De vanligaste plasterna och tillsatsämnena

Vill du veta vilka plaster vi bedömer som ofarliga och riskabla? Då har du kommit rätt! Vi berättar vad plasterna innehåller, om de ämnena är problematiska på något sätt, i vilka varugrupper de kan förekomma samt en riskbedömning.

Klicka på ankarlänkarna för att ta dig direkt till ett ämne:
Akrylnitril-butadien-styren (ABS)

Etenvinylacetat (EVA)
Polyamid (nylon; PA)
Polyeten (PE)
Polyetentereftalat (PET; polyester)
Polypropen (PP)
Polykarbonatplast (PC) och epoxi
Poly lactic acid (PLA; poly mjölksyra)
Polystyren (PS)
Polyuretan (PUR)
Polyvinylklorid (PVC; vinyl)
Acceleratorer/katalysatorer 
Antioxidanter
Biocider
Flamskyddsmedel
Färger och pigment
Mjukgörare

Akrylnitril-butadien-styren (ABS) 

ABS är uppbyggd av akrylnitril, 1,3-butadien och styren. Akrylnitril är allergiframkallande, cancerframkallande och giftig för vattenlevande organismer med långtidseffekter i vattenmiljön. 1,3-butadien är också klassificerad som bl.a. cancerogen och kan orsaka genetiska defekter. Styren är misstänkt hormonstörande. 

ABS-plast har ett stort användningsområde, till exempel i höljen till hushållsapparater, såsom telefoner, TV, hushållsapparater, skyddshjälmar, gräsklipparskal, skal till resväskor och leksaker. Även plastdetaljer i bilars interiör och exteriör är ofta tillverkade i ABS-plast.  

ABS-plast är en ofarlig plast, trots sina farliga egenskaper hos ingående monomerer, eftersom monomerna är så hårt bundna till varandra, och eftersom så få tillsatsämnen används i plastsorten. I elektroniska produkter som t.ex. TV och bil, kan dock plasten vara flamskyddad. Fråga efter produkter utan halogenerade (klor, fluor, brom) flamskyddsmedel. 

Etenvinylacetat (EVA)

EVA är en eten-vinylacetat-sampolymer. Ingen av dessa monomerer, eten och vinylacetat är farliga.

EVA är en genomskinlig, flexibel och böjlig (nästan gummimjuk utan mjukgörande tillsatsämnen) plast även vid mycket låga temperaturer (ned till -70 °C) med god motståndskraft mot andra kemikalier och används bland annat till nappar, handtag, böjbara/mjuka slangar (t ex för bryggerier och i dammsugare), till skyddshandskar, samt i elektriska installationer. Även plastsandaler och yogamattor kan vara tillverkade av EVA-plast.

EVA-plast är en ofarlig plast, om inte farliga tillsatsämnen är tillsatta, så som t.ex. halogenerade flamskyddsmedel i elektroniska produkter.

Polyamid (nylon; PA)

Polyamid är en plast som skapas genom att reagera aminer med syror, t.ex. hexametyldiamin och adipinsyra. Polyamid kan även tillverkas från cykliska amider, t.ex. ε-kaprolaktam. Ingen av monomererna uppfyller våra kriterier för farliga kemikalier. Nylon är en känd variant av polyamid.

Polyamider används som syntetisk textil i kläder, skor, väskor, mattor m.m., till fiskelinor och filtermaterial, stekspadar och andra köksredskap, samt förpackningsmaterial i livsmedelsindustrin, där dess goda temperaturresistens och låga genomsläpplighet för gaser är egenskaper som säkerställer lagringsdugligheten hos förpackade livsmedel.

Polyamid är en ofarlig plast, om inte farliga tillsatsämnen är tillsatta, så som t.ex. smuts- och vattenavvisande perfluorerade ämnen på t.ex. kläder, skor och förpackningsmaterial. Dock förekommer det att det cancerogena ämnet metylendianilin, som inte får förekomma i livsmedelsgodkänd plast, har hittats, framförallt i svarta köksredskap av polyamid. 

