Klimatdramat kan börja

– EU måste stå upp för ett bindande klimatavtal. Om vi ska hålla uppvärmningen under två grader, finns det ett gemensamt utrymme för de tillåtna utsläppen som går att beräkna i ton. Istället för att bråka om procent länder emellan, borde man besluta om en fördelning av det utrymmet, säger Svante Axelsson Naturskyddsföreningens generalsekreterare.

Naturskyddsföreningen har lämnat över klimatstafetten till den svenska regeringen. Stafetten har resulterat i uppmaningar från sammanlagt 212 vd:ar som skrivit på föreningens upprop för ett ambitiöst och kraftfullt avtal i Köpenhamn.  

Den svenska regeringen får därmed en tydlig signal från näringslivet om att man vill driva på klimatarbetet. Ett antal av de företag som är med i uppropet har redan börjat omställningen till ett fossilbränslefritt samhälle. Företagen går före och visar att klimatomställningen är möjlig och lönsam.  

Vi vill elda på politikerna

Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen sammanfattade i samband med överlämnandet läget inför Köpenhamn för de cirka 30 vd:ar som deltog i evenemanget: Politikerna vill nu spela ned förväntningarna om ett bra resultat i Köpenhamn, och miljörörelsen vill elda på för ett bra resultat.  

Efteråt kommer politikerna säga att det är en stor framgång och vi kommer att tycka att det är otillräckligt, så ser dramaturgin ut. Men under det ytliga spelet bottnar låsningarna i klimatförhandlingarna i en fördelningskonflikt mellan Nord och Syd. De rika industriländerna har ett moraliskt ansvar för sina historiska utsläpp. Vi har festat upp en stor del av det tillgängliga utsläppsutrymmet. EU och USA måste ta på sig den största andelen av ansvaret för utsläppsminskningar, då kan Indien och Kina komma med i spelet.  

EU måste stå upp för ett bindande avtal

 Men EU ska inte lägga sig platt för ett USA som inte riktigt orkat leverera något tydligt och tillräckligt långtgående åtagande. USA måste med, men frågan är på vilket sätt. Förhandlingarna drivs nu i två spår, Kyoto-spåret och konventionsspåret. Vi bör hålla fast vid detta. USA vill inte ha ett legalt bindande avtal. Men EU måste nu ta ansvar och stå upp för ett bindande avtal. USA kan få ett hängavtal i konventionsspåret.  

Tiden är kanske inte mogen än att gifta samman de två spåren i ett enda avtal. Det kan då vara bättre att få till stånd ett kortsiktigt avtal i Köpenhamn och fortsätta att förhandla med sikte på ett slutgiltigt och kraftfullt avtal kring 2015, när FN:s klimatpanels nästa rapport ligger på bordet och vi har mer fakta om hur allvarligt läget är.  

Fördela det kvarvarande utrymmet för utsläpp

I förhandlingarna är det slagsmål om procentsatser och olika bud om nationella minskningsåtaganden. Istället för att bråka om procent borde man besluta om en fördelning av det utsläppsutrymme i ton räknat som finns kvar om vi ska hålla oss under 2 graders uppvärmning globalt. Om vi med ett rimligt risktagande ska klara detta har vi i dag cirka 700 gigaton kvar att förbruka. Det krävs också att utsläppen globalt når ner till noll till år 2050.  

Klimatforskningen ger oss ständigt nya kunskaper. Vi ser också att glaciärerna smälter snabbare, temperaturen ökar mer och havsytan stiger mer än vi tidigare trott möjligt. Kravet i klimatstafetten på att de rika länderna ska minska med 40 procent till 2020 är i dag sannolikt för lågt. Den restpost av utsläppsutrymmer som finns kvar för u-länderna att förbruka blir för liten. Med tanke på den ökande befolkningen i dessa länder kommer det att bli ett mycket tufft beting för dem.   Även med kraftfulla effektiviseringsmål, som Kinas utfästelse om att öka klimateffektiviteten i produktionen med mellan 40-45 procent till 2020, ökar landets utsläpp till dess med 150 procent med dagens tillväxttakt.  

De rika måste betala

De rika länderna måste betala för de fattiga ländernas investeringar i förnybar energi. Enligt Världsbanken krävs cirka 500 miljarder dollar i överföring varje år kring 2020 för energiomställning, skogsskydd och klimatanpassning i fattiga länder.  

Men man göra en synvända och välja att se klimatomställningen som en möjlighet snarare än en börda. I Sverige har vi minskat utsläppen med 9 procent sedan 1990. Samtidigt har vår BNP ökat med 40 procent. Klimatsmarta företag har en gigantisk affärsmöjlighet, vi kan tjäna pengar på att rädda klimatet, och den som går först har mest att hämta. Och många företag har redan börjat gå före, det ger hopp, så avslutade Svante Axelsson sin framställning av läget inför Köpenhamn.