt vintertid och +48 sommartid och forskarna bedömer området som särskilt sårbart. Två växtlighetszoner möts här och modellerna förutspår snabb temperaturökning med fler extrema väderhändelser.

Om klimatet hårdnar så pass att inte ens rooibos klarar att växa finns inga alternativ kvar för småbönderna. Eftersom växten bara frodas i symbios med mikroorganismer i just de här speciella jordarna (man har försökt odla den på flera håll i världen) så hotas dessutom själva artens överlevnad.

Kooperativets svar på utmaningen var offensivt. Tillsammans med EMG och Indigo arbetade man fram ett eget väderövervakningsprogram för bättre långsiktiga förutsägelser. Bönderna fyller i klimatdagböcker och sammanställer resultaten vid kvartalsvisa workshops. Små väderstationer finns på flera håll.

Med hjälp av forskaren Rhoda Malgas från Kapstadens universitet har man också inventerat, GPS-karterat och artbestämt de vilda rooibosvarianterna, som tidigare skördats mest som utfyllnad. Smak och färg är lite annorlunda, kanske bättre. Men framför allt är de tåligare och lever längre. Flera har djupa vattenlagrande rötter. I dag säljs vild rooibos till ett högre pris än den odlade. Oompie Hen och flera andra försöker att odla dem också, men hittills har det varit svårt.

– Vild rooibos vill växa skyggt, som Drieka Kotze, en annan av bönderna, uttrycker det.

 

KOOS KOOPMAN PÅ gården Landskloof har jobbat mycket med klimatanpassning och forskning. Så pass att han numera föreläser inför internationella klimatmöten och vetenskapsmän. För någon som fick lämna skolan vid 14 års ålder för att jobba på fälten med pappa måste det vara stort.

– Men jag är egentligen inte sorten som pratar om klimatförändring. Jag gör något.

Koos visar vindbrytande zoner i form av vildväxande bälten mellan de odlade rooibosraderna. Han har flera olika metoder för att hindra erosion som han lärt sig på studiebesök i Kalahariöknen.

– Det går att återskapa bördig jord. Bland annat med vindbrytare som fångar upp löst material. Det används för att hålla kvar fukt och man kan plantera nya växter.

Han lagrar också regnvatten i stora tankar under vintern och röjer främmande arter på gården, som han lyckades köpa av en boerbonde med hjälp av statliga lån efter apartheids fall.

– Man måste ha passion och en vilja att överleva. Jag vill uppmuntra den unga generationen att inte ränna iväg till Kapstaden så snabbt. Om du tar hand om jorden så tar den hand om dig!

 

Lyckad anpassning

– Lyckad anpassning handlar om människor, inte teknik. Småbönderna själva står i centrum.

Det menar Noel Oettle (bilden) som lett Environmental Monitoring Groups samarbete med Heiveld ända sedan starten.

EMG är en tankesmedja och miljöorganisation som kopplar hållbar utveckling till ekonomisk och social rättvisa. Organisationen har huvudkontor i Kapstaden och ett lokalt kontor i Nieuwoudtville. Lärande och demokratiskt beslutsfattande är viktiga för arbetet, som bland annat stöds av Naturskyddsföreningen.

– Processen i Suid Bokkeveld har betytt en fantastisk förändring för dessa fattiga småbönder som kontinuerligt åsidosatts och utsatts för rasism. I dag fungerar de som förvaltare av en viktig genetisk resurs, säger EMGs verksamhetsledare Stephen Law.

- Läs mer på EMGs hemsida, www.emg.org.za. Där finns bland annat en fallstudie över Suid Bokkeveld (Adaptation with a human face).

Tefabrik på liten ort

Regeringen har satsat på rooibosodlingen runt Nieuwoudtville med en helt ny tefabrik som är den näst största i Sydafrika. Teet exporteras till sju länder, mest till Tyskland. Först riktade fabriken in sig mot konventionella odlare i lite större skala, men nu har man också certifierat sig för ekologisk produktion och börjat ta emot Heiveldkooperativets te.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.