Polyeten (PE)

Polyeten skapas genom polymerisation av eten. Monomeren uppfyller inte våra urvalskriterier för farliga kemikalier.

PE är ett mångsidigt plastmaterial, genomskinligt till halvgenomskinligt, med god termostabilitet (tål temperaturer ned till -60 °C), dielektriska egenskaper, motståndskraft mot syror, baser och alkoholer, och den kan bearbetas både till mjuka och hårda produkter. Beroende på materialets densitet, delas PE in i olika grupper. De tre volymmässigt viktigaste på marknaden är:

  • PE-LD (lågdensitets-PE), vilket används i, till exempel, plastfilmer för livsmedel, odlingsdukar för trädgård och jordbruk, kassar, beläggningar i mjölkpaket, höljen på elkablar, gas- och vattenledningar,
  • PE-LLD (linjär lågdensitets-PE) för, till exempel, industripackfilmer, påsar som behöver vara tunnare än PE-LD-påsar, höljen till elkablar,
  • PE-HD (högdensitets-PE) som används i förvaringskärl för livsmedel och kemikalier, klädhängare, handtag till diskborstar, med mera

PE är den plast som globalt har de största produktions- och processvolymerna årligen. 

Polyeten är en ofarlig plast, så länge inte farliga tillsatsämnen är tillsatta, t.ex. halogenerade flamskyddsmedel i elektroniska produkter. Dock har vissa studier visat att produkter tillverkade av polyeten släpper ifrån sig plastkemikalier vid kontakt med livsmedel, därför avråder vi från att använda polyeten i kombination med varma livsmedel.

Bio-PE görs från etanol som tagit fram från förnyelsebar råvara, så som sockerrör, sockerbetor, skogsråvara eller liknande. Trots sitt ursprung från naturen så blir bio-PE en plast som inte är biologiskt nedbrytbar.  

Polyetentereftalat (PET; polyester)

PET görs av etenglykol och tereftalsyra. Ingen av monomererna uppfyller våra urvalskriterier för farliga kemikalier. 

PET används till dryckesflaskor, flaskor för vissa hushållskemikalier, till exempel flytande tvålar, samt i livsmedelsförpackningar där livsmedlet avses tillagas genom upphettning i förpackningen, till exempel i mikrovågsugn eller kokande vatten. 2008 gick merparten (79 %) av PET-produktionen till textilindustrin, för tillverkning av fleecekläder och andra fleeceprodukter, gardiner, duschdraperier m.m. PET är en av de fem produktionsvolymmässigt viktigaste plasttyperna i Europa.

PET är en ofarlig plast, så länge inga farliga tillsatsämnen är tillsatta, vilket är ovanligt. Dock har vissa studier visat att produkter tillverkade av PET släpper ifrån sig plastkemikaliervid kontakt med livsmedel, därför avråder vi från att använda PET i kombination med varma livsmedel.

Det är även värt att tänka på att polyesterfleece släpper ifrån sig över tusen mikroplastpartiklar vid varje tvätt. Därför bör man skaka och vädra fleecekläder och fleecefiltar istället för att tvätta dem, så ofta det är möjligt. 

Polypropen (PP)

Polypropen tillverkas genom polymerisation av propen7. Monomeren uppfyller inte urvalskriterierna för farliga kemikalier.

Polypropen används, bland annat, till livsmedelsförpackningar, plastfilm för livsmedel, hushållsartiklar och leksaker, vattenrör, inom bilindustrin och för medicinska implantat. Polypropen är en av de fem produktionsvolymmässigt viktigaste plasttyperna i Europa.

Polypropen är en ofarlig plast, så länge inte farliga tillsatsämnen är tillsatta, som t.ex. halogenerade flamskyddsmedel till elektroniska produkter. Dock har vissa studier visat att produkter tillverkade av polypropen släpper ifrån sig plastkemikalier vid kontakt med livsmedel, därför avråder vi från att använda polypropen i kombination med varma livsmedel.

