Elevuppgift: Mat på 2000 kvadrat

Vall består oftast av gräs och baljväxter, som till exempel klöver, vicker eller lusern. Vallen ger näring till jorden. Baljväxter har en förmåga att ta kväve ur luften och med hjälp av markens mikroorganismer, använda det som näring. Kväve är ett viktigt ämne för att växter skall trivas och växa.

Via fotosyntesen så binder också vallens växtlighet koldioxid som kol i marken och skapar därmed en bördigare, levande jord. På så vis minskar koldioxidhalten i luften, samtidigt som de viktiga mikroorganismerna i jorden får något att äta. 

När baljväxterna i vallen blommar ger de också mat till pollinerande insekter.

Vallen odlas som foder till djur. Till skillnad från oss människor, har de förmåga att äta gräs och omvandla det till näringsrik mjölk och kött. Dessutom bidrar djuren med värdefull gödsel. Deras bajs innehåller både näringsämnen och organiskt material som är viktigt för jordens bördighet och för att behålla näringen i jorden.

Vallen bidrar alltså med näring på flera sätt: direkt till jorden där den växer, som mat till djur och pollinerande insekter, och som mat till människor i form av mjölk- och köttprodukter.

Om vi ska fördela jordens resurser så att maten räcker till alla samtidigt som miljöpåverkan minimeras behöver köttkonsumtion minska avsevärt.

Kor, får och getter som producerar kött- och mjölkprodukter, kan äta vall som inte vi kan äta. De kan också beta på mark där vi inte kan odla andra grödor. Därigenom bidrar de till kolinlagringen och förbättrar jordens bördighet. På så vis håller de också landskapet öppet och bidrar till den biologiska mångfalden.

Det viktigaste är alltså att minska industrikött och att se till att de djuren blir en del av det naturliga kretsloppet.

Grisar och höns kan, i liten skala, leva på restprodukter från den övriga produktionen, såsom trädgårds- och matavfall och spannmålsrester.

Alla djur ger gödsel tillbaka till jorden som i sin tur ger näring till grödorna.

Spannmål är olika former av sädesslag exempelvis havre, vete, råg, korn, dinkel och hirs. Spannmål behöver ingen pollinering. Spannmål ger heller inget att äta för pollinatörer.

Människor har i tusentals år förbättrat olika grässorter till ettåriga spannmålssorter för att få mer sädeskorn per ax för att öka skörden. Sädesaxen har blivit kortare och rötterna ytligare. Det ger mer spannmål, men mindre växtmaterial som bidrar till kolinlagringen.

Idag finns ett ökat intresse för att odla äldre sorter av spannmål, så kallade kulturspannmål, såsom dinkel, emmer, enkorn och gamla råg- och havresorter. Dessa ger en lägre skörd, men är mindre känsliga för extremväder då de bland annat har ett mer utvecklat rotsystem och ofta är anpassade till en lokal miljö.

Grönsaker, frukt och bär är beroende av pollinerande insekter.

De flesta grönsaker är ettåriga, men det finns också fleråriga. Genom att odla grönsaker kan vi få ut mycket mat på liten yta. Det finns en mängd olika slags grönsaker – rotfrukter, kålsorter, bladgrönsaker, lök, pumpor och potatis för att nämna några. Eftersom grönsaker innehåller olika näringsämnen är det bra att variera mellan olika sorter.

Grönsaker såsom rotfrukter och kål, innehåller mer fibrer, nyttiga kolhydrater och vitaminer än till exempel sallad och gurka. Kål och rotfrukter går bra att lagra och konservera.

Frukt, bär och nötter är fleråriga växter. I Sverige går det att odla exempelvis äpple, päron, plommon, körsbär, vinbär, hallon och hasselnötter.

Fruktträd och bärbuskar bidrar också till den biologiska mångfalden. Trädens kronor lockar till sig fåglar och buskarna ger skydd och mat åt en mängd insekter. De ger vindskydd och skugga till odlingen och de djupa rötterna hjälper till att hålla jorden på plats och hämta vatten från djupare marklager.

Till baljväxter som människor kan äta hör alla former av ärtor, bönor och linser. Precis som grönsaker behöver de pollinerande insekter för att kunna utvecklas.

I baljväxterna finns livsviktigt protein som utgör byggstenarna i kroppen. Baljväxter innehåller också järn som vi behöver för blodbildningen. Baljväxter kan fånga in kväve ur luften och behöver inte få det via jorden.

Det finns flera sorters baljväxter som kan odlas i Sverige. Några exempel på dessa är gråärt, rättviksärt, gulärt, bondböna, trädgårdsböna och gotlandslins.

Vi människor behöver fett i maten för att få energi, vitaminer och viktiga fettsyror. Förutom fett från mjölkprodukter, som smör och grädde, eller i kött, så kan vi odla oljeväxter med hög fetthalt.

Oljeväxter som kan odlas i Sverige är till exempel raps och solros. De pressas till olja för matlagning. Raps används även som bränsle.

Raps ger mycket mat till pollinatörer, men bara under en begränsad tid när den blommar.

En växtföljd innebär att vi odlar olika slags grödor och rotar deras placering varje år (gäller ettåriga grödor). Att skapa variation och flytta runt växterna på olika platser kan även minska problemen med växtsjukdomar. Idag används stora mängder kemiska bekämpningsmedel mot växtsjukdomar och skadeinsekter vilket hotar den biologiska mångfalden.

Kunskapen att odla med växtföljd spred sig i Sverige under 1800-talet. Nyckeln i växtföljden är att skapa en balans mellan växter som ger resurser till jorden och växter som tar resurser från jorden. Vall är exempel på en gröda som ger näring till jorden.

Växtföljden gynnar även biologisk mångfald och mikrolivet i jorden. Maskar och mikroorganismer i jorden trivs bättre när de får material från växter och djurgödsel att äta. När vi konstgödslar ger vi näring till grödan, men inte till mikrolivet i jorden.