Det här är alltså inte naturligt gräs, utan konstgjort gräs av olja. Det var framförallt populärt på fotbollsplaner här i norra delarna av Europa. Det gick att spela fotboll utan att behöva bry sig om gegga och gräsklippare. Dessutom förlängdes fotbollssäsongen.
Men väder och vind gjorde att plasten bröts ner i mindre och mindre bitar och de gummigranulat som låg i mattorna spreds i vattendrag. Dessa mikroplaster hamnade på oönskade platser, som i fiskars hjärnor.
Det var först när vissa kommuner, fotbollsklubbar och spelare själva började driva frågan om att förbjuda konstgräsplaner som det faktiskt tog fart i arbetet. Footballers For Future drev kampanjer som väckte stor medial uppmärksamhet bland annat när Helsingborgs IF i samarbete med flera gräsfröföretag skänkte fröer till övriga klubbar i Allsvenskan.
Det fick till slut Svenska Fotbollsförbundet att agera och kräva statliga stöd för att lägga om plastmattorna och anlägga gräsplaner. De förbättrades samtidigt med biokol, en metod som både lagrar kol i marken, gör naturgräset tåligare och förlänger spelsäsongen. Idag kan spelare förstås inte ens tänka sig att spela på konstgjort material och dessutom så slipper de brännskador på benen!
Gummigranulat: Små kulor (2-3 mm), ofta gjorda av återvunna bildäck, som används i konstgräs för att ge bättre grepp. Miljöskadliga då de ofta hamnar i närliggande vattendrag där de kan avge farliga ämnen.
Biokol: Genom att bränna organiskt material, t.ex. trädgårdsavfall som kvistar och löv, utan syretillförsel omvandlas det till biokol som sedan används som jordförbättrare. Processen släpper ut mindre koldioxid än att bara elda upp materialet och ser till att kolet lagras i jorden en lång tid framöver.
Denna text är en del av framtidsscenariot och skolmaterialet Bortom fossilsamhället.