Polykarbonatplast (PC) och epoxi

Polykarbonat är en polymer som oftast är baserad på bisfenol A. Polykarbonatplasten är slitstark, transparent, termostabil (-20 °C till 140 °C) och har goda dilektriska egenskaper. Den har många användningsområden, till exempel i CD-skivor, kretskort, mobiltelefoner, optiska linser, livsmedelsförpackningar och flaskor. Den globala efterfrågan på denna plasttyp ökar snabbt. 

Epoxihartser/epoxiplaster är härdplaster uppbyggda av monomererna bisfenol A och epiklorhydrin. En vanlig epoxiharts är diglycidyletern av bisfenol A (DGEBA), som ofta används på insidan av konservburkar och andra metallföremål i direktkontakt med livsmedel. Hartserna har god häftförmåga, formbarhet och kort härdningstid, medan plasterna är transparenta och slitstarka material. De används till lim, färger och lacker, ytbeläggningar och gjuthartser för inkapsling av elektronikdetaljer, pacemakers, formverktyg och detaljer i flygplan.

Bisfenol A är klassificerad ”hudallergen” samt ”misstänks orsaka fosterskador vid exponering under gravididet”. Epiklorhydrin är klassificerad som ”hudallergen” samt ”kan orsaka cancer”. Epoxihartsen DGEBA är enligt klassificeringen hudallergen. 

Polykarbonat och epoxi bör undvikas i kombination med livsmedel, då restmonomerer av bisfenol A kan läcka ut till maten. 

Poly lactic acid (PLA; poly mjölksyra)

PLA är en polyester som görs av mjölksyra. Som många andra termoplaster kan den formas till både film och fibrer. Den är biologiskt nedbrytbar. PLA används bland annat till matförpackningar, plastpåsar, engångs plastglas och plastfilm till jordbruksändamål.  

PLA-plast är en ofarlig plast som dessutom är biologiskt nedbytbar. Dock har vissa studier visat att produkter tillverkade av PLA släpper ifrån sig plastkemikalier vid kontakt med livsmedel, därför avråder vi från att använda PLA i kombination med varma livsmedel. 

Polystyren (PS)

Polystyren är en polymer av styren. Monomeren styren misstänks vara hormonstörande.

Användningsområden omfattar höljen till hushållsapparater, komponenter i vitvaror och elektronik, livsmedelsförpackningar, laboratorieplaster, till exempel petriskålar, bygg- och konstruktionsmaterial, såsom isoleringsskum och paneler. Polystyren-plast finns i en kvalitet som kallas expanderbar polystyren (EPS; frigolit i dagligt tal). Polystyren-plaster är en av de fem produktionsvolymmässigt viktigaste plasttyperna i Europa.

Polystyren bör undvikas i kombination med livsmedel, då restmonomerer av styren kan läcka ut till maten. Vid användning i elektronik och isolerskum kan halogenerade flamskyddsmedel ha tillsats.

Polyuretan (PUR)

Polyuretan är en stor grupp av plastmaterial. Uretaner bildas genom att en isocyanat reagerar med en alkohol. De vanligaste isocyanaterna i polyuretan är metendifenyldiisocyanat, MDI och toluendiisocyanat, TDI. Alkoholdelen utgörs oftast av polyesterpolyoler, polyeterpolyoler eller olika typer av polyfunktionella alkoholer. Isocyanaterna är misstänkt cancerframkallande och har skadliga långtidseffekter för vattenlevande organismer och uppfyller därmed våra urvalskriterier för farliga kemikalier.

