Frågor och svar om skogens klimatnytta

När en skog avverkas frigörs en del av det kol som tidigare varit lagrat i träden och i marken. Om det inte får växa upp ny skog kallas det avskogning. Globalt är avskogning och annan markomvandling en betydande klimatbov. Den står i dag för ungefär 10 procent av världens koldioxidutsläpp och är orsaken till ungefär var tredje koldioxidmolekyl som människor släppt ut historiskt. Även i Europa och Sverige har stora skogsarealer tidigare huggits ner för ved, timmer och jordbruk. Skogarna började återhämta sina kolförråd först under 1800- och 1900-talen.

Avskogning drivs till stor del av markbehov för jordbruk, men även skogsbruk har stor klimatpåverkan. Globalt ger skogsbruk upphov till frisättning av 5 miljarder ton koldioxid per år. Om man räknar bort hur mycket det växer på brukad skogsmark blir nettot 1 miljard ton utsläppt koldioxid per år, lika mycket som de fossila koldioxidutsläppen från Tyskland, Polen, Belgien och Sverige tillsammans.

Levande skogar har stor betydelse för klimatet. Ekosystem på land tar upp ca 30 procent av de koldioxidmolekyler som släpps ut av mänsklig aktivitet, det mesta tas upp i skogar. Att låta naturliga skogar växa tillbaka kan binda in över 800 miljarder ton koldioxid, motsvarande över 20 år av nuvarande globala koldioxidutsläpp. Dagens tekniska system för upptag av koldioxid är inte i närheten av att ta upp så mycket kol som återställning av skogar.

Därför handlar arbetet med skogens kolbalans inte om att täcka upp för andra sektorers pågående utsläpp. Vi behöver stärka de naturliga kolsänkorna och binda tillbaka kol som förlorats från ekosystemen så att klimatförändringarna kan bromsas så snart som möjligt. Att skogar från början höggs ner för andra aktiviteter än skogsbruk spelar ingen roll för det globala behovet att öka de skogliga kolförråden.

Varje år avverkas flera hundra miljoner träd i Sverige. Det motsvarar över 60 miljoner ton koldioxid bara för stammarna. En stor majoritet av kolet i de här träden hamnar i atmosfären inom några år, efter att de har blivit till exempel papper, ved, pellets eller restprodukter från massaindustrin.

År 2023 var Sveriges utsläpp från att elda biomassa – där det mesta kommer från skogsprodukter – ungefär en och en halv gånger större än utsläppen från fossila bränslen. Även om utsläppen från trä inte kan jämföras rakt av med de från olja - fossilt kol kommer från mer permanenta lager - så är det stora mängder koldioxid som hamnar i atmosfären.

Visserligen tar den växande skogen också upp koldioxid, men i dag, när klimatkrisen är akut, behöver vi ändå öka hur mycket koldioxid skogen binder. På det sättet utnyttjar vi dess stora potential som kolsänka. Ett av de mest effektiva sätten att stärka skogens kolsänka de närmsta decennierna är att minska avverkningarna något, bland annat genom att låta skogar stå längre. Att stärka skogssektorns bidrag till klimatarbetet handlar också om att ändra skogsbruksmetoder samt göra produkter som är långlivade och i högre grad ersätter fossila produkter.

Politiker pratar ofta om ”nettonollutsläpp”. Det betyder att man räknar ihop hur mycket vi släpper ut och hur mycket som tas upp av skogar och marker, och hoppas att upptagen ska väga upp de utsläpp som finns kvar från till exempel trafik och jordbruk.

Men det här sättet att räkna fungerar dåligt. Skogens totala potential att lagra in kol är begränsad och behövs för att ta upp tidigare frisläppt koldioxid, inte kompensera för ytterligare utsläpp från fossila bränslen. Världen är på väg att passera 1,5 graders uppvärmning, den gräns som vetenskapen ansett ”säker”, så utsläppen måste snarast upphöra och koldioxid börja dras ner från atmosfären. FN:s klimatpanel IPCC är tydlig med att vi både måste minska utsläppen från transport, industri, energi med mera och ta hand om skogens kolsänka. Skogens upptag behövs i sig – inte för att ”nolla” fortsatta utsläpp.

