Stor satsning – men osäker klimatnytta
Regeringen planerar för klimatåtgärder i andra länder för att kunna räkna in utsläppsminskningar. Men att göra så kan istället vara till skada, skriver vi i Svenska Dagbladet.
Sverige går just nu i bräschen för sjösättandet av ett nytt internationellt system för utsläppshandel under Parisavtalet. Genom att investera i klimatprojekt i låg- och medelinkomstländer kan Sverige räkna hem utsläppsminskningar som sina egna. Men enligt Naturskyddsföreningens analys vilar satsningen på mycket osäker grund.
Ett liknande system etablerades i början av 2000-talet: Kyotoprotokollets Clean Development Mechanism. Med tiden tappade dock systemet i trovärdighet, då det visade sig att många klimatprojekt kraftigt överskattade sin klimatnytta och att vissa av dem även ledde till negativa effekter för människor och miljö.
Det nya systemet för handel med utsläppskrediter bygger på artikel 6 i Parisavtalet, som antogs redan 2015. Efter nio års förhandlingar föll de sista pusselbitarna i regelverket på plats vid klimattoppmötet COP29 i Azerbajdzjan i höstas.
Sverige har redan, med klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari i spetsen, valt att avsätta 1,5 miljarder kronor i budgeten för klimatåtgärder i andra länder i utbyte mot klimatkrediter som kan användas för att räknas som egna utsläppsminskningar. Ett exempel är regeringens satsning på elmopeder i Ghana, ett projekt som väcker frågor om vilka utsläppsminskningar som egentligen kan förväntas.
Regeringens satsningar bygger på antaganden om att det nygamla systemet kan leverera verklig klimatnytta på ett kostnadseffektivt sätt, och samtidigt bidra till hållbar utveckling i låg- och medelinkomstländer.
I dagsläget kan internationella klimatkrediter inte användas för att uppnå EU:s klimatmål. Men den svenska regeringen arbetar aktivt för att det ska bli möjligt för det nya målet till 2040, som just nu förhandlas inom EU.
Men Naturskyddsföreningens analys, som presenteras i rapporten ”Genväg eller omväg till klimatmålen?”, visar att många av de risker och brister som fanns i det gamla systemet finns kvar i det nya. Enligt analysen finns det en hög risk för osäker klimatnytta och för negativ påverkan på människor och miljö. Många av de regler som ska styra systemet är vaga, och det saknas en oberoende granskning för stora delar av handeln.
Många av våra samarbetsorganisationer i globala syd ser på utsläppshandeln som en form av klimatkolonialism. När rika länder och företag köper krediter från klimatprojekt i låg- och medelinkomstländer riskerar det att förstärka existerande ojämlika maktförhållanden i den globala klimatpolitiken. Redan utsatta grupper i det globala syd får ta de sociala och miljömässiga kostnaderna, medan det globala nord tillgodoräknar sig utsläppsminskningar och ekonomisk nytta.
För att undvika en accelererande klimatkris och för att kunna möta Parisavtalets mål måste de samlade globala utsläppen nå hela vägen till nettonoll senast år 2050. Det måste ske utifrån ett helhetsperspektiv där klimatnytta, rättvisa och samhällsnytta vägs samman.
Mot den bakgrunden anser Naturskyddsföreningen att Sverige måste:
- Avstå från att köpa internationella utsläppskrediter för att nå Sveriges klimatmål.
Internationell utsläppshandel under artikel 6 riskerar att bromsa snarare än påskynda den globala klimatomställningen. Även inom det nya systemet är risken stor att projekten inte levererar den klimatnytta som utlovas, och att de bidrar till negativa konsekvenser för människor och miljö. - Sluta driva på för användandet av artikel 6-krediter i uppfyllandet av EU:s klimatmål.
I Bryssel har den svenska regeringen tryckt på för att medlemsländerna ska kunna använda artikel 6-krediter för att uppfylla det nya klimatmålet till år 2040. Om detta tillåts ökar risken för att nödvändiga utsläppsminskningar inom EU ersätts med osäkra klimatinsatser utanför unionen. - Genomföra de utsläppsminskningar som krävs i Sverige.
När Naturvårdsverket i april 2025 lämnade sitt underlag till regeringens klimatredovisning stod det klart att Sverige är på väg att missa samtliga klimatmål nationellt och i EU – både etappmålen för 2030 och 2040, sektorsmålen och nettonollmålet för 2045. - Öka stödet till låg- och medelinkomstländer utan att kräva utsläppskrediter i gengäld.
Den rikaste procenten av världens befolkning orsakar lika stora utsläpp som två tredjedelar av de länder med lägsta inkomster. Samtidigt drabbas låginkomstländer hårdast av klimatkrisen, trots att de bidragit minst. Rika länder som Sverige har enligt Parisavtalet ett juridiskt ansvar att bidra till klimatåtgärder i dessa länder.
Sverige har goda förutsättningar att vara ledande i den globala klimatomställningen. Men om Sverige vill fortsätta att vara en trovärdig aktör inom klimatpolitiken krävs ett tydligare ansvarstagande för utsläppsminskningar på hemmaplan.
Karin Lexén
generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Anja Ipp
sakkunnig inom klimat och juridik, Naturskyddsföreningen