Polyuretan används på många vitt skilda sätt. Den kan spinnas till en fiber (elastan), eller användas som membran för funktionskläder eller som beläggning eller film på textil och för att skapa ett vattenavvisande/vattentätt material. Polyuretan används också för att göra konstläder och vattenbaserade lim. Polyuretan-plaster har god värmeisoleringsförmåga och kan tillverkas som skum av olika styvhet genom tillsats av olika tvärbindande och förgrenande tillsatsämnenadditiv till polymererna. Dessa används t.ex. till fogmassor, skosulor, madrasser och möbelstoppningar, isolering i fjärrvärmerör, kylskåp och kablar.

Polyuretan är en ofarlig plast för användaren när plasten används i till exempel kläder.  Dock frigörs den farliga kemikalien isocyanat vid förbränning av polyuretan. Inom andra användningsområden, såsom till exempel madrasser, möbelstoppning och isolering i elektronik kan farliga tillsatsämnen i form av halogenerade flamskyddsmedel vara tillsatta. 

Polyvinylklorid (PVC; vinyl)

PVC, eller vinyl som plasten också kallas, tillverkas av vinylklorid som är cancerframkallande och uppfyller därmed våra kriterier för farlig kemikalie. 

Plasten har inneboende flamskyddande egenskaper p.g.a. det höga klorinnehållet, samt går att skräddarsy med tillsatsämnen får att få önskvärd materialstyrka, flexibilitet, transparens eller färg. Att PVC går att få med så många egenskaper, gör att det har ett brett användningsområde, t.ex. fönster/fönsterramar, kabelhöljen, golvmattor, vägguttag, tätningslister i kylskåpsdörrar, förpackningar och plastfilmer för livsmedel, blodpåsar, dialysslangar, leksaker, väskor och skor, detaljer i bilindustrin, med mera. PVC återfinns också i regnkläder, duschdraperier, avtorkningsbara dukar (”vaxdukar”), uppblåsbara madrasser, badpooler och badleksaker, som konstläder på möbler och överdrag på kuddar och madrasser. Produktionsvolymmässigt är PVC en av de fem viktigaste plasttyperna i Europa.

PVC innehåller ofta mjukgörare, av vilka flertalet ftalater är förbjudna att användas i tillverkningen av plasten inom EU, sedan början av år 2015 på grund av deras inneboende farliga egenskaper. Därför avråder vi från användandet av gammal PVC samt PVC importerad från utanför EU, då dessa varor inte följer samma lagstiftning som nytillverkade varor producerade inom EU. 

Information om de vanligaste tillsatserna i plast

En av anledningarna till att tillsatsämnena ofta är problematiska är att de oftast inte är bundna till polymeren/plasten utan kan migrera till ytan och avges. En annan anledning är att tillsatsämnena ofta utgör en så stor del av plasten – snittet ligger på ca 15 % men det kan vara upp till halva plastens vikt. Det kan jämföras med rester av kemikalier som finns kvar i plasten efter den har tillverkats, så kallat kvarvarande monomerer, eller polymerens nedbrytningsprodukter. Dessa utgör oftast mindre än en procent av vikten. Av alla tillsatsämnen lagrade i de plastprodukter som vi i Sverige omger oss med beräknas ca två procent, eller ca 100 000 ton, avges till omgivningen varje år. 

Acceleratorer/katalysatorer 

Acceleratorer och katalysatorer påskyndar polymerisations- och vulkaniseringsprocesser vid plast- och gummitillverkning. Polymerisationskatalysatorer är ofta metallföreningar/metallkomplex. Ett känt exempel är det cancerogena antimontrioxid som är en vanlig katalysator i PET-tillverkning. 

Antioxidanter

Oxidativa processer uppkommer vanligen vid upphettning eller exponering för UV-ljus och bryter ned plaster och gummin, något som kan motverkas genom antioxidativa tillsatsämnen. Många av dessa ämnen är, eller misstänks vara, cancerogena, hormonstörande, organtoxiska eller mycket giftiga för vattenlevande organismer med långtidseffekter. Antioxidanter tillsätts framförallt plaster och gummin som förväntas utsättas för värme och/eller solljus. 

