Slutreplik: LRF vilseleder om skogen och fåglarna
I en replik skriver Paul Christensson, ordförande LRF Skogsägarna, att Naturskyddsföreningen målar upp en ensidig och missvisande bild av skogens fåglar. Men det är Christenssons bild som är vilseledande, då han bygger sitt resonemang på den EU-gemensamma indikatorn för vanliga fåglar och att antalet fågelindivider ökar, skriver Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen i en slutreplik i Dagens Industri.
Syftet med fågeldirektivet är dock inte att få så många fågelindivider som möjligt, utan att bevara alla fågelarter och deras livsmiljöer, och det totala antalet fåglar är därför helt irrelevant i sammanhanget. Lika lite som att fler fiskmåsar skulle kompensera för förlust av fjällugglan, kompenserar inte arter som ökar för de arter som minskar. Om syftet med direktivet ska uppnås blir fokus på de arter som riskerar att försvinna inte alls skevt så som Christensson hävdar, utan precis vad som krävs.
Av de cirka 260 fågelarter som häckar i Sverige har SLU Artdatabanken bedömt att mer än var tredje påverkas negativt av avverkning, och i skogslandskapet finns 28 fågelarter där pågående minskning utgör en risk för artens fortlevnad. De flesta tillförlitliga mätserier över arters utveckling sträcker sig dock inte så långt tillbaka att de fångar upp människans historiska påverkan på biologisk mångfald genom omvandlingen av skogslandskapet. Något som däremot kan ge en indikation på den historiska utvecklingen är att 51 fågelarter som förekommer i skogslandskapet i dag är rödlistade, varav 17 är klassade som hotade.
Även när det gäller påståendet om att den svenska ”översättningen” av fågeldirektivet är en överimplementering är Christensson fel ute. För bara några dagar sedan skrev Skogsstyrelsen i en debattartikel i Altinget att det inte är seriöst att påstå att en annan översättningsversion radikalt skulle förändra Skogsstyrelsens ärendehandläggning. Det är nämligen hur EU-domstolen dömt som styr den svenska tillämpningen av direktivet. Och som vi skrev tidigare finns det till exempel en EU-dom från i somras som innebär att det i de flesta fall kommer vara förbjudet att avverka skog under häckningstid.
Hela problematiken har sin uppkomst i den svenska regleringen och kontrollen av skogsbruket. I Sverige, till skillnad från en rad andra EU-länder, är allt som krävs för en avverkning en anmälan, med låga krav på innehållet. Den hänsyn som skogsägaren redovisar är inte heller bindande. Myndigheten har i stället möjlighet att fatta beslut om vilken hänsyn som faktiskt måste tas, men klarar bara av att göra det i omkring en (1) procent av fallen.
Dessa brister i lagstiftning och tillsyn är en central orsak till det konfliktfyllda läget kring skogen och det växande antalet rättsprocesser i avverkningsärenden. Men det är fortfarande så att i 99 procent av alla avverkningar är det fritt fram för skogsägare att göra som de vill, utan några skarpa krav från vare sig myndighet eller domstol. Det är därför mycket märkligt att påstå att rättsosäkerheten lägger en våt filt över skogsbruket.
Det är tyvärr inte en självklarhet i Sverige att skydda fåglar och andra arter, så som Christensson skriver. Det stämmer för visso för en del markägare, men faktum är att dagens intensiva skogsbruk med kalavverkning som främsta metod har lett fram till att många arters livsmiljö har blivit en bristvara i skogen. Det är dags att myndigheterna börjar granska skogsbruket och att skogsbruket ställer om till skonsammare brukningsmetoder där det behövs.
Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen
