”Klädjättarna borde betala när det går hål i strumpan”
Notan för hanteringen av klädavfallet hamnar i dag på samhället – i stället för hos klädjättarna.
Det hög tid att klädbranschen börjar betala och att tydliga regler för producentansvar för textil införs i Sverige, skriver Naturskyddsföreningen på Expressens debattsida.
DEBATT. Få i Sverige kan ha undgått kaoset med klädinsamlingen. Berg av textilier byggs på kommunernas återvinningscentraler och frivilligorganisationer dränks i billiga, osäljbara plagg. Plötsligt blev Överproduktionen, och överkonsumtionen, av kläder synlig för alla. Och det går undan i klädbranschen. Försäljningen av nya plagg växer snabbt i Sverige – mellan åren 2000 och 2020 ökade den totala textilkonsumtionen med 40 procent.
Klädproducenterna har haft många år på sig att fundera på hur de ska hantera det avfall som gamla, avlagda kläder ger upphov till. Redan 2016 föreslog Naturvårdsverket ett producentansvar för textilier, följt av fler utredningar, som dock aldrig ledde till någon svensk lagstiftning. Utan skarpa krav har producenterna valt att avvakta, vilket innebär att vi i dag har en klädbransch som är enbart 0,3 procent cirkulär.
Sverige tvingas agera
EU-regler om producentansvar för textilier har nyligen antagits – och därför måste nu Sverige till slut agera. Men lägstanivån i EU-reglerna är inte tillräckliga för att få ordning på klädbranschens ohållbara affärsmodeller.
Att priset på nya textilier inte speglar den negativa miljö- och klimatpåverkan är en bidragande orsak till den höga konsumtionen av nya textilier och den snabba utvecklingen av fast fashion och ultra fast fashion.
Fördröjningen av ett producentansvar för textilier i Sverige har i praktiken lett till att producenterna sluppit betala betydande belopp för sitt avfall. Beräkningar i vår rapport ”Notan för textilberget – hög tid för starkt producentansvar” visar att kostnaden per plagg för avfallshanteringen är tio kronor, och för klimatpåverkan är kostnaden 16 kronor. För varje plagg. Och då är inte all miljöpåverkan inräknad. I dag konsumerar svensken runt 25 plagg per år. Det handlar alltså om miljardbelopp som i dag belastar samhället i stället för producenterna.
Låt klädjättarna pröjsa
Flera länder i EU har gått före och redan infört ett producentansvar för textilier. Först ut var Frankrike, där producenterna sedan 18 år (2007) har varit tvungna att finansiera och organisera insamling, sortering, återanvändning och återvinning av kläder och skor. Här har Sverige gått miste om en viktig konkurrensfördel när textilåtervinningen i EU nu skalas upp.
Ett producentansvar där avgifterna motsvarar klädernas verkliga pris behöver införas omgående. Regeringen måste införa kriterier för att få bukt med fast fashion. Kriterier för avgifterna som baseras på plaggens livslängd och produktsortimentets bredd.
Dessutom bör man öronmärka en del av avgiften för teknikutveckling. Textilåtervinning är tekniskt möjlig men dyr och svår att finansiera. Regeringen bör även införa mål för materialåtervinningen. Sverige kan inspireras av till exempel Nederländerna – år 2030 ska minst 75 procent av alla textilier som satts på marknaden återanvändas eller materialåtervinnas.
Slutligen behövs differentierade avgifter som baseras på principen om att förorenaren betalar. Avgifterna ska utöver kostnaderna för hanteringen av avfallet också täcka kostnader för miljöpåverkan.
En verklig omställning av klädbranschen kräver politiska åtgärder som gör cirkulära lösningar mer lönsamma än nyproduktion, eller som EU:s textilstrategis måtto uttrycker det: ”fastfashion is out of fashion”. Nu måste den verkliga notan för textilproduktionens miljöpåverkan hamna där den hör hemma – hos klädbranschen.
Av Beatrice Rindevall
ordförande Naturskyddsföreningen
