Debatten om fiske handlar ofta om kvoter och enskilda fiskbestånd. Men fiskets påverkan sträcker sig långt bortom hur många fiskar som fångas. I rapporten Hållbart fiske beskriver Naturskyddsföreningen hur fisket påverkar havsmiljön, hur dagens fiskeriförvaltning fungerar och vilka förändringar som behövs för att fisket ska kunna bedrivas hållbart.
Hav och sjöar är livsviktiga för vår överlevnad. Bidra till vårt arbete för en tuffare miljöpolitik och skydd av känsliga arter, kuster och havsområden.
Fisket är en av de mest omfattande mänskliga aktiviteterna i havet. När fisk fångas påverkas inte bara de bestånd som fiskas, utan också samspelet mellan arter och livsmiljöer i havet.
Många fiskarter har viktiga roller i näringsväven. När bestånd av rovfiskar minskar kan balansen mellan olika arter förändras, vilket i sin tur kan påverka allt från mindre fiskarter till plankton och alger. Sådana förändringar kallas ibland för trofiska kaskader och har dokumenterats i flera marina ekosystem, bland annat i Östersjön.
Fiskets påverkan handlar också om mer än själva fångsten. Bifångster kan drabba känsliga arter, och vissa fiskemetoder kan påverka livsmiljöer på havsbotten. Tillsammans kan dessa effekter förändra ekosystemens struktur och försvaga deras motståndskraft mot andra påfrestningar, såsom övergödning och klimatförändringar.
Ålgräs med påväxt av fintrådiga alger. Förändringar i fiskbestånd kan påverka näringsväven och få effekter som märks långt utanför själva fisket.
Foto: Jonas Krook
Vad krävs för ett hållbart fiske?
Ett hållbart fiske handlar om att kunna nyttja havets resurser utan att äventyra framtida generationers möjligheter att göra detsamma. För att det ska vara möjligt behöver fiskeriförvaltningen vila på tre grundläggande principer: vetenskaplig rådgivning, försiktighetsprincipen och ett ekosystembaserat perspektiv.
Vetenskapen måste vara grunden
För att kunna avgöra hur mycket fisk som kan fångas krävs kunskap om beståndens storlek, utveckling och reproduktionsförmåga. Därför genomförs omfattande datainsamlingar och beståndsbedömningar som ligger till grund för vetenskapliga råd från bland annat ICES. Vetenskaplig rådgivning är en förutsättning för hållbar förvaltning. Utan tillförlitliga data blir det svårt att avgöra om fisket sker på nivåer som bestånden långsiktigt klarar av.
Försiktighet vid osäkerhet
Våra hav är komplexa system och kunskapen är aldrig fullständig. För många bestånd finns osäkerheter kring exempelvis beståndsstorlek, rekrytering eller hur klimatförändringar påverkar utvecklingen. Därför är försiktighetsprincipen central. När kunskapen är begränsad eller riskerna stora bör förvaltningen agera försiktigt. Syftet är att undvika beslut som kan leda till bestående skador på bestånd eller ekosystem.
Havet måste ses som ett sammanhängande system
Fiskbestånd existerar inte isolerat från varandra, eller från andra organismer i havet. Arter är beroende av varandra och av de livsmiljöer där de lever. Därför behöver förvaltningen utgå från ett ekosystemperspektiv, där hänsyn tas till näringsvävar, livsmiljöer och fiskets samlade påverkan på havsmiljön.
Hur kan fiskets negativa påverkan minska?
Fiskets miljöpåverkan varierar mellan olika fiskemetoder, områden och arter. Därför finns ingen enskild metod som alltid är hållbar. Däremot finns metoder och förvaltningsåtgärder som generellt kan bidra till att minska påverkan på havsmiljön.
Passiva redskap, såsom garn, burar och krokar, kan i många fall ha en mindre påverkan på havsbotten än aktiva redskap som släpas genom vattnet eller längs botten. Samtidigt kan även passiva redskap ge upphov till bifångster om de inte används på rätt sätt.
