10 saker du behöver veta om kalhyggen

Kalhyggen är en vanlig syn i den svenska naturen. Skogsbruk med kalhyggen kallas för trakthyggesbruk och används på 97 % av den brukade skogsmarken. Den marken utgör i sin tur 58 procent av Sveriges landyta, så kalhyggen finns i alla delar av landet. Varje år anmäls upp till 70 000 skogsområden för kalavverkning och den yta som avverkas motsvarar omkring 400 000 fotbollsplaner. Som ett resultat är mer än en femtedel av den brukade skogen idag endast 0 till 10 år gammal.

Storleken på hyggena varierar, och även om det var vanligare att ta upp väldigt stora hyggen för några årtionden sedan, finns fortfarande stora hyggen. Det största enskilda kalhygget som togs upp under 2023 var över 100 hektar stort! Sedan 1950-talet har mer än hälften av all skog i Sverige kalavverkats minst en gång.

Det ska tas hänsyn till miljön när skog kalavverkas, bland annat genom att lämna kvar enstaka träd på hyggena, så kallade hänsynsträd. De ska minska avverkningens negativa effekt på biologisk mångfald. Det påstås ofta att hänsynen i skogsbruket har förbättrats sedan 1990-talet. Men när det gäller antalet hänsynsträd som lämnas är det faktiskt precis tvärtom. Sedan slutet av 1990-talet har antalet hänsynsträd som lämnas på hyggena mer än halverats! Enligt den senaste statistiken lämnas i snitt bara 4 hänsynsträd per hektar. Det motsvarar 2 träd på en yta stor som en fotbollsplan. Även den sammanlagda volymen av fröträd, hänsynsträd och död ved i form av stående och liggande träd samt höga stubbar har nästan halverats sedan början av 1990-talet. När det gäller hänsyn i form av områden med trädgrupper, skyddszoner med mera går det inte att se några tydliga förändringar över tid.

De flesta av Sveriges arter lever i skogen. Därför påverkar skogsbruket ett stort antal växter, svampar och djur. Ett kalhygge innebär alltid en kraftig förändring av miljön. Hur stor skada kalhygget orsakar beror mycket på hur miljön såg ut innan. Många skogslevande arter är anpassade till att leva i naturskogar med lång kontinuitet. Där marken hela tiden är trädbevuxen, det finns gamla träd och gott om död ved. Den typen av miljöer har blivit en bristvara på grund av skogsbruket. Därför är det särskilt allvarligt när naturskogar och andra skogar med höga naturvärden kalavverkas. Då försvinner unika och viktiga livsmiljöer som inte hinner återskapas innan det är dags för skogen att avverkas igen.

Även om arternas livsmiljöer bevaras kan deras funktion försämras eller förstöras av att skogen avverkas runtomkring. För många skogslevande arter idag utgör livsmiljöerna små och isolerade öar i landskapet. Det kan både påverka själva livsmiljön och göra det svårt för arterna att sprida sig. Sammantaget har avverkning en starkt negativ påverkan på ungefär 1 400 rödlistade arter.

För att stoppa klimatförändringarna är det bråttom att minska mängden koldioxid i atmosfären. Växande träd bidrar eftersom de tar upp koldioxid genom fotosyntesen. Koldioxid kan också lagras i marken, och mycket av det kol som finns i de svenska skogarna finns just i marken. Samtidigt avger även marken koldioxid när organiskt material bryts ned. På ett kalhygge ökar nedbrytningen och därmed koldioxidutsläppen från marken, samtidigt som trädens upptag av koldioxid upphör när träden avverkas. Under de första 10–12 åren sker stora utsläpp av koldioxid på grund av nedbrytning av döda rötter, stubbar och övriga avverkningsrester, bland annat på grund av ett varmare mikroklimat. Det dröjer ofta mer än 20 år innan den växande skogen åter har bundit lika mycket kol som har släppts ut. Den här förlusten innebär att ett skogslandskap som bedrivs med trakthyggesbruket även i snitt lagrar mindre kol i marken.

Många marklevande svampar lever sammankopplade med trädens rötter. Träden förser svamparna med näring, och därför är många svampar helt beroende av träden för sin överlevnad. Även träden har nytta av samarbetet som gör att deras rotsystem förstoras med omkring tusen gånger. Det här samarbetet mellan träd och svamp kallas för mykorrhiza, och nästan alla våra matsvampar är just mykorrhizasvampar. Forskning har visat att det sker en dramatisk minskning av mykhorrizasvampar när en skog kalavverkas. Många arter hinner återetablera sig innan det är dags för skogen att avverkas igen, medan andra arter fortfarande inte kommit tillbaka ens efter 80 år.

Att kalhyggen får svampar att försvinna och ändrar svampsamhällen kan också få en negativ effekt på trädens tillväxt. Svampar fyller en viktig funktion genom att bryta ner organiskt material och frigöra näring i marken.

