Fakta om lodjuret

Storleken: Lodjuret är Europas största vilda kattdjur. Det europeiska lodjuret är den största av de fyra lodjursarter som finns i världen. En fullvuxen hane väger 20–25 kg och en hona 16–20 kg. De har en mankhöjd på 60–75 cm.
Pälsen: De flesta lodjur har fläckig päls, men inte alla. Pälsen går från gulröd på sommaren, till betydligt ljusare och gråare på vintern. 
Svansen: Lodjur har en kort svans. 
Öronen: Den tydligaste utseendemarkören är de svarta tofsarna på öronen.
Framåtlutad gång: Frambenen är kortare än bakbenen vilket ger lodjuret ett framåtlutat utseende.

Lodjurens hemområden varierar i storlek beroende på tillgången på mat. Honornas områden är något mindre men de försvarar dem mer, det kan bero på att de är mer måna om tillgången på mat. Hanarnas områden är större, då de vill maximera antalet honor de kan para sig med. Områdena kan vara mellan 300–1 700 kvadratkilometer stora.   

Lodjur lever inte i flock utan håller sig för sig själva. Hanarna vandrar runt ensamma, men eftersom de flesta honor föder ungar varje år och håller ihop med dem tills de är 9– 10 månader är de bara ensamma korta perioder mellan kullarna.  

Lodjur blir könsmogna under sitt andra levnadsår och honorna föder normalt sin första kull när de är två år, i fjällvärlden brukar det dock dröja tills de är tre. Brunsten pågår från slutet på februari till början av april, de flesta parningar sker i mitten av mars. De är dräktiga i omkring 70 dagar och ungarna föds i maj till mitten av juni. En kull består av 1–3 ungar som väger 300–350 gram.

Lodjuren gräver inga lyor utan föder sina ungar på torra skyddade platser som till exempel under en gran, i en bergsskreva eller under ett utstickande klippblock. Ungefär hälften av ungarna dör det första året på grund av svält och rävskabb. 

Lodjuren har varit fredade sedan 1991, men 2010 infördes licensjakt på lodjur i vissa län. Licensjakten på lodjur beslutas i områden där lodjursstammen bedöms överstiga de fastställda miniminivåerna baserat på inventeringar, eller där de överstiger andra regionala mål.

Skyddsjakt och licensjakt får endast bedrivas under strikt kontrollerade former. Syftet med jakten måste vara godtagbart enligt Art- och habitatdirektivet. Skyddsjakt handlar om att förebygga allvarlig skada, exempelvis inom renskötseln. Licensjakt motiveras med förvaltnings- och skadeförebyggande hänsyn, men även där krävs att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte äventyrar gynnsam bevarandestatus. Utgångspunkten i lagstiftningen är att arten ska bevaras långsiktigt. Utöver den lagliga jakten förekommer även illegal jakt på lodjur. Andra betydande dödsorsaker är trafik och rävskabb.

Skandinaviska lodjurs huvudföda är ren i norra Sverige och rådjur i södra Sverige, men de äter även dovhjort, hare och skogsfågel. Det händer också att lodjur tar exempelvis räv, bäver och mård. 

När de tagit ett större djur väntar de ett tag innan de börjar äta. En hona med två ungar kan äta upp ett rådjur på ungefär tre dygn. Ibland utmålas lodjur som blodtörstiga, och att de skulle döda fler djur än de äter upp för att de inte kan motstå att döda om chansen ges. Det kommer från att vandrande lodjurshanar som letar honor att para sig med inte alltid har tid att stanna och äta upp sina byten. Mindre djur äter de dock oftast upp direkt efter jakten och lämnar sällan mer än huvud, tassar eller fjädrar efter sig.  

Sverige:  I dag finns lodjur i hela Sverige förutom på Gotland. Näst efter björnen är det vårt vanligaste, fyrfotade, stora rovdjur. Flest finns i skogarna mellan Uppland och Dalsland samt södra Norrlandskusten.
Globalt:  Lodjurens utbredningsområde sträcker sig från Västeuropa genom de ryska skogsområdena och söderut till Centralasien och den Tibetanska högplatån.

Lodjuren kom till Skandinavien samtidigt som människorna vandrade in i efter den senaste istiden för 10 000 år sedan. På 1600-talet var det så många lodjur i Stockholmstrakten att kungen kunde jaga precis utanför stadsportarna.