Ukraina behöver bli mindre beroende av kärnkraft

Under den första veckan av Rysslands invasion i Ukraina var kommunikationen från omvärlden massiv. Den ukrainska miljöorganisationen Ecoaction överöstes av sms, e-post och telefonsamtal från samarbetsorganisationer och finansiärer världen över som uttryckte sitt stöd.

– Vi var alla fullt upptagna med att ta hand om våra familjer, kollegor, medlemmar och volontärer. Men den känslan, att vi inte var ensamma i det här utan tvärtom hade många som stod bakom oss, gjorde det möjligt för oss att orka jobba vidare ännu hårdare, berättar Olha Tarasenko, kommunikatör hos Ukrainas största miljöorganisation Ecoaction, på jobbrelaterat besök hos Naturskyddsföreningens kansli i Stockholm några veckor i januari.

Utöver allt mänskligt lidande, raserade byggnader och infrastruktur som kriget orsakar sker även en omfattande miljöförstöring. I nuläget är det svårt för landets miljöorganisationer att skaffa sig en överblick över situationen för naturen då många områden fortfarande är ockuperade och minerade och därför alldeles för farliga att besöka.

– I nuläget kan vi inte förstå eller ens försöka uppskatta omfattningen av den miljöförstöring som invasionen orsakar. Kanske att vi inom 5–10 år kan ha fått en bättre överblick, säger Olha Tarasenko.

Ecoactions avdelning för klimatfrågor försöker ändå att kartlägga den miljöförstöring som sker genom att volontärer landet över bevakar media och officiella myndighetsrapporter. Aktuella fall av miljöförstöring registreras och sammanställs i en karta som går att följa på Ecoactions hemsida.

Missilattackerna orsakar svåra skogsbränder vars koldioxidutsläpp i sin tur bidrar till långsiktiga klimatförändringar. Eftersom jorden och vegetationen på många håll är väldigt torr sprider sig elden snabbt. Ett annat stort problem är att kriget medför ett enormt utsläpp av fossila bränslen i naturen.

– Förutom att vår brandkår är överbelastad medför risken för nya missilattacker att det ofta är alldeles för farligt för dem att genomföra släckningsinsatser. De ryska styrkorna har gjort bensinstationer och oljeraffinaderier till strategiska mål för sina attacker, vilket inte bara innebär stor brandrisk utan även gör att stora mängder fossila bränslen hamnar i naturen, både som luft- och markutsläpp, berättar Olha Tarasenko.

Ukraina har 15 kärnreaktorer vid fyra aktiva kärnkraftverk och före invasionen kom drygt 50 procent av landets energiförsörjning från kärnkraft. Ukrainas största kärnkraftverk Zaporizjzja, som även är Europas största, stod före invasionen för drygt 20 procent av Ukrainas energi. Zaporizjzja har flera gånger under invasionen utsatts för beskjutning från de ryska trupperna.

– Före invasionen ansåg många att kärnkraften var en bra och billig energikälla. Invasionen har gjort det tydligt hur sårbara vi är genom att vara beroende av ett så centraliserat energisystem, särskilt när den ryska armén gjort våra kärnkraftverk till mål för sina attacker. Om en missil träffar högspänningstransformatorn som förbinder kärnkraftverket med konsumenterna, kan tiotusentals människor bli utan elektricitet. En mindre missilträff på ett kärnkraftverk kan innebära en kärnkraftskatastrof.

Enligt Olha Tarasenko har invasionen även aktualiserat debatten i Ukraina om riskerna för att en större kärnkraftskatastrof kan inträffa och att landet behöver satsa på både en mer decentraliserad och förnybar energiproduktion. Fler har också identifierat behovet av energieffektivisering för att minska energiförbrukningen i landet. Hon sätter ord på sina egna och troligtvis många andra ukrainares känslor inför en potentiell kärnkraftskatastrof:

– Jag minns väldigt tydligt den kvällen när jag såg nyhetssändningarna som visade när de första missilerna flög förbi nära kärnkraftverket. Rädslan och maktlösheten gjorde det omöjligt att somna. Jag visste inte om jag skulle vakna upp mitt i en kärnkraftskatastrof eller i ett tredje världskrig. Den känslan bär jag med mig än idag.

Miljöförstöringen kan även komma att fortsätta efter den dagen då kriget slutligen upphör. Olha Tarasenko säger att det därför är viktigt att man satsar på en hållbar återuppbyggnad av landet i efterkrigstider:

– Återuppbyggnad och rekonstruering av byggnader och infrastruktur som förstörts i de ockuperade områdena kommer också att skapa enorma koldioxidutsläpp framöver, inte bara för denna generation utan även kommande generationer. Därför handlar det inte bara om att återuppbyggnaden ska ske snabbt och effektivt utan att den också behöver hålla god kvalitet, vara hållbar och sträva efter att skapa ett nytt och bättre land.

Att miljöfrågor hamnar i skymundan i kristider är kanske ingen nyhet, men vad händer med utrymmet för dessa frågor i ett land drabbat av invasionskrig? Under invasionens första veckor frågade Olha Tarasenko och hennes kollegor sig själva om de skulle kunna fortsätta sitt arbete och hur de i så fall skulle kunna göra det.

– När invasionen inleddes 24 februari förra året hade Ecoaction redan jobbat med miljöfrågor i fem år. Vi visste att det skulle vara svårt att kommunicera om ren luft när himlen är fylld av missiler. Det är svårt att prata om rent vatten när du ser bilder av förstörda hus, säger Olha Tarasenko.

Olha och hennes kollegor på Ecoaction blev samtidigt motiverade av utmaningen att mitt under brinnande krig kunna synliggöra mänsklighetens ömsesidiga beroendeförhållande till naturen:

– Vad händer om ditt närmaste vattenrenings- eller vattenförsörjningssystem träffas av missiler? Vad gör du då? Jo, du går antagligen till närmaste sjö eller flod och inser att vattnet inte är drickbart om det inte renas först. Då förstår vi att naturen inte är något som bara är till för rekreation, utan något vi är beroende av för vår överlevnads skull. Naturen tar hand om oss och vi behöver ta hand om den!

Även Olhas eget förhållningssätt till vatten som ändlig resurs har förändrats och fått henne att höja sin krisberedskap:

– Jag har själv sett till att få plats med tre stora 18-litersdunkar med vatten i min lilla lägenhet – för vad händer om nästa missil skulle träffa stadens vattenreningsanläggning? Numera ser jag det som ett privilegium att bara kunna öppna kranen för att få rent dricksvatten.

Vetskapen om att man som organisation har internationellt stöd och uppbackning i kristider är enligt Olha Tarasenko avgörande för att orka blicka framåt bortom kriget och tänka på hur man vill driva miljöarbetet vidare framöver:

– Jag hoppas att vi framöver kommer kunna hitta ännu fler samarbetspartners och fördjupa vårt gemensamma arbete med europeiska civilsamhällesorganisationer. Vi kommer att fortsätta kämpa för en renare jord och för att bli ett koldioxidneutralt land. Vi kommer att kämpa för en bättre och grönare framtid, avslutar Olha Tarasenko.