Därför menar allt fler forskare att fossila utsläpp och upptag i skog och mark inte ska slås ihop i klimatmål.

Vissa menar att skogsägare får ta ett orimligt stort ansvar i klimatpolitiken. Men skogsägare skulle kunna få ersättning för att bruka skogen på ett mer klimatsmart sätt, till exempel för att lagra mer kol i skogen. Det har bland annat föreslagits av Miljömålsberedningen. Politiken kan skapa system som gör det ekonomiskt fördelaktigt med klimatåtgärder i skogen, så skogsägare kan engageras i det på ett rättvist sätt.

Skogsprodukter kan ibland användas i stället för fossila material och därmed ge en relativ minskning av utsläppen. Men hur stor den beräknade klimatnyttan är beror på antaganden om vad som skulle ha använts om skogsprodukten inte fanns. Detta beskrivs i så kallade substitutionsfaktorer, värden som kan variera stort mellan olika studier och som får stor påverkan på slutsatser.

Sammanställningar av Miljömålsberedningen och forskare har kommit fram till att ökade avverkningar för att producera mer skogsprodukter (för substitution av fossila produkter) skulle ge mindre klimatnytta än att låta motsvarande skog fortsätta växa och lagra kol. Förklaringen är bland annat att en äldre, växande skog under flera decennier kan ta upp och lagra mer koldioxid än vad som binds i den nya skog som etableras efter kalavverkning.

För att klara klimatmålen krävs stora minskningar av utsläpp de närmaste 20–25 åren. Under just den tidsperioden gör växande skogar mest nytta genom att lagra mer kol. Forskningen visar att på kort sikt (åtminstone 30 år) ger minskade avverkningar större klimatnytta än substitution, eftersom mer kol stannar i och tas upp av skogen.

När klimatpåverkan måste ner snabbt kan vi inte förlita oss på förhoppningar om att skogar och skogsprodukter ska motverka utsläpp långt in i framtiden. Framtida substitution är mindre säker än dagens utsläpp och upptag. Alternativa energilösningar och produkter som stål och cement med mycket låg klimatpåverkan kan dominera framtida marknader.

Det är lätt att tro att all skogsråvara trycker bort fossil energi eller plast — men så är det inte. Många skogsprodukter har inga tydliga fossila alternativ. Det gäller till exempel pappret i skrivaren och servetterna på bordet. De flesta trä- och pappersprodukter säljs dessutom inom EU, där utsläpp styrs av utsläppshandel. Det betyder att även om träprodukter ersätter fossila material så minskar inte säkert de totala utsläppen i praktiken – eftersom det redan finns en fast gräns för hur mycket som får släppas ut.

Ungefär 80 procent av råvarorna från skogen blir dessutom till kortlivade produkter som snabbt blir avfall eller bränns upp. Det gäller till exempel biobränslen och papper. Kolet som har varit bundet i skogen blir då inom ett fåtal år till koldioxid i atmosfären.

En del av varorna från skogen används också slösaktigt. Till exempel är det vanligt med engångsprodukter som pappmuggar och bestick i trä, eller onödigt stora förpackningar i kartong. När skogens produkter används på det sättet är klimatnyttan tveksam. Att elda upp biomassa från skogen ger också mindre klimatnytta och färre arbetstillfällen än om den blir produkter, enligt EU-kommissionen. Att öka återvinningen av trä och papper kan däremot ge mer ekonomisk och klimatmässig nytta av samma mängd fiber.

Det finns de som menar att klimatnyttan när skogsprodukter ersätter fossil råvara måste finnas med tydligare i uträkningar kring utsläpp. Faktum är att den redan finns med.

När en skogsprodukt ersätter ett fossilt material är den klimatnyttan redan ”tillgodoräknad” av det företag eller land som undviker en del fossila utsläpp. Om skogsindustrin också skulle få räkna samma nytta skulle det innebära dubbelräkning – och det försöker man undvika i all seriös klimatbokföring.