Teknisk utveckling och anpassningar av redskap kan också minska oönskade fångster och skador på känsliga arter och livsmiljöer. Exempel är selektiva redskap som gör det lättare för små fiskar eller vissa arter att undvika att fångas.
Minst lika viktigt som valet av redskap är dock hur fisket förvaltas. Hållbara fångstnivåer, fungerande kontroll, skydd av känsliga områden och ett ekosystembaserat perspektiv är avgörande för att fisket ska kunna bedrivas inom havens ekologiska gränser.
Spår från bottentrålning, en vanlig fiskemetod för fiske av bland annat torsk, räka och havskräfta. Metoden gör dock stor åverkan både på bottens växt- och djurliv, och bidrar till att lagrat kol släpps och bidrar till utsläpp av växthusgaser.
Varför är hållbart fiske fortfarande en utmaning?
Trots att de tre principerna om vetenskaplig rådgivning, försiktighetsprincipen och ett ekosystembaserat perspektiv sedan länge är etablerade inom EU:s gemensamma fiskeripolitik är det fortfarande långt kvar till målet om fullt hållbart fiske.
En utmaning är att de tre principerna ibland hamnar i konflikt med kortsiktiga ekonomiska och politiska intressen. Vetenskapliga råd kan peka på behovet av kraftigt minskat fiske för att ett bestånd ska återhämta sig, samtidigt som sådana beslut kan få konsekvenser för fiskerinäringen på kort sikt. I praktiken har detta lett till att kvoter ibland beslutats över de nivåer som forskare rekommenderat.
Samtidigt är havets ekosystem under påverkan från många håll. Klimatförändringar, övergödning, miljögifter och förändrade livsmiljöer påverkar fiskbeståndens utveckling och gör det svårare att förutse hur de kommer att reagera på olika förvaltningsåtgärder. Detta ökar behovet av både försiktighet och goda kunskapsunderlag.
Fördjupat svar
En annan utmaning är att förvaltningen ofta bygger på administrativa gränser och enskilda bestånd, medan naturen sällan följer samma indelningar. Fiskbestånd kan vara mer komplexa än de förvaltningsområden som används i dagens system, vilket gör att lokala problem ibland riskerar att döljas bakom en till synes god situation på större geografisk nivå.
Olika fiskemetoder innebär också olika typer av påverkan. Vissa redskap har relativt begränsad påverkan på omgivande miljö, medan andra kan ge upphov till bifångster eller påverka känsliga bottenmiljöer. Att minska fiskets miljöpåverkan handlar därför inte bara om hur mycket fisk som fångas, utan också om hur fisket bedrivs.
Under de senaste decennierna har fiskeriförvaltningen genomgått flera omfattande reformer. Regionalt samarbete har stärkts, den gemensamma fiskeripolitiken har reviderats och nya principer som maximal hållbar avkastning, fleråriga förvaltningsplaner och individuella fiskerättigheter har införts. Syftet har varit att skapa en mer långsiktig och hållbar förvaltning av fiskresurserna.
Trots detta visar utvecklingen i Östersjön att utmaningarna kvarstår. Många bestånd har fortsatt att minska eller haft svårt att återhämta sig, samtidigt som ekosystemen utsätts för flera samverkande påfrestningar. Det illustrerar att hållbart fiske inte enbart handlar om att införa nya regler, utan också om hur de tillämpas i praktiken och hur väl de tar hänsyn till havets ekologiska förutsättningar.
Förklaring diagram: Trots successiva reformer av fiskeriförvaltningen under perioden 1974–2019 visar diagrammet en långsiktig nedgång i landningar (hur mycket fisk som tas i hamn) av centrala Östersjöarter såsom torsk, strömming och skarpsill.