Biocider

Bakterier och svampar kan skada, missfärga och ge plastmaterial dålig lukt. Ett brett spektrum av olika biocider kan användas i polymera material, bland annat silver och triklosan, som båda är giftiga för vattenlevande organismer. Välj bort produkter som saluförs som antibakteriella eller anti-lukt, t.ex. skärbrädor, kylskåp, tvättmaskiner, kläder, skor och träningsredskap.  

Flamskyddsmedel

Plaster och gummin som är organiska material och ofta petroleumbaserade, brinner vanligen lätt, även om det också finns exempel på polymerer med inneboende flamskyddande egenskaper (speciellt de med brom, fluor och klor). I ett fåtal länder är det lagstiftat krav på att vissa produkter, eller komponenter av produkter, av plaster ska vara flamskyddade, till exempel byggmaterial, möbler och elektronik.

Flamskyddsmedel kan tillhöra olika kemiska grupper. Difenyletrar med brom, fluor och klor används brett. Dessa är särskilt svårnedbrytbara i miljön och kan ackumuleras i ekosystemets näringsvävar (för fluorerade finns dock ännu få mätdata från miljön), samt kan ha hormonstörande effekter.  2010 skrev därför ett flertal av världens ledande miljögiftsforskare under ett så kallat San Antonio Statement, genom vilket de kräver en begränsning av användningen av bromerade och klorerade difenyletrar. Andra typer av flamskyddsmedel är ämnen som innehåller hög andel fosfor, kisel, bor, kväve eller magnesium. Då många flamskyddsmedel visat sig vara svårnedbrytbara, bioackumulativa, hormonstörande och potentiellt cancerogena, bör dessa substitueras mot bättre alternativ, eller ännu hellre fasas ut genom att produkten designas om så att flamskyddsmedel inte behövs. 

Undvik produkter med halogenerade (klor, fluor eller brom) flamskyddsmedel. Dessa förekommer framförallt i produkter med elektronik och stoppade möbler, men även i byggmaterial. Välj om möjligt produkter med material och/eller design som gör att inga flamskyddsmedel behöver tillsättas.  

Färger och pigment

Många olika typer av färger och pigment kan förekomma i plaster och gummin, däribland kromater och azofärger, varav vissa har cancerogena aromatiska aminer som nedbrytningsprodukter. I EU begränsas användningen av azofärger i textil (där ingår även t.ex. nylon och elastan som båda är plastbaserade) och konstläder av kemikalieförordningen REACH, men plastmaterial producerat utanför EU kan innehålla farliga azofärger.

Mjukgörare

Mjukgörare gör hård plast mjuk och flexibel. De flesta mjukgörarna är inte bundna till polymeren och läcker därför med tiden ut från materialet. Mest mjukgörare används för PVC-plast. Flertalet av dessa mjukgörare är cancerogena, hormonstörande, reproduktionstoxiska och/eller skadliga för vattenlevande organismer. Olika ftalater är kända exempel på problematiska mjukgörare. Fyra ftalater (DEHP, DIBP, DBP och BBP) är upptagna på tillståndslistan vilket gör att företag behöver tillstånd för att få använda dem. Detta gäller dock bara företag inom EU. Ytterligare nio ftalater är upptagna på kandidatlistan, vilket gör att butiken är skyldig att inom 45 dagar svara en konsument som frågar om varan innehåller något ämne på kandidatlistan. I leksaker samt i barnvårdsartiklar får inte dessa 13 ftalater förekomma, och i leksaker och barnvårdsartiklar som man kan stoppa i munnen får inte heller DINP, DIDP och DNOP förekomma. Det gäller då för alla leksaker, även de tillverkade utanför EU. För material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel finns restriktioner för DEHP, DBP, BBP, DINP och DIDP. 

 

Bli medlem

Bli medlem i Naturskyddsföreningen och stöd kampen för natur och miljö. Tillsammans har vi kraft att förändra.