Skogsprodukter gynnas också ekonomiskt eftersom koldioxidutsläpp från skogsprodukter inte kräver utsläppsrätter inom EU, medan fossila utsläpp gör det.

Sveriges kolsänka i skog och mark (LULUCF) låg under perioden 2000–2015 på drygt 60 miljoner ton koldioxid netto per år. EU:s krav till 2030 handlar om ett nettoupptag på mindre än 50 miljoner ton – alltså lägre än vad Sverige tidigare klarat av. Det är alltså ingen stor uppoffring jämfört med vad sektorn historiskt har presterat. Att EU:s krav är betydligt lägre än historiska nivåer beror främst på att nettoupptagen sjönk efter 2015, i referensperioden för målet, men de har sedan återhämtat sig.

EU-länderna har fått krav i förhållande till deras landyta och deras möjligheter att öka sin kolsänka. Sverige är ett stort land med stor skogsareal, och därför blir det totala kravet på ökad kolsänka stort i absoluta tal – men inte större än för andra länder med jämförbar yta.

För att möta EU:s krav för skog och mark skulle Sverige behöva öka sitt nettoupptag med 11-16 miljoner ton CO₂/år i perioden 2026-2030 jämfört med Naturvårdsverkets scenarier med antaganden om medelhög respektive låg skoglig tillväxt. En sådan förändring kan åstadkommas genom att minska den årliga avverkningstakten med uppskattningsvis 10–20 procent. Det är en betydande förändring, men långt ifrån att hela skogsindustrin ”lägger ner”. Faktum är att avverkningar redan minskat med nära 10 procent sedan 2021, samtidigt som den skogliga tillväxten ökat. Detta har lett till att nettoupptaget i 2024 preliminärt bedöms ligga över EU:s mål för 2030.

Som jämförelse har Storbritannien och Spanien avvecklat i princip hela sin kolkrafts- respektive kolgruveindustri för att klara klimatmålen.

Skador på skog orsakat av naturliga störningar har ökat, både i Sverige och i EU. Granbarkborreangreppen som startade efter extremsommaren 2018 har på några år gjort ungefär lika mycket skada som angreppen sammanlagt under hela 1900-talet. Men utvecklingen för kolinlagringen bestäms till största delen av hur skogen avverkas. Över 80 procent av den yta där skog faller i EU (>90 procent i Sverige) är direkt orsakat av människor, och på nära 70 procent av ytan har naturliga störningar ökat simultant med ökad mänsklig påverkan.

Avverkningarna i den svenska skogen har ökat med nära 70 procent de senaste 60 åren. Länge skedde ökade avverkningar i takt med ökad tillväxt i skogen, men sedan 2014 har skogen vuxit sämre, med bara drygt 45 procent ökning på 60 år. En trolig huvudanledning till det är att torka blivit vanligare men hög avverkningstakt påverkar i sig tillväxten. Det beror bl a på att uppvuxna skogar, som fortfarande har en nettotillväxt, ersätts av hyggen som inledningsvis har mycket liten tillväxt. Tillväxten visar tecken på en viss återhämtning sedan 2022 tillsammans med minskade avverkningar och minskad naturlig nedbrytning.

De ökade skadorna i skogarna beror inte bara på klimatförändringarna. Skogsbruket har bidragit till att göra skogarna mer känsliga. När man tar upp kalhyggen skapas kanter mot kvarvarande skog som blir sårbara för stormskador. I södra Sverige och stora delar av Europa har man dessutom planterat gran i stor skala, ofta i monokulturer. Gran växer snabbt och passar industrin, men är mer utsatt för torka, stormar och granbarkborre – särskilt när den planterats i monokulturer och på för torra platser, som typiska tallmarker. I stormen Gudrun i 2005 drabbades brukad skog mer än skyddad (mer naturlig) skog och granbestånd fick 15 respektive 3 gånger mer skadad volym än löv och tall, i förhållande till total volym.

För svensk del har minskad import från Ryssland inte bidragit till de ökade avverkningarna åren efter 2020. Importen från Ryssland sjönk till mycket låga nivåer redan ett decennium innan den fullskaliga invasionen av Ukraina och den totala importen till Sverige, från alla länder, har ökat sedan 2022. Dessutom har avverkningar minskat sedan 2022. Finland har däremot påverkats mer av minskad import från Ryssland.