Centrala fiskeripolitiska händelser markerade i rött: 1974: HELCOM etableras, vilket markerar starten för regionalt samarbete kring Östersjöns miljöproblem. 1992: Kollaps av torsk i Östersjön; samtidigt ökar fisket på pelagiska arter som skarpsill, vilket illustrerar ett skifte i ekosystemet. 1995: Sverige går med i EU och omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken (GFP). 2002: Reform av CFP med ökat fokus på långsiktig förvaltning av fiskbestånd. 2007: Införande av förvaltningsplan för torsk i Östersjön. 2009: Införande av individuella överförbara fiskerättigheter (ITQ) i det svenska pelagiska fisket. 2013: Ny CFP-reform där mål om maximalt hållbart uttag (MSY) och landningsskyldighet fastställs. 2016: Införande av fleråriga, flerartsbaserade förvaltningsplaner för Östersjön. 2019: Landningsskyldigheten fullt implementerad inom EU:s fiske.
Naturskyddsföreningens rekommendationer för hållbart fiske
Inför en verkligt ekosystembaserad fiskeriförvaltning
Dagens förvaltning utgår i stor utsträckning från enskilda bestånd, trots att fisket påverkar hela ekosystem. Kvotsättning och andra beslut måste ta hänsyn till arter i samspel, näringsvävar och kumulativa effekter av fisket. Detta kräver att nuvarande enartsbaserade rådgivning ersätts med rådgivning som tar hänsyn till ekosystemens funktion och behov.
Låt försiktighetsprincipen styra fisket
Vid osäkerhet om beståndens status eller ekosystemeffekter ska fisketrycket minska - inte upprätthållas. Avsaknad av fullständig kunskap får aldrig användas som skäl att skjuta upp nödvändiga åtgärder. Försiktighetsprincipen måste vara vägledande i praktiken, inte enbart en övergripande ambition.
Stärk vetenskapen och bredda kunskapsunderlaget
Fiskeriförvaltningen måste vila på vetenskap som bättre speglar ekosystemens komplexitet, inte enbart enskilda arter. Datainsamling, rådgivning och analys behöver utvecklas för att hantera osäkerheter, kumulativa effekter och verkligt ekosystembaserade frågeställningar. Samtidigt måste tillgänglig kunskap användas mer konsekvent i beslutsfattandet.
Stoppa fiske på hotade bestånd
Fiske på hotade arter och bestånd måste upphöra omedelbart. Att tillåta fortsatt fiske på bestånd under säkra biologiska gränser riskerar att förvärra situationen ytterligare och fördröja återhämtning, i strid med både vetenskapliga råd och försiktighetsprincipen.
Fasa ut bottentrålning
Bottentrålning orsakar omfattande skador på havsbottnar och marina ekosystem samt minskar havens förmåga att lagra kol. För att nå målen om biologisk mångfald och klimat krävs att bottentrålning förbjuds i skyddade områden och fasas ut i områden där den medför störst ekologisk påverkan.
Säkerställ fungerande kontroll och efterlevnad
Regelverk får begränsad effekt när efterlevnaden brister. Kontrollsystemen måste stärkas för att motverka felrapportering, otillräcklig uppföljning och att betydande delar av fiskets påverkan förblir oregistrerad. Effektiv kontroll är en grundförutsättning för att förvaltningen ska få faktisk genomslagskraft.
Styr om fiskemöjligheter till fiske med låg miljöpåverkan
Fördelningen av kvoter och tillträde ska premiera fiske med selektiva och skonsamma metoder. I ett svenskt och europeiskt sammanhang innebär det att småskaligt, kustnära fiske ges bättre förutsättningar i relation till mer storskaliga och högpåverkande segment. Detta är avgörande för att styra fisket mot lägre ekologisk påverkan.
Avskaffa skadliga subventioner och rikta stöd rätt
Offentliga medel ska inte bidra till överkapacitet eller ökat fisketryck. Stöd och investeringar ska i stället styra mot minskad miljöpåverkan, bättre selektivitet och ett fiske inom ekosystemens gränser. Hur ekonomiska styrmedel utformas är avgörande för vilka incitament som faktiskt skapas i praktiken.
Hav och sjöar är livsviktiga för vår överlevnad. Bidra till vårt arbete för en tuffare miljöpolitik och skydd av känsliga arter, kuster och havsområden.
