Missuppfattningar om stoppade avverkningar av skog 

Naturskyddsföreningen har varken befogenhet eller makt att stoppa avverkningar. Det är upp till domstolar och Skogsstyrelsen att fatta beslut om avverkningar. Det ideella naturvårdsarbetet som Naturskyddsföreningen utför handlar om att bidra med information om miljövärden i skogen, granska vilka beslut Skogsstyrelsen fattar och överklaga om skyddade arter hotas av avverkning 

I ungefär tre av fyra överklagade beslut ändrar domstolen Skogsstyrelsens beslut så att skogsägaren antingen måste ta större hänsyn till miljön vid avverkning, eller så upphävs beslutet. Domstolarna agerar utifrån den lagstiftning som finns, bland annat artskyddsförordningen vars syfte är att skydda hotade djur- och växtarter och deras livsmiljöer".  

Läs mer: ”Det är domstolarna som stoppar avverkningarna” 

Miljölagstiftningen ger skogens djur- och växtarter, livsmiljöer och dess vatten ett starkt skydd. Ändå är det alldeles för vanligt att Skogsstyrelsens beslut om avverkningar inte tar hänsyn till det starka skyddet. Naturskyddsföreningen överklagar när vi anser att miljölagstiftningen inte efterlevs, när tillsynen brister och viktiga värden för biologisk mångfald står på spel. Utfallet i domstolar visar att det ofta finns god grund för överklagandena.  

Naturskyddsföreningen skulle gärna se en bättre fungerande tillsyn av skogsbruket, så att överklaganden inte behövdes för att säkerställa att miljöregler efterlevs i skogen. 

Procentuellt sett har antalet överklaganden i avverkningsärenden ökat kraftigt de senaste åren, men det är en väldigt liten andel av alla avverkningar som överklagas. Varje år anmäls omkring 60 000 områden för avverkning. I cirka 99 procent av dessa fall fattas inget beslut om förbud eller anpassning, utan hänsynstagandet till eventuella miljövärden och arter överlåts helt till markägaren. 

De främsta orsakerna till att antalet överklaganden ökat på senare år är att artskyddförordningen börjat tillämpas i skogen och att rättsläget kring både miljöorganisationers talerätt och arternas skydd har klargjorts. Att Skogsstyrelsen förändrat sitt arbetssätt och i allt större utsträckning bara gör en automatisk granskning av avverkningsanmälningar har också bidragit. 

Ibland hävdas det i debatten att Naturskyddsföreningen “massöverklagar” skogsavverkningar, men i själva verket handlar det alltså om att cirka 1 procent av alla avverkningar överklagas.  

Det är också i en liten andel av alla avverkningsärenden som det finns anledning att överklaga. I de allra flesta fall rör inte avverkningsanmälningar skyddsvärd skog eller skog med skyddade arter, eftersom en så stor del av den svenska skogen redan är starkt påverkad av skogsbruk. 

Med äganderätt menas rätten för var och en att bestämma över sin egendom. Den rätten är inte obegränsad, men har ett starkt skydd i grundlagen. Till exempel krävs starka skäl för att staten ska begränsa hur någon får använda sin egendom.  

Miljön är ett angeläget allmänt intresse och kan därför vara skäl för staten att begränsa användningen av egendom Vilket till exempel kan ske genom att besluta om vilken hänsyn som måste tas vid avverkning. Sådana begränsningar får dock aldrig vara mer långtgående än nödvändigt.  

Rättsprocesser är naturligtvis påfrestande för alla inblandade och Naturskyddsföreningen är medvetna om att överklaganden kan skapa oro. Vi skulle gärna se en bättre fungerande tillsyn, så att ideella insatser och överklaganden inte behövdes för att säkerställa att miljökrav efterlevs vid avverkning. Med ett bättre stöd och större kunskap om de lagar som gäller vid avverkning skulle många processer kunna undvikas. 

Överklaganden i avverkningsärenden görs i de allra flesta fall av lokala föreningar runt om i landet, där engagerade medlemmar med lokalkännedom och stor kunskap om arter och naturvärden granskar avverkningsärenden och inventerar skog på sin fritid. Det är inte ovanligt att engagemanget för skogen väcks av hur skogsbruket påverkar lokalsamhället där man bor, till exempel genom att den äldre skogen försvinner medan kalhyggen och täta ungskogar breder ut sig. 

