Hur miljövänliga är materialen i våra kläder?

Bomull växer på buskar och är en relativt svårodlad gröda, som är känslig för torka, häftiga regn, kyla, insektsangrepp och sjukdomar. Eftersom bomullsplantan behöver stora mängder vatten krävs ofta konstbevattning. Utöver detta besprutas bomullen flitigt för att förhindra skadedjur och ogräs. Bekämpningsmedel sprids då vidare i ekosystemen via vatten, jord, luft och i näringskedjorna och ger effekter även långt senare och långt ifrån de åkrar som besprutas. 

Ekologisk bomull odlas utan kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. En bra balans mellan olika växter och användning av naturlig gödsel förbättrar mullhalten i jorden och gör att mängder av nyttiga smådjur och insekter kan leva där. Genom att skapa en bra miljö för skadedjurens naturliga fiender minskar angreppen på växterna. Dock behövs det lika mycket bevattning som vid konventionell odling. 

BCI (Better Cotton Initiative) är en medlemsorganisation som utbildar bönder i hållbar odling. BCI-bomull kan innebära vissa förbättringar i odlingen jämfört med konventionell bomull, men det betyder varken att bomullen är ekologisk eller att den generellt kan betraktas som ett hållbart material.

Bönderna får utbildning i att odla med mindre mängd vatten och bekämpningsmedel. BCI tar även upp sociala aspekter, som arbetsvillkor och barnarbete.

Lin odlas i länder med ganska regnigt och svalt klimat. Växterna är sällan utsatta för skadeinsekter. Därför behöver man inte tillföra så mycket näringsämnen för att grödorna ska växa och må bra. Inom den oekologiska odlingen används dock ogräsmedel ibland. 

Linfibrerna ligger i stjälken på linplantan och för att frilägga fibrerna krävs så kallad rötning. Den vanligaste och även minst miljöbelastande rötningsmetoden kallas fält- eller daggrötning som innebär att man låter linet ligga ute under några veckor. Lin kan även vattenrötas, men det är ett sämre alternativ eftersom restvattnet innehåller syreförbrukande ämnen som skapar syrefattiga miljöer om det släpps ut i våra sjöar.

Hampa är precis som lin en växt som kan odlas i kallare klimat. Hampa klarar av de flesta parasitangrepp och behöver inga gödnings-, bekämpnings- eller ogräsmedel. Rötterna går djupare än hos de flesta kommersiella grödor och binder marken, vilket förhindrar jorderosion. Eftersom hampan tillför jorden näringsämnen går det att odla hampa år efter år på samma marker utan att växla gröda. Därför är hampa ett av de bästa fiberalternativen. Hampa rötas på samma sätt som lin.

Ull kommer inte enbart från får. Den mjuka angoraullen kommer från getter och kaniner. Kamelhår, alpackaull och lamaull används också. Men fårull används mest och många olika raser har avlats fram för att ge ull av olika kvalité.

För merinofåret har man genom avel lyckats tredubbla ullmängden, en ökningen som delvis beror på att dagens får har mera hud. Det har lett till djupa hudveck där skadeinsekter trivs och därför finns det risk för att olika insektsmedel har använts på fåren. Ett annat möjligt problem med merinoull är så kallad mulesing, där man skalperar bort den överflödiga huden för att förhindra att flugor lägger ägg i vecken. Mulesing utförs ofta utan bedövning och innebär stort lidande för djuren, och man bör därför kontrollera med tillverkaren att kläderna endast innehåller mulesing-fri ull.

Det går att förebygga insektsangrepp genom att istället byta betesmark ofta och hålla mindre hjordar. Detta ingår i kraven för ekologisk ull. 

Ekologisk ull innebär att ullen kommer från djur som tagits om hand enligt krav för ekologisk djurhållning. Några av de krav som ingår är att djuren ska äta ekologiskt foder, vistas i bra stallbyggnader, ha rätt att vara utomhus, inte behöva gå ensamma och inte hållas bundna. 

Ull innehåller orenheter som måste tvättas bort innan den kan spinnas till garn. Speciellt ullfett (lanolin), bryts ner långsamt och avloppsreningen måste vara väl avpassad för att ulltvätten inte ska ge stora utsläpp av syreförbrukande ämnen. 

Silke är det sekret som fjärilslarven spinner runt sig själv till en kokong när den ska förpuppas. Kokongerna av odlat silke är 2-4 centimeter långa och består av cirka 3000 meter råsilke. När silket ska utvinnas upphettas oftast kokongerna så att larverna dör, varefter de sorteras efter kvalité. Mullbärssilke är det vanligaste silket, och innebär att silkeslarverna äter bladen från mullbärsträd. Konstgödsel används till oekologisk odling av mullbärsträd, men inte bekämpningsmedel eftersom det skulle skada silkeslarverna.

Viskos tillverkas genom att cellulosa från trämassa bryts ner och ombildas med hjälp av kemikalier. Viskosprocesser kan vara mycket miljöpåverkande och orsaka utsläpp av svavel, kväve och andra föroreningar men det finns bra processer och miljömärkta viskosfibrer.

Cellulosan till viskos kommer traditionellt från gran eller andra träd, men den kan också hämtas från till exempel bambu. Bambu är ett exempel på ett mycket bra råmaterial, eftersom det är snabbväxande, inte kräver bekämpningsmedel eller konstbevattning samt klarar sig på näringsfattig jord. 

Modal tillverkas på ungefär samma sätt som viskos och fibrerna har liknande egenskaper. Modal är dock starkare än viskos i vått tillstånd, vilket gör att fibrerna klarar till exempel tvätt bättre än viskos. 

Lyocell är en skogsbaserad fiber som tillverkas genom en svavelfri process där lösningsmedlen återvinns i hög grad och energiåtgången generellt är lägre än vid traditionell viskostillverkning. 

Processen kan innebära miljöfördelar, men den totala påverkan beror bland annat på vilken typ av skogsråvara som används, hur skogsbruket bedrivs och hur effektiv återvinningen är i just den aktuella produktionen. Lyocellfibrer är starkare än både viskos och modal, vilket kan bidra till längre produktlivslängd.

Gemensamt för skogsbaserade  konstfibrer är att de är biobaserade och inte bildar mikroplaster på samma sätt som syntetiska plastfibrer. De bryts i regel ner snabbare i naturen, även om nedbrytningen påverkas av hur fibrerna är bearbetade och vilka kemikalier som använts i tillverkningen.

Polyester, polyamid och akryl tillhör gruppen syntetfibrer och tillverkas av olja som förädlas i flera steg vid raffinaderier och petrokemiska industrier. Sedan råvarorna renats sätts de samman så att det bildas långa molekylkedjor, så kallade polymerer. 

Polymererna kan användas till både fibrer och plast.

Miljöproblemen från oljeutvinningen är relativt lika för alla syntetfibrer. Förutom att olja är ett icke förnybart råmaterial, är framställningen av syntetfibrer energikrävande och det finns risk för att hälso- och miljöfarliga ämnen skadar människor och miljö. Användning av återvunnet plastmaterial förekommer främst för polyester och är ett sätt att minska resursanvändningen och sänka energiåtgången. I dag finns framför allt polyester från återvunna PET-flaskor.    

Ett problem med syntetfibrer är att de släpper ifrån sig mikroplaster när de tvättas. En del partiklar som spolas ut med tvättvattnet passerar igenom reningsverkens filter och kan hamna i vår natur där de blir kvar under mycket lång tid.