Vi vaktar akut hotad skog – från staten!

Ore skogsrike i Dalarna har blivit symbol för kampen mellan å ena sidan ideella krafter som agerar för att rädda skyddsvärd skog och å andra sidan politisk passivitet, en ansvarig myndighets nonchalans och en statlig skogskoncern som vill avverka. Systemet med frihet under ansvar i svensk skogspolitik fungerar inte. Regeringen sitter med armarna i kors när skyddsvärda skogar faller.
Läs vår debattartikel i Dagens Samhälle!

Debattartikel

I Ore skogsrike utgörs ungefär en femtedel av landskapet fortfarande av skogar med höga naturvärden. Merparten ägs av alla svenska medborgare genom statliga Sveaskog. Naturskyddsföreningen har kartlagt områdets höga naturvärden och delgav 2013 resultatet till såväl Sveaskog som ansvariga myndigheter. Trots detta har bolaget redan avverkat minst 600 hektar.

Nu är ytterligare två skogar, Norra Brännvinsberget och Södra Ormtjärn, hotade av avverkning. Centralt i konflikten är att Sveaskog inte undersökt områdets status genom en nyckelbiotopsinventering. Ideell naturvård har emellertid redovisat viktiga fynd av en stor mängd rödlistade och hotade arter som innebär att områdena har tydliga nyckelbiotopskvaliteter. Trots det vill Sveaskog avverka skogarna utan att dela med sig av sina egna naturvärdesinventeringar.

Ore skogsrike är inget unikt exempel. Regeringen har upprepade gånger sagt att skyddsvärda skogar inte ska avverkas, samtidigt sker det så gott som dagligen runt om i landet. De få kvarvarande skogar som aldrig tidigare kalavverkats utgör inga undantag.
Skogspolitikens devis ”frihet under ansvar” innebär att skogsbruket har stor frihet att bruka sin skog och samtidigt ta ett frivilligt ansvar för miljö- och naturvärden i skogen. Staten litar på att storskogsbruket klarar av att identifiera sina egna nyckelbiotoper, vilka har en särställning för naturvården i skogen.

Enligt den frivilliga skogscertifieringen FSC får nyckelbiotoper inte avverkas. Detta är regler som skogsbruket har varit med och tagit fram och lovat att följa. Eftersom det finns ett stort mörkertal nyckelbiotoper är det avgörande att dessa identifieras. Ideella inventeringar visar dock att nyckelbiotoper inte sällan avverkningsplaneras och i de fall de inte upptäcks i tid, avverkas.

Skogsstyrelsen är den tillsynsmyndighet som vid osäkerhet avgör om en skog är en nyckelbiotop. FSC-certifieraren Det Norske Veritas (DNVGL) ska dessutom se till att certifierade markägare, som Sveaskog, lever upp till certifieringens krav.

I Ore fallerar båda dessa kontrollmekanismer. Skogsstyrelsen vägrar att genomföra en nyckelbiotopsinventering i de två akut hotade skogarna med hänvisning till Sveaskogs eget ansvar. DNVGL menar att det inte finns några nyckelbiotoper i områdena och att Sveaskog därför kan avverka dem. Hur DNVGL har kommit till denna slutsats är oklart. Ingen, förutom Naturskyddsföreningen, kan eller vill uppvisa några inventeringsresultat.
Regeringen har en hög svansföring när det gäller naturvårdsarbetet i skogen. I verkligheten är det dock en kamp för varje hektar.

Därför krävs en rad åtgärder:

  • Skogsstyrelsen måste utöva tillsyn när systemet fallerar. Trots klara nyckelbiotopskvaliteter har Sveaskog aviserat att de tänker hugga skogarna. Skogsstyrelsen kan då inte gömma sig bakom skogsbrukets sektorsansvar.
  •  Regeringens aviserade uppdrag om en 10-årig landsomfattande nyckelbiotopsinventering måste omgående preciseras i ett regeringsuppdrag till Skogsstyrelsen. Tydliga riktlinjer behöver formuleras, bland annat att bolagsskogsbruket använder samma metodik som Skogsstyrelsen, och offentliggör resultaten utan dröjsmål.
  • Regeringen måste se över Sveaskogs ägardirektiv och avkastningskrav samt ställa krav på att Sveaskog offentliggör sina naturvärdesinventeringar. För att statens skogsbruk ska kunna anses trovärdigt behöver Sveaskog, via ägardirektiven, ges i uppdrag att öka sina naturvårdsambitioner samt att bolagets avkastningskrav sänks.

Vi kan inte ha en ordning där ideell naturvård tvingas vakta skyddsvärda skogar som staten ämnar hugga ner. Vi kan inte ha en skogspolitik som ger så stor frihet att hela systemet sätts ur spel.

Johanna Sandahl, ordförande, Naturskyddsföreningen

>Läs artikeln i Dagens Samhälle och deltag i debatten