Renskötseln är en central del av den samiska kulturen och det samiska levnadssättet. Den bygger på fritt naturbete där renarna vandrar mellan betesområdena. Under vintern är renarna beroende av att kunna beta lavar som växer på marken. När marklavarna är täckta av skare eller is är hänglavarna i den gamla skogen helt avgörande för renens överlevnad.

Sedan 1950-talet har trakthyggesbruk med kalhyggen varit det dominerande sättet att bruka skog, och sedan dess har det skett en dramatisk minskning av lavrika skogar. Marklavar försvinner inte av kalavverkningen i sig, men däremot av den markberedning som sker på kalhyggen inför plantering. Ofta är också de skogar som växer upp efter kalavverkning för täta och mörka, så att lavarna på marken inte får tillräckligt med ljus. Kalavverkning kan också bidra till att renarna inte kommer åt marklaven, eftersom snön packas hårdare på öppna ytor.

Hänglavar lever i träden och trivs bäst i äldre skog med hög luftfuktighet. Lavarna försvinner när träden avverkas, och det tar lång tid för hänglavar att etablera sig på nytt i en skog. Att hänglavsrika skogar kalavverkas är ett stort problem för rennäringen.

Naturturism är en växande bransch med allt större betydelse för jobb och inkomster på landsbygden. Enligt uträkningar från Naturturismföretagarna är vår natur orsaken till vart fjärde turistbesök i landet. Tillsammans med inhemska turister beräknas dessa besök ge intäkter i mångmiljardklassen. Om naturen förlorar sin attraktionskraft förlorar också Sverige mycket av sin attraktionskraft som besöksmål. Skogsbruket spelar en avgörande roll, eftersom så mycket av svensk natur utgörs av skog och eftersom den största delen av skogen brukas. Kalhyggen och täta ungskogar lockar få besökare, så det tar lång tid innan skogen som anläggs efter kalavverkning kan bli besöksvänlig igen.

Kalhyggen kan få stora konsekvenser för de tiotusentals mil av älvar, åar och bäckar som slingrar sig genom skogslandskapet. Skogen fyller en viktig funktion i vattnets kretslopp genom att rena och filtrera vatten innan det når vattendragen. När träden avverkas höjs grundvattennivån, vilket minskar utrymmet för magasinering av nederbörd i marken. Avrinningen ökar kraftigt efter en kalavverkning och leder till utlakning av näringsämnen, transport av organiskt material och kvicksilver - ett av världens farligaste miljögifter.

Den ökade transporten av organiskt material ut i sjöar och vattendrag har gjort att vattnet blivit mycket brunare de senaste 50 åren. Så kallad brunifiering är inte bara en estetisk fråga, utan ökar bland annat kostnaderna för dricksvattenproduktion och påverkar fiskbestånden negativt.

Om kalavverkning sker ända fram till vattenlinjen orsakar det ytterligare skada. Utan träd som skuggar kan vattenlevande arter som inte tål höga vattentemperaturer helt slås ut. Att det lämnas kvar en skyddande zon av träd längs vattnet är långt ifrån en självklarhet. På en tredjedel av den strandlinje som berörs av avverkning lämnas ingen skyddszon alls! Dessutom är de skyddszoner som lämnas ofta för smala för att verkligen skydda vattenmiljöerna och livet i dem.

Med ett förändrat klimat ökar risken för skador på viktiga samhällsfunktioner som vägar, järnvägar och byggnader. Kalhyggen kan förvärra problematiken, till exempel när hyggen tas upp på erosionskänslig mark. Det kan orsaka ras- och skred som skadar vägar och järnvägar. Kalhyggen kan också bidra till översvämningar genom att avrinningen från marken ökar när träden tas bort och marken blir kal. Kalhyggen kan även orsaka skador på skogen intill. Träden i hyggeskanterna blir mer utsatta för både vind och sol, och risken ökar att de blåser omkull eller blir torkstressade. Det i sin tur kan öka risken för angrepp av skadegörare som granbarkborren.

Skogsbruk med kalhyggen framställs ibland som det enda fungerande sättet att bruka skog på i Sverige. Men i själva verket fick metoden bred spridning först kring år 1950. Innan dess användes i stor utsträckning det vi idag kallar hyggesfria metoder, då bara vissa träd plockas ut ur skogen så att marken hela tiden är trädbevuxen. Omställningen till kalhyggesbruk drevs igenom med både morot och piska. Miljardsummor satsades på bidrag till skogsbruket och under en period var skogsägare även skyldiga att kalavverka, till exempel om de hade ”för mycket” gammal skog. Nu ökar intresset för att återgå till mer naturnära skogsbruksmetoder och allt fler skogsägare ställer om sitt skogsbruk. Det behöver inte heller vara någon dålig affär att överge kalhyggen. Utan kalhyggen slipper man till exempel flera kostsamma åtgärder, och kan fokusera avverkningen på grövre träd som ger bättre betalt.