Naturskyddsföreningen ser att dagens skogspolitik skapar alltför liten motivation för skogsägare att bevara skogar med höga naturvärden. Formella skyddsformer som naturreservat är det bästa sättet för ett långsiktigt skydd. Det bidrar dessutom till andra viktiga värden, som friluftsliv, kolinlagring, renbete och rekreation.  

Stor hänsyn tas till skogsägaren vid bildande av formellt skydd. Det är som regel frivilligt för skogsägaren och innebär generös ekonomisk ersättning. Intresset bland skogsägare för att få sin skog skyddad är stort och många står i kö, men det saknas pengar. Föreningen vill att anslaget för att ersätta skogsägare ska öka kraftigt till minst 5 miljarder per år.  

Naturskyddsföreningen föreslår även en skogsfond som finansieras via avgift på industriell virkesanvändning, där pengarna går tillbaka till skogsägare för insatser för att bevara biologisk mångfald. Föreningen vill också se nya ekonomiska stöd för restaurering, kostnadsfria skogsbruksplaner samt kostnadsfri och oberoende rådgivning för naturnära skogsbruk.  

Rapport: Naturskyddsföreningens förslag för biologisk mångfald i skogen - Naturskyddsföreningen 

Naturskyddsföreningen är inte emot avverkning men vill att miljölagstiftningen ska följas och att skogsbruket ska bedrivas på ett hållbart sätt. När ett överklagande leder till avverkningsförbud eller krav på miljöhänsyn beror det på att den planerade avverkningen inte hade varit förenlig med lagkraven. 

När skog anmäls för avverkning är det oftast kalavverkning som planeras, vilket är det vanligaste sättet att avverka skog i Sverige. Ett kalhygge innebär alltid en kraftig förändring av miljön, och för många djur och växter i skogen innebär det att deras livsmiljö blir förstörd. 

Naturskyddsföreningen ser att det finns ett växande intresse bland skogsägare för hållbara sätt att bruka skogen. Trots det brukas enbart 3 procent av den brukade skogen med hyggesfria metoder som är mycket mer skonsamma än trakthyggesbruket, alltså den metod som skapar kalhyggen. Forskning visar dock att omställningen försvåras av starka normer och skogsindustrins inflytande. Skogsägare måste få möjlighet att välja mer hållbara sätt att bruka sin skog. 

Läs mer: Naturskyddsföreningens förslag för biologisk mångfald i skogen

Våra skogslevande arter är ofta anpassade till att leva i naturskogar med så kallad lång kontinuitet, där marken hela tiden är trädbevuxen, det finns gamla träd och gott om död ved. Med kalhyggesbruk förstörs den typen av miljöer, och hinner inte återskapas innan det är dags för skogen att avverkas igen. Därför är kalavverkning särskilt svårt att förena med lagkraven på skydd av arter och livsmiljöer.  

Naturskyddsföreningen förespråkar en omställning till ett naturnära skogsbruk. Det innebär att sköts skogen så att naturliga processer och funktioner bevaras, och förbättras där de förstörts. Enskilda större träd eller små trädgrupper som ger god ekonomi avverkas, samtidigt som man bibehåller eller återskapar variationsrika skogar. Målet är biologiskt rika och motståndskraftiga skogar som ger god ekonomi.  

Läs mer: Naturnära skogsbruk – vanliga frågor och svar

Naturskyddsföreningen har precis samma syn på skyddsvärd skog oavsett vem som äger den – att den behöver bevaras.  Naturskyddsföreningen är inte emot avverkning och vi tycker det är bra och viktigt att skogen ger träråvara, men skogsbruket behöver bedrivas på ett hållbart sätt och miljölagarna ska följas.

Naturskyddsföreningens riksförening äger några fastigheter runt om i Sverige med syfte att bevara deras höga naturvärden. Fastigheterna har förvärvats genom gåvor, arv eller köp efter insamlingar av pengar och består till stor del av skogsmark. Föreningens policy är att värdefull natur på fastigheterna ska skyddas, i första hand permanent som exempelvis naturreservat. Kan områdena inte skyddas för all framtid kan tidsbegränsade naturvårdsavtal vara ett alternativ. Annars bevaras den värdefulla naturen genom föreningens ägande. Det bedrivs inget skogsbruk på de fastigheter som Naturskyddsföreningens riksförening äger.  

Läs mer: Om föreningens fastigheter