Stora risker med nya demokrativillkor

Om förslaget till ny lag för statligt stöd blir verklighet riskerar den att kraftigt beskära det demokratiska utrymmet för det svenska civil­samhället. Det skriver Karin Lexén tillsammans med företrädare för flera organisationer.

På sitt bord kommer Sveriges nytillträdda regering snart att ha ett lagförslag om demokrati­villkor som krav för statligt stöd. Först för trossamfunden (Svenska kyrkan undantaget) och organisationer som får pengar via allmänna arvsfonden och i nästa led för allt statligt stöd till civil­samhället. Intentionen är god, men riskerna med förslaget så stora att vi vill uppmana den nya regeringen att göra ett omtag.

Lagstiftning måste vara förutsägbar. Högt ställda beviskrav och tydliga ramverk är en förutsättning för att en lag ska vara effektiv, proportionerlig och rättssäker. Uppfyller inte lagstiftningen om demokrati­villkor detta kommer den, helt i motsats till sitt över­gripande syfte, bidra till att motverka både demokratisk utveckling och religions­frihet.

Vi är vana vid noggrann kontroll och uppföljning av hur skatte­medel används. Som strategiska partners till Sida vidare­förmedlar vi årligen mångmiljon­belopp av svenska bistånds­medel. Bland oss och våra 220 medlems­organisationer och deras internationella partners återfinns allt från små gräsrots­rörelser till nationella riks­organisationer, sekulära och trosbaserade civil­samhälles­organisationer samt tros­samfund. Sammantaget representerar vi flera miljoner svenskar som på olika sätt engagerar sig i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, i Sverige och utomlands. Det gör vi utifrån en mångfald av övertygelser och tros­uppfattningar.

Mot den här bakgrunden har vi i likhet med olika remiss­instanser välkomnat tydliga, transparanta och rättssäkra demokrati­villkor för det statliga stödet. Precis som flera andra har de remissvar några av oss skrivit också betonat vikten av förutsägbarhet och rätts­säkerhet och det är med mycket djup oro vi nu ser att flera av problemen kvarstår i den slutgiltiga regerings­propositionen. Vi håller självklart med om att utövande av hot, tvång, våld, diskriminering och på annat sätt motverkande av demokratin är grund för exkludering. Vår kritik gäller lagförslagets utformning och otydligheten kring omfattning och implementering.

Definitioner av hot, tvång, våld och hets mot folkgrupp har i lagförslaget helt frikopplats från svensk straffrätt. Det krävs inte någon fällande dom, det krävs inte ens en polis­anmälan, det räcker att en besluts­fattande myndighet anser sig ha tillräckliga skäl för att påbörja en utredning och sedan tillräckligt starka skäl för att dra in stöd.

Företrädarskapet, alltså de fysiska personer som omfattas av demokrati­villkoren, definieras som vem som helst som företräder en organisation internt eller externt inom ramen för dess verksamhet. Det gäller alltså även frivilliga, och då ingen ålders­kategorisering finns torde även minderåriga företrädare innefattas. Granskning av företrädares förehavanden ska enligt lagförslaget kunna ske utan den granskades, eller dess närmaste krets, kännedom.

När vi ställt frågor till kultur­departementet om hur en rätts­säker och proportionerlig tillämpning ska säkras har svaret varit att vi får lita på att gräns­dragningarna utkristalliserar sig framöver. Säkerhets­ventilen är, enligt lagförslaget, en undantags­klausul vilken ger möjlighet till fortsatt stöd under särskilda omständigheter. Men när lagförslagets grund­regler innebär så stora risker för godtycklig tillämpning framstår undantags­möjligheten lätt som ännu en risk för ökad godtycklighet snarare än en trygghet.

I praktiken innebär lagförslaget ett mycket omfattande tolknings- och kontroll­ansvar för samfund och organisationer. För vem vill riskera att hamna på fel sida om de tillämpnings­linjer som enligt lagstiftaren så småningom ska utkristallisera sig, men som ingen ännu vet var de går? Varken civil­samhälles­organisationer eller tros­samfund vill, eller kanske kan, lägga tid och pengar på rätts­processer i förvaltnings­domstolen för att rentvå sig. Än mindre vill de riskera att stämplas som icke­demokratiska i allmänhetens ögon medan utredningar pågår. Risken är att lagförslaget ökar misstänksamhet, självcensur och ”cancel­kultur” inom svenskt civil­samhälle, eller att organisationer och samfund helt avslutar statliga finansierings­samarbeten och backar i sina relationer till staten.

Det kan därför starkt ifråga­sättas om det slutgiltiga lagförslaget kommer att gynna den levande demokratin, det pluralistiska civil­samhället och möjligheten att utöva religions- och övertygelse­friheten på ett effektivt sätt. Snarare finns stor risk att lagförslaget i sin nuvarande form bidrar till radikalisering, isolering och bäddar för de parallell­samhällen som lagstiftaren säger sig vilja undvika.

Regeringen motiverar begränsningarna av förenings­friheten och religions­friheten med att statligt stöd är en förmån och inte en rättighet, och med att begränsningarna är nödvändiga inom ramen för ett demokratiskt samhälle. Även om statligt stöd skulle kunna ses som en förmån, måste både förenings­friheten och religions­friheten tillämpas i sin kontext och begränsningar ska alltid vara proportionerliga, nödvändiga och effektiva. Internationell rätt ställer mycket höga krav på att all lagstiftning som berör föreningar, inklusive statligt stöd till dessa, ska vara tydlig och förutsägbar. I Sverige har relationen mellan stat och civil­samhälle under lång tid präglats av hög tillit och starka finansiella band och många organisationer och samfund är i praktiken i dag beroende av statligt stöd för sin verksamhet. Argument om statligt stöd som enbart en förmån framstår därför som främmande och det vi egentligen talar om är då en total omförhandling av relationen mellan staten och det svenska civil­samhället.

Skulle nuvarande proposition bli till lag riskerar den att kraftigt beskära det demokratiska utrymmet för hela det svenska civil­samhället. Vi ställer oss mycket tveksamma till om denna lagstiftning kommer att vara effektiv och uppnå de resultat den avser att säkra: att statligt stöd inte går till klander­värd verksamhet.

Anna Stenvinkel
generalsekreterare Forum Civ
Anna Sundström
generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Charlotta Norrby
generalsekreterare Svenska missionsrådet
Erik Lysén
chef Act Svenska kyrkan
Karin Lexén
generalsekreterare Naturskydds­föreningen
Martin Nihlgård
generalsekreterare IM
Niclas Lindgren
direktor, PMU
Petra Tötterman Andorff
generalsekreterare Kvinna till kvinna

Stå upp för naturen

Läget för vår planet är akut, men vi kan fortfarande bromsa utvecklingen. Du behövs i det arbetet!

Bli månadsgivare
Bli först att gilla!

Relaterade inlägg