Vargjakten är ett sorgligt kapitel

”Precis som när det gäller björn och andra vilda djur bör man iaktta försiktighet med varg. De är rovdjur. Men man ska inte heller överdriva farorna, den alarmism som fått spridning i pressen har mycket lite med verkligheten att göra”, skriver Johanna Sandahl.

Debattartikel

För Naturskyddsföreningen är vargens återkomst en bra sak. En ekologiskt viktig art har kommit tillbaka efter att inte varit mer än en dödsruna i rödlistan. Att det blir konflikter när ett rovdjur som i stort sett varit borta i ett sekel kommer tillbaka är inte konstigt. Om björnen utrotats helt och sedan återkommit hade det nog också ställt till med en del upprörda känslor.

I ett debattinlägg på SVT Opinion menar journalisten Gubb Jan Stigson att det blivit mycket sämre bevänt med älgjakten, och låter oss förstå att detta beror på vargen.

Forskningen visar också mycket riktigt att det faktiskt kan vara så att älgjakten blir sämre i vargrevir, även om det inte rör sig om så stort bortfall som man skulle kunna tro. Vargarna tar bara en bråkdel av de älgar som jägarna fäller varje år.

Stigson jämför hur många älgar som fälldes i år i hans hemort med hur det var 1988, för 25 år sedan. Den minskningen kan inte helt tillskrivas vargen. Åttiotalet såg en historisk topp i älgstammen, som innebar rekordavskjutningar i hela landet för att undvika omfattande skador på växande skog.

I dag skjuts det betydligt färre älgar i landet, vi är nere i nivåerna på slutet av sjuttiotalet. Då det ändå sköts betydligt fler älgar än på sextiotalet.

Vargen är utsatt för en omfattande mytbildning, både risker och skador överdrivs i debatten. Det är olyckligt. Det gäller också faran för att varg skulle skada människor.

Stigson tar upp den tragiska olyckan i Kolmårdens djurpark för två år sedan, då en djurvårdare dödades i ett varghägn. Vad som hände får vi nog aldrig veta, men man kan inte jämföra vilda djur med sådana som blivit uppfödda i fångenskap och blivit av med sin naturliga skygghet för människor. Även råbockar som blivit uppfödda av människohand kan bli farliga.

Precis som när det gäller björn och andra vilda djur bör man iaktta försiktighet med varg. De är rovdjur. Men man ska inte heller överdriva farorna, den alarmism som fått spridning i pressen har mycket lite med verkligheten att göra.

Av allt man ska vara försiktig med i naturen – från getingar, fästingar till giftiga växter – så hamnar varg mycket långt ner på listan.

Tyvärr är det så att naturen inte är en helt ofarlig plats, även om vi skulle önska det. Men nog är svensk natur betydligt mer vänlig och ofarlig än många andra platser på jorden. Även med vargen.

Slutligen gör Stigson en hänvisning till de ”demokratiska bristerna”. Det är oklart vad Stigson avser, men antagligen menar han det faktum att de två senaste licensjakterna efter varg stoppats i domstol.

Själva resonemanget återkommer även hos riksdagsmän och proffstyckare, vilket för mig blir väldigt konstigt; att makten ska utövas under lagarna är väl ingen nyhet? För det är faktiskt så att även regering och myndigheter måste följa lagar och internationella avtal. Lagar som riksdagen stiftat och avtal som riksdagen själv ingått.

En fungerande lagstiftning är nödvändig för naturskydd och miljön, och vargen skyddas av såväl svensk som unionsrättslig lagstiftning. De närmaste månaderna får vi se om skyddet för vargen håller stånd mot dagspolitikens krav på licensjakt.

Det är ett lackmustest för vilket sorts land vi lever i.

Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreinngen

Publicerat på Svt Debatt

http://www.svt.se/opinion/article2453564.svt