Skogar som odlas med fokus på snabb tillväxt, typiskt sett som jämnåldriga bestånd med ett eller ett fåtal trädslag (som väljs utifrån tillväxt snarare än motståndskraft), kan bli känsligare för bl a torka, stormar, bränder samt vissa skadedjur och sjukdomar. Efter stormen Gudrun i 2005 syntes betydligt större skador i mogen brukad skog än i olika former av skyddad (mer naturlig) skog. Mer varierade skogar fungerar som stabilare kolförråd och klarar flera sorters påfrestningar bättre. Med ökad variation av trädslag och spridning av ålder och storlek på träden, samt mindre intensivt skogsbruk, ökar chansen för att skogen lagrar mer kol över tid – inte bara under goda år utan även när det alltmer extrema klimatet ger prövningar.

Dessutom är det inte ens säkert att planterade, snabbväxande träd är de som bäst binder in kol i verkligheten. En omfattande studie har visat att typiskt långsamväxande träd som hushållar väl med resurser kan vara bäst på att binda kol i naturliga miljöer.

Kalhyggen med efterföljande plantering kan ge hög tillväxt efter några decennier. Men kalhyggen ger även betydande utsläpp, på grund av minskad fotosyntes och ökad nedbrytning. Det tar ca 20-40 år innan den negativa påverkan av ett hygge har kompenserats av de träd som växer upp igen på platsen. Som jämförelse kan mindre intensiv, selektiv avverkning ske med begränsad påverkan på kolupptaget från en skogsmark.  Det intensiva kalhyggesbruket innebär att klimatet belastas här och nu, under den period då vi måste minska utsläppen snabbast. Att satsa på snabb tillväxt genom att kalavverka äldre skog och plantera nya träd kan alltså vara negativt för klimatet inom relevanta tidsperspektiv.

Gödsling kan ge träden en tillväxtkick, men det sker ofta till priset av ökade fossila utsläpp, övergödning och minskad biologisk mångfald. Dessutom ökar risken för skador av torka, stormfällning och snö, då gödslingen leder till att träden utvecklar sitt rotsystem sämre i förhållande till stam och barr.

Effekten av gödsling är dessutom kortvarig. En motivering för gödsling har varit att mängden kol i marken ökar, men ny forskning visar att det kolet försvinner bara några år efter att en skog kalavverkas. I delar av landet ger det dessutom ingen effekt eftersom luftföroreningar redan gett kvävegödsling.

Att skapa trädplanteringar på t ex åkermark är inte heller alltid någon bra lösning för klimatet. Även om träden ökar upptaget av koldioxid kan trädplanteringar på våra breddgrader göra begränsad nytta för klimatet eller rent av vara negativt. Mörka barrträd tar nämligen upp mer värme från solen än öppna, snötäckta ytor, vilket har betydelse för det globala klimatet.

Det finns olika sorters biobränslen som är olika bra för miljön och klimatet, läs mer här

Bioenergi kommer aldrig att vara det billigaste eller renaste energislaget, jämfört med sol och vind. Men den har en viktig egenskap – den är lagringsbar. Därför kan den användas i fordon som är svåra att elektrifiera eller som reservkraft på de tider annan förnybar energi inte kan möta hela elförbrukningen. I ett helt förnybart elsystem kan en liten mängd bioenergi göra stor skillnad för att hålla systemet stabilt, utan att bli huvudlösningen.

Biobränslen räknas som “klimatneutrala” vid förbränning men det innebär inte att deras klimatpåverkan inte räknas med i statistiken. Påverkan räknas nämligen i skogs- och marksektorn (LULUCF), alltså när träden avverkas. Dessutom räknas utsläpp från förbränning av biomassa i Sveriges övriga klimatrapportering, men som en “memo item”. Det betyder att det finns siffersatt i rapporteringen, men räknas inte med vid summeringen av de totala territoriella utsläppen tillsammans med transporter, energi, industri och så vidare. Det är för att utsläppen inte ska räknas två gånger – först vid avverkning och sedan vid eldning. Det här är en regel från FN:s klimatramverk och IPCC som alla länder följer.

Inom EU kostar det pengar att släppa ut fossil koldioxid, men det kostar inget att orsaka förluster av kol i skog och mark. Även om kolupptag är reglerat i EU:s LULUCF-förordning så finns det inga direkta ekonomiska incitament för att minska frisättning av kol från skogen. För att undvika att skog och mark försvagas som kolsänkor bara för att producera mer biobränslen behövs ett system där stärkt eller förlorad kolsänka får ett pris, liknande det för fossila utsläpp i dag, men rimligtvis på en lägre prisnivå.

I EU räknas dessutom importerade biobränslen ofta som “klimatneutrala”, även när de driver avskogning och stora utsläpp i ursprungsländerna. Det är i linje med riktlinjer från klimatpanelen IPCC och FN:s klimatramverk, men EU:s regler kan driva medlemsländer att importera bioenergi och slippa registrera kostsamma utsläpp, då det sker någon annanstans. För att undvika detta behövs tydligare regler – exempelvis som EU:s klimattullar (CBAM) fast riktade mot skogs- och jordbruksprodukter – så att klimatpåverkan från importerade biobränslen faktiskt syns och kostar.

Äldre skogar rymmer enorma mängder kol i levande biomassa, i död ved och i marken. Detta gör dem till några av de viktigaste kollagren på planeten. Att avverka dem frigör snabbt stora mängder koldioxid, medan det krävs decennier eller till och med sekel för att bygga upp motsvarande lager igen.

Träd slutar inte att ta upp kol för att de blir gamla. De enskilda trädens kolupptag kan faktiskt öka under hela livet. Tillväxten i beståndet som helhet når däremot en topp som kan vara runt ca 40-60 års ålder (varierar med platsens förhållanden) och planar sedan ut på lägre nivå, på grund av ökad dödlighet och att skogen blir glesare. Barrskogar i nordiskt klimat kan fortsätta med ett nettoupptag av kol till minst 200 års ålder. Även när tillväxten avtar i beståndet av träd fortsätter kol att ackumuleras långsamt i mark och död ved.

När gamla träd dör blir de inte omedelbart utsläpp – de bryts ner mycket långsamt, särskilt i vårt nordliga klimat. I Sverige kan stora döda träd bevara kol i 70–200 år innan förmultningen är färdig. Under den tiden är de fortfarande ett fungerande kollager och samtidigt livsmiljö för tusentals arter som är beroende av just död ved och naturlig skog.

Naturskogar, alltså skogar som under lång tid inte påverkats av intensivt skogsbruk, har visat sig ha relativt hög motståndskraft mot vissa störningar som torka, värmeböljor och brand. Efter den extrema sommaren 2018 klarade naturskogar sig bättre än omgivande brukade skogar. Det beror bland annat på högre grad av variation och stabilare mikroklimat. De fungerar dessutom som ekologiska buffertar i landskapet och kan dämpa spridningen av bränder – något som blir allt viktigare i ett varmare klimat.

Skogar som brukats konventionellt kan bli känsliga för störningar som stormar och insektsangrepp när de blir äldre. Då gäller det att gå fram försiktigt om man exempelvis vill ställa om till ett naturnära skogsbruk. Det är bättre ju tidigare en omvandling bort från likåldrig monokultur påbörjas.

Många skogslevande arter är anpassade till att leva i naturskogar med lång kontinuitet, alltså där man inte kalavverkar utan marken hela tiden är trädbevuxen och där det dessutom finns gamla träd och gott om död ved. Om skogen avverkas upprepat vid 60–80 års ålder så kan många arter aldrig etablera sig där. Miljöer med lång kontinuitet har blivit en bristvara på grund av skogsbruket, och för många skogslevande arter idag utgör de miljöerna små och isolerade öar i landskapet.  Utan sammanhängande nät av gamla skogar riskerar dessa arter att försvinna helt. Gamla skogar är därför inte bara kollager – de är avgörande för tusentals växt- och djurarters